Fast punkt...

 

Att slöjda med virknål, har alltid varit mitt sätt att meditera. Och det har kommit att bli något jag tillämpar för att skapa distans till känslor av stress eller saknad. I detta nu, handlar det om flyttning.

 

Så den här mysiga sommarjumpern / tunikan, har jag virkat medan jag försökt bringa ordning i, och för mig själv formulera tankar och känslor. Mönster och färg har jag konstruerat och satt samman inom mig, precis innan jag somnat på kvällen. Det är också ett bra sätt att koppla av - genom att i tanken skapa focus på något konstruktivt och kreativt. Jag älskar att vara just kreativ och se idé växa fram i något konkret! Samtidigt tror jag att det finns en anledning till våra färgval. Vi söker oss undermedvetet till de färger, vi just vid det enskilda tillfället, mår bra av att se på.

 

Så att virka och sticka, är på en gång avstressande, skapande och färgterapi. Kanske var det därför en bidragande orsak till att dåtidens människor var mindre stressade? Därför att de flesta kvinnor i alla åldrar handarbetade, sydde, vävde, knypplade, stickade, virkade, broderade med mera. Det skapade också utrymme för gemenskap, att skapa tillsammans i sy-juntor och cirklar. Och döttrar lärde denna konst av sina mödrar, far- och mormödrar.

 

Jag avskyr verkligen flyttröra. Oroar mig för vad som eventuellt skall gå sönder. Känns extra laddat med tanke på sådant jag nyligen ärvt från mina Föräldrar. De ägodelarna är mig väldigt kära. Och det är vad som materiellt finns kvar... Himmel, vad jag saknar... men jag är också tacksam att de slipper uppleva att flyttkarusellen pågår. Och knappt hörbart för mig själv, viskar jag att jag är så innerligt Stolt och Tacksam över den värdegrund de givit mig - motsatsen till det jag nu upplever... Älskar er så...

 

Inte heller denna flytt är initierad av mig. Från och med morgondagen Fredag 24 / 5 är jag således bortkopplad från internet och bloggen. Enligt utsago kommer det dröja drygt en vecka (!?). Och jag lovar att uppdatera så fort jag kan.

 

En STOR KRAM så länge till alla goa', fina människor med hjärtat på rätta stället!

 

  



  

 Keep me warm...

 

 

 

 

 

 

 

 

 



We are one



Som vanligt är det de större högtiderna, som påverkar känslor av Saknad och Tomhet efter dem som alltid funnits där. En sådan här dag skulle jag ringt eller mött Mamma och Pappa. Vi skulle önskat varandra Glad Pingst. Och Mamma skulle sagt "Var rädd om Dig Kära Lilla Snus..."

 

Nu finns ingen som visar den omtanken. Det mest vanliga är att man mister en förälder i taget. Man hinner då "vänja" sig vid tanken på att ens föräldrar faktiskt inte alltid skall finnas där. Och kanske har man syskon, att dela tankar och praktiska göranden med.

 

Men att varken ha syskon eller en förälder kvar, är fruktansvärt svårt. Känns som man vill klä av sig ett faktum som gör ont. Man vill vakna på morgonen och tro att allt är annorlunda. 

 

Att nu stå inför ännu en flyttning initierad av HK, utan att veta vart... gör inte saken enklare. Hur kan man vara så korkad att säga upp ett boende, innan det finns ett annat...? Jo, det är sant. Och de känslomässiga och positiva banden till snälla och goda människor, blir med ens kristallklart tydliga. Ett stadigvarande Hem med intelligent, empatisk och positiv Livskamrat, är mitt mantra. Kram på er!

 

 

 

Rössjön i Hänryckningens skrud

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



En god (b)idé?

Det känns som om jag inte skrivit inlägg, på en hel evighet. När det finns så mycket i min vardag och i omvärlden, att reflektera över och att kommentera...

 

Om jag spontant skall räkna upp olika händelser, som under de gågna veckorna, berört mig. Så är det främst det bortglömda barnet... Pappan som glömde sitt lilla barn i bilen... Herregud, vad jag grät och gråter när jag tänker på det... Ofattbart. Och jag förstår inte alls hur en sådan sak kunnat hända. Förstår verkligen inte alls. Det gör mig så ont.

