Ups!



Om ett par månader har jag bloggat i fem år. Och som ni noterat genom åren, driver jag ingen kommersiell blogg. Då finns inget budskap, endast en reklampelare.

 

Ibland kollar jag min statistik. Och ni läsare är verkligen spridda över välden. Länderna skiftar. Det är kul!

 

Nedan ser ni exempel på antal läsare / sidvyer på en dag. Inte lika många som storbloggarna. Men bättre en fågel i handen, än tio i skogen.

 

Jag får även statistik över trafikkällorna. Vilket betyder att det framgår vilken site som läsare befunnit sig på och därifrån navigerat hit. Tala om tvära kast - från hotgirlclub porno-site, till denna intellektuella sida.

  

 

Läsare / Sidvyer per dag

 

 

 

 

 

 

 

 



Lars Laurila

Sally Salminen Duhrkopf

 

Född 25 April 1906 Vårdö, Åland

 

Död 18 Juli 1976 Köpenhamn

 

*****

 

Hahaha... Javisst har jag rest med Lars - i Böckernas Värld!

Sally Alma Ingeborg Salminen var åländsk författare. Hon blev berömd som författare när hon 1936 vann en svensk-finländsk romantävling med boken Katrina. Romanen översattes till ett tjugotal språk och filmatiserades 1943 av Gustaf Edgren. Hon skrev romanen medan hon arbetade som hembiträde i New York.

 

Sally Salminen gifte sig 1940 med den danske målaren Johannes Durkopf, och var bosatt i Danmark. Hon skrev flera romaner efter Katrina. I Danmark blev hon en stor och berömd kulturpersonlighet. Boken Katrina betraktas som upptakten till en av Nordens största säljsuccéer genom tiderna, men vars sociala kritik väckte starka reaktioner i Sally Salminens hemby Vargata på Vårdö.

 

Boken blev öppningen till en litterär karriär, men också en börda för sin författare. Hon publicerade under sitt aktiva författarliv sjutton böcker; romaner, reseskildringar och självbiografier.

 

Jag fann boken Katrina, bland Kära Mammas böcker. Den bär en Julhälsning och årtalet 1954, så Mamma var då tonårig flicka. Har under hela min uppväxt sett bokens rygg i hyllan. Och beslöt mig för några månader sedan, att läsa den. Den var en oerhört stark upplevelse och det är svårt att beskriva dess innehåll. Boken är stark, fängslande och man gråter sig stundtals igenom den. En nyttig bok även ur historisk synvinkel. Den ger inblick och förståelse. I allt detta tvingas man ta ställning. Och att se sig själv naken och skör. Boken Katrina har en framträdande plats i nordisk kvinnolitteraturhistoria. Skall läsas av både män och kvinnor.

 

***** 

 

Efter läsning av detta mästerverk, fann jag även boken Lars Laurila. Lars är Sally Salminens romankaraktär i fyra böcker. Och det är om dessa fyra verk jag vill berätta. Boken Lars Laurila är Sally Salminens fjärde bok, skriven 1943 (480 sid) - Den skildrar pojken Lars Laurilas uppväxt på Åland, från hans allra tidigaste barndom till ungdom. Lars är den äldste av tre bröder. Fadern är från Finland och modern av åländsk släkt. Lars är en stor tänkare och den ende i familjen som är bokligt lagd. Han skriver dikter, läser allt han kan komma över, engagerar sig för Ålands sak och drömmer om utbildning. Arbetar hårt för att förtjäna sitt uppehälle. Han ser oättvisor och noterar dem. Skäret Bossholm, Jonsbylandet blir honom