 

Nästa händelse är de i Cleveland kidnappade kvinnorna. Vad är det för liten och förkrympt människa som kunnat bli så sinnesstörd och ond? En åklagare kommer att yrka dödsstraff med tanke på de fem missfallen han framkallat hos en av sina offer. Själv är jag mycket stark motståndare till dödsstraff. Detta monster skall låsas in och hållas isolerad minst 36 år, motsvarande varje kvinnas 10 år samt den 6-åriga flickans liv i hans fångenskap, för alla vars frihet han berövat. Det är en ohygglig tanke och känsla, att ana att det just nu, med största sannolikhet, finns flera liknande hemska fall, som vi i denna stund inte har kännedom om. Kvinnor, barn som utnyttjas och lider i sina helveten. Önskar vi hade röntgenblick och likt Stålmannen, kunde komma dem till omedelbar undsättning. NU!!! 

 

För är det något som upprör mig enormt, så är det människor som tar på sig härskarroll i betydelsen att ge sig själv tillstånd att äga och styra andra människors liv. Det må vara allt från presidenter i diktaturer, fundamentalistiska mullor, påvar, kejsare, krigsherrar, korrumperade ministrar, näringslivs-narcissister till psykopater och besserwissers i den sociala närmiljön. Av någon anledning är världens ondska manlig. Kan någon förklara varför? Om man nu bortser från stenåldersargumentet - krigaren och jägaren... För männens intellekt måste väl också hängt med evolutionen...?

På tal om stenålder och grottor, så har man kommit fram till att den så kallade öppna planlösningen minskar i popularitet, därför att "man vill kunna stänga köksdörren". Det var teveprogram som Seinfeld, Cosby och liknande (och svenska Svensson, Svensson...), som skapade sug efter att ha ytterdörren i vardagsrummet... Ja, det fungerar väl i en tevestudio. Men i realiteten? Nej! Och åter nej! Det finns en anledning till att man antingen som lägenhetsboende, har en fotskrapa utanför och en gummimatta innanför entréen, sedan några trappsteg och ytterligare en dörrmatta utanför och innanför en lägenhetsytterdörr. Bor man i en normalbyggd villa, har man först fotskrapa, sedan några trappsteg upp till ytterdörren, fotskrapa / borstar / entrématta igen och inomhus en dörrmatta med bredare underliggande golvtäckande entrématta... och kanske rentav en farstu som är en slags sluss mellan ute och inne. I denna sluss ställer man ytterskor och byter till inneskor. Hela vitsen med detta upplägg, är att hålla skiten utanför resten av bostaden! I farstun finns kanske även klädkrokar för att hänga sina regnvåta och kalla kläder. Skillnad på inne och ute helt enkelt. Den kalla utomhusluften stannar i farstun. Och värmen inne, stannar där den skall. Energibesparande och renligt.

Att kunna stänga en dörr till en köksavdelning, känns som en självklarhet. Från köket får det gärna finnas en altandörr, att lätt öppna vid matlagning. Inte enbart för att kunna vädra, utan även för att direkt kunna ställa ut grytor för kylning, eller att använda en del av ett uterum som skafferi. Varför bygger man inte längre in skafferi, i moderna bostäder? Ett utrymme som håller 10 till 14 grader, fungerar även bra som vinförråd och förvaring av konserver och rotfrukter. Jag delar inte argumentet att det är synd om den som står ensam och lagar mat, avskärmad från de övriga sociala ytorna i bostaden! Jag kan tvärtom uppleva det avkopplande att vara ensam i köket. Bara stå där och skala, hacka och fräsa, i takt med musik eller intressant radio. Det gör det lätt att komma i kontakt med mitt inner flow. Bra meditation. Och man skall kunna vara köksaktiv utan att köksljuden bryter genom ett teveprogram eller en bok som läses i vardagsrummet. 

När jag nu sågat det till vardagsrummet öppna köket, skall jag göra detsamma med det moderna badrummet, i aldrig så tjusiga tjugo nyanser av grå mosaik och skiffer... Varför i hela fridens namn, har man två högt placerade, skålade handfat vid sidan om varandra? Inget litet barn når upp till ett sådant - om nu tanken är att ett litet barn och förälder samtidigt skall tvaga sig, så att barnet lär av den vuxne. Nej, säkert är tanken att den stressade herrn och frun i huset, tvättar sig på samma gång. Om man då än en gång anser att detta "nya öppna", skall stå för något socialt, som plötsligt skall utgöra ny norm, så har man selekterat bort det sociala utedasset med flera hål på rad. Varför installerar man inte dubbelsitsiga toalettstolar? Eller plockar bort toalettdörren för att den behovsutövande, inte skall behöva känna sig ensam (som med köket).

Nästa notering är att bidén plockats bort!? Varför? Många av våra kulturberikande invånare, kommer från länder med hög renlighet på detta område. Och det var inte längesedan man i Sverige, slog sig för bröstet och förklarade att vi lämnat Lort-Sverige bakom oss. Och så plockar man bort bidén!? Skall man behöva klä av sig helt och ställa sig i vanliga duschen... vid detta specifika tillfälle? Och tänk vad många äktenskap en bidé kunnat rädda? Va? Jo, tänk efter. Det är säkert bra att stå varandra nära i en parrelation. Men, man skall inte stå varandra för nära. Oftast är det hon som sorterar tvätten... så hur kul på en skala...? Ja, ni fattar själv. Inte så att man tänker på sex precis. Och så undrar män varför medelålders kvinnor inte längre är så "keliga..." Alltså, bidén tillbaka, tack! (Parentes; Av samma anledning tror jag inte det är så himla lyckat att en man ser sin hustru föda barn. Det har ju visat sig i undersökningar att även om det kanske "bondar" pappan med barnet, så kan mannen få svårt att se sin hustru som det attraktiva sexobjekt hon en gång var för honom).

Evolutionen har tagit oss framåt på vissa områden, bakåt på andra. Samtidigt som vi värnar individen och det individualistiska, så förväntas alla vara exhibitionister. Vilket man i viss mån är som bloggare. I viss mån, sade jag! Människan tycks även ha behov av att testa hur mycket det går att tämja eller förändra den djurart vi de facto är. De andra djurarterna har behov av att värna sitt revir, äta och och att uträtta sina behov, i avskildhet. De öppna inomhuslandskapen kom även som en följd av de öppna kontorslandskapen (för ökad inblick). Och de passar kanske en del. Men inte en klassisist som den jag är.

För att avrunda de här raderna, så vill jag uppmärksamma den 83-åriga nunnan som klottrade i en kärnvapenindustri. Det behövs oändligt många fler, som hon!!!

 

Traditionell planlösning



 

 



Med ögon känsliga för grönt

Att en Maj-grön gräsmatta, som ligger där och breder ut sig i solens strålar... kan beröra så oerhört mycket, att se.

 

För den väcker en oändlig rad av vackra minnen, från min egen, till mina Älskade söners, barndom. Den gröna gräsmattan har en central roll i ett lyckligt barn. Den är det mjuka underlaget våra första steg trampar i naturen och den finns vid vår sista vilas plats...

 

Den är lek, den är brännboll, den är fotboll, kullerbyttor och hemligheter. Den är pick-nick med dockor och Barbie. Den är friluftsdag med skolan och den är livets första hångel. Den är utegrill och hundvalp. Den är crocket och badminton. Den är utemöbler, fågelbad och trimmer. Den är vattenspridare och kantsax. Den är livets alla skeden...

Igår Valborgsmässoafton, låg jag sjuk i min förhatliga migrän. Men även när jag ligger där och har förfärligt ont, så är tankekänslan klar och tydlig... och jag insåg att jag aldrig någonsin förr, kommit i så tät och nära kontakt med min barndom, som nu. Ett återupplevande av vardagliga händelser och stunder, som av någon oförklarlig anledning etsat sig fast och gjutit intryck. Kanske är det precis så det är, att det ingår i den naturliga processen av att bearbeta förlusten... att se sin barndom med summerande glasögon. 

Jag lekte i trädgården till Farmors och Farfars stuga. Jag byggde fågelhus av lera som jag blandat av vatten och sand från min sandlåda. Varvade lera med småsten och murade ett hem åt småfåglarna, så som Älskade Mamma lärt mig. Och jag hade vattenlek och sprang barfota... Från det öppna köksfönstret doftade det primuskök och nybryggt kaffe, medan Mamma satt i en Grythyttan-stol under parasollen, och hon borstade och sköljde nyupptagna potatis som hon varvade med egenskördad dill...

Det är jävligt att vara ensambarn, utan syskon att dela minnen med. Men det är ännu jävligare att ha vuxna människor i närheten, som inte tröstar när saknad och huvudvärk bränner och som inte tar mig i handen och åtminstone säger att allt skall ordna sig... Kanske inte konstigt att trygga gräs-bilder uppenbarar sig likt mantra i mitt inre...

Som för att kompensera den hand som inte finns i min.     
 
  

 

 My green, green grass of Home...

 

 



 



Leva som man lär

Svenska Kyrkan - Vilken kyrka?

Vad betyder svenska kyrkan för Dig? En sak har i alla fall jag lärt mig - att svenska kyrkan inte har ett dugg med Gudstro att göra. Den är snarare en institution som finns för sin egen existens. Säkert trampar jag någon på tårna, genom att skriva så här. Men, so what?

Från kyrkans sida är det ok att ta del av de heliga sakramenten, utan att ha någon tro. Det är stämningsfullt att låta sig vigas i kyrkan, bara prästen inte pratar så mycket om Gud... och så vidare. Vidare går det ju numera att konfirmera sig borgerligt. Uppenbart med kyrkans godkännande, eftersom den inte protesterar. Undrar vad det då är som bekräftas (confirm)? Konfirmation är ju en bekräftelse av Dopet.

Den svenska kyrkan bygger sin existens på Nya Testamentet, men i all sin populistiska strävan, finns det åtskilligt i detta testamente, som man från kyrkligt håll, helt bortser från. Och frågan är om inte det moderna prästerskapet i all sin fjollighet, tagit svenska kyrkan till en punkt där den definitivt behöver återreformeras till vad den varit - eller åtminstone till vad den borde vara - utifrån de fundamentala värdenormerna. Det blir cirkus och spektakel, när man strävar efter siffror i stället för genuinitet. Ja, ungefär som när Moderaterna, blev Nya Moderaterna och Reinfeldt käckt stod och klippte snöret vid invigning av Pride-parade. Imagine Gösta Boman göra samma sak... Not!!! 

Jag skulle vilja se och höra representanter för svenska kyrkan, uttala sig rakt och tydligt om allt möjligt som händer och sker i samhälle och värld. Höra dem värna om svagare parter, uttala sig om skola, vård, omsorg, svensk vapenexport, händelseförloppet i Korea, miljöfrågor, arrangera manifestationer för att värna empatin och så vidare. Så haaallååå kyrkan, var är ni...???

Det finns säkert flera engagerade församlingar. Men det är helhetsbilden som behöver förtydligas!!! Att anpassa sig - vända kappan efter vinden - är inte alltid detsamma som att skapa trygghet hos församlingsmedlemmar. Att stå fast och stabilt då vinden blåser, är vad som behövs, i en allt galnare egoboostad värld!!! Och se Gud i ett större perspektiv, än begränsat av det fysiska kyrkorummet. 

Dessutom blir jag så trött av den "moderna" människans resonemang, att vetenskap allenast, förklarar livets uppkomst. Den italienske / amerikanske forskaren Carlo Rubia, som 1984 fick Nobelpriset i fysik, har sagt att; "Ju mer jag studerar naturen, desto mer överväldigande blir känslan av hur fantastiskt allt är organiserat. Där finns en intelligens som är så makalös att jag måste komma till slutsatsen att det finns ett förnuft och en skapare bakom". Samma uppfattning - att religion och vetenskap går hand i hand - hade Albert Einstein.

Eldsjälar i kyrkan finns. Uppmuntra dem och släng ut de andra. Vidare står i en artikel i Svenska Dagbladet, att läsa om pastor Bertil Edin, som gärna predikar i naturen; "Vi lever redan i ett slags paradis - det är bara det att vi inte ser det". Och jag när en dröm om att en gång till i mitt liv, få lov att gifta mig. Och då önskar jag att det sker ute i naturen.

Min Kyrka



 

 

En öppen dörr

Vad är det mest värdefulla och unika som vi, varje enskild individ, ständigt bär med oss?  Jo, våra känslor, våra referenser, erfarenheter och tankar som utgör själva stommen, strukturen i dem vi är. Reflekterar (mediterar) man en stund över detta - så öppnar sig ett inre synfält som är gigantiskt. Och betänker man att varje enskild individ i hela världen, bär allt detta med sig, så inser man att vi inte finns här bara av en slump. Jag har en Gudstro - en tro på alltings Skapare. Om det sedan är barndomsbilden av en stor trygg farbror med vitt hår och skägg, eller en Kraft och en dimension vi inte kan föreställa oss, det har jag ingen aning om. Jag bär bara känslan av att det faktiskt finns Någonting... Och runt min hals bär jag Davidstjärnan, utan att på pappret vara judinna. Men stjärnan är för mig den ledsagande symbolen - mötet mellan det Gud ger människan och det människan ger till Gud. Det enkla och raka.

 

 Med tiden (med åren), har jag också blivit mycket mera lyhörd för detta. Kanske är det inte lyhördhet, utan medvetenhet och förmåga att tolka intryck och händelser. Hur ofta säger inte folk; "Det måste vara Ödet..." Jag tror inte på Slumpen (Ödet), utan jag tror att allting är än mer raffinerat än så - för att citera Sickan i Jönssonligan - att "allt är planerat in i minsta detalj..." 

 

 Det händer mig så ofta, ja dagligen, att jag ser samband i de minsta händelser. Ett telefonsamtal, ett möte, ett pyttelitet händelseförlopp i vardagen, en förkommen sak som återfinnes, en ingivelse att sent på kvällen gå ur sängen då jag lagt mig, för att spontant besöka ett rum i huset, och konstatera att jag glömt släcka en lampa. Förr brukade jag beskriva detta, som små eller stora cirklar som sluts. Någon enskild till synes liten och obetydlig händelse, som längre fram får en förklaring - en räcka mindre händelser och episoder som länkar i varandra. Och det är då - när man stannar upp i tillvaron - man ser nästan ur en myras perspektiv - det stora i det mycket lilla.

 

Man måste inte resa jorde runt för att finna sig själv. Man måste inte gå över ån, efter vatten. Gräv där Du står! För att finna sig själv, innebär att ha modet och lyhördheten, att företa den inre Resan. En daglig öppenhet och vakenhet, för livets microkosmos. Att försöka förstå Livets Gåta och meningen med alltsammans, tror i alla fall jag, innebär att man måste söka i sitt inre. Jag mediterar (på ordination) från andlig vägledare. Lugn! Jag har inte blivit 70-talsflummig och går runt i batik-kaftan och sniffar rökelse. Och sitter inte i någon lotus-ställning på en indisk kudde på golvet... Inte så! Nej, jag försöker att följa mitt "inner flow", genom att härleda tankar och försöka komma ihåg drömmar. Det där med drömmar skall man inte nonchalera. Eftersom drömmar är vår mentala ventil, och jag har juristens analytiska förmåga att stukturera upp händelseförlopp, så tillämpar jag den inverterat, också på drömmar. Varför drömde jag om just det? Just nu? Se orsak och samband.

 

Liksom andra, brottas även jag med frågeställningen; Hur kan det finnas mening i allt elände i världen...? Eller i svåra händelser...? Det så kallade Teodicé-problemet - Hur kan det finnas en Gud som tillåter allt det onda ske? Jag tror att precis som det finns en God kraft, så finns det en Ond. I det Onda vilar människans Ansvar. Människan är inte en viljelös marionett, som bara agerar när Gud rycker i trådarna. Nej, människan bär ansvar för resursfördelning, för omhändertagande av jorden, djuren och  naturen. Och människan bär också ansvaret för omtanke och empati om andra.

 

Idag lyser solen och lärkan drillar högt i skyn. Den spirande våren gör försiktig entré. Och inom mig bär jag bilderna från Malmö Hospice... För alltid inristade i själen. Så annorlunda känns livet. Som att lära på nytt. Så bräckligt och skört. Allting är som vanligt. Men ändå inte. För i dödens väntrum finns endast essensen kvar - en mindfullness i vilken varje andetag är påtagligt närvarande. Där stod jag med den låda varmrökt lax och tjeckisk öl, som Pappa älskade. Att jag, hans dotter... skulle stå där med en sista måltid... Gode Gud, give mig styrka att bära detta... repeterade jag gång på gång i mina tankar. Det var också jag som plötsligt en kväll, någon dag innan Käre Pappa gick bort, drabbades av ett akut behov av att låta honom få ta emot Nattvard. Han var dock för sjuk för detta, så i stället kom en diakon och läste... Och efter det kändes det som ett odefinierat lugn infann sig. Långt senare då jag gick igenom pappas saker, fann jag en anteckning i hans plånbok, om att han önskade tillkallande av präst, i händelse han skulle befinna sig vid Livets slut. Vi hade aldrig talat om detta. Ändå nådde mig hans budskap.

 

Mamma och Pappa hade fel och brister som vi alla. Men deras kvalitéer överskuggar allt annat. Och jag Saknar dem så det värker i kropp och själ. De var min hamn och mitt ankare, när mitt liv varit svårt. De var Kärlek och bekräftelse. Och de var Vänskap och Sanning när lögnens stormar blåste.

 

Detta jag ovan berättar om Pappa, relaterar till det första jag skriver om i detta inlägg. För det är så ofta jag numera får ingivelser, som senare får förklaring. Det är därför min förvissning, att det finns dimensioner, som vi endast kan uppfatta om vi gläntar på dess dörr.

 

 

 

"Det är något bortom bergen,

bortom blommorna och färgen... "

(Dan Andersson)

 

 

 

 



 

 

 



Tidsoptimist = Tidsegoist

Min Käre Pappa som var urmakare, lärde mig en sak, redan då jag var liten flicka. Nämligen vikten av att hålla tider och att vara punktlig.

 

Och jag har faktiskt aldrig kommit försent någon gång, till en avtalad tid. I skolan försökte jag en gång att komma för sent. För det verkade så tufft och fräckt att se sömnig ut och att få allas uppmärksamhet då man dök upp efter det att alla satt sig... Så en gång bestämde jag mig för att vara den som kom sent. Jag drog benen efter mig och stannade flera gånger på vägen, för att försäkra mig om att inte hålla tiden. Inväntade signal för inringning och gick i sakta mak mot skolbyggnaden... för att upptäcka att de andra eleverna ännu stod kvar i korridoren, utanför klassrummet. Vår lärare hade inte kommit. Utan var just den dagen, försenad. Så det kan bli!

 

Att hålla tiden, är en dygd, sade Pappa. Så rätt han hade. Den som inte kan hålla en avtalad tid, är slarvig. That's it. För det handlar inte bara om konsten att komma ihåg ett specifikt klockslag - utan det handlar om bemötandet av nästan - medmänniskan. Att ideligen låta andra vänta på en, är oerhört ohövligt och mycket nonchalant. En person som inte håller tider, är med största sannolikhet självisk, uppfylld av sitt ego, och saknar även en realistisk uppfattning om annat än vad saker och ting tar i tidsanspråk. För om en person alltid tar för vana att dyka upp tio över eller kvart över det utsatta klockslaget, så räknar den underförstått med att särbehandlas - ett riktigt ego med andra ord.

"Jag ringer på Torsdag" eller "Vi ses ikväll", är mindre precisa tidsangivelser, men dock uttalade löften om ett återhörande. Vidrigaste situationen är den då löftesgivaren, får löftestagaren att planera sin dag och sina göranden, för att parera med beredskap på det ulovade samtalet eller mötet... så varken hörs eller ses löftesgivaren vid tillfällen han / hon självmant utfäst. Shame on You!  

Moderna tider och ständigt uppdaterad teknik, möjliggör förmedlande av short message service eller ett ordinärt mail... med orden; "Upptagen. Hörs senare." Eller "Blir försenad." Hur svårt kan det vara?

Det går att lära barn att gå, att pottränas, att äta med bestick, att läsa och skriva, att utveckla sig verbalt, att cykla, att simma, att... och så vidare. Och så finns det vuxna som inte inser att en sådan sak som att inte hålla tider, är detsamma som respektlöshet. Självklart uppstår situationer då en stor arbetsbörda och stress påverkar denna sociala intelligens (punktlighet). Men - när förseningar blir en del av en persons identitet, så får man utgå ifrån att det är sådan den personen faktiskt är. För notera att de kroniskt opunktliga, är dem som babblar mest, de som älskar att prata om sig själva och att höra sin egen röst få utrymme att berätta om vad som "kommit emellan..." De finns tillfällen då de håller tider. Om det är ett väntande transportmedel, tåg, flyg med mera eller möte som innebär förstärkning av egna kassan... ja, då är det situationer som den opunktlige underkastar sig i sin prioritering, eftersom de är honom / henne till direkt gagn.

För det är precis vad det handlar om - Prioritering! Kroniskt opunktliga är egoister utan vett och hyffs och med bristande empati, så att det stänker om det. Tror att andra finns för dem. Och att det är ok att låta andra vänta eller ändra planer för att stå där och titta på klockan...   

 

 

 

 Säg mig när Du kommer - skall jag säga Dig vem Du är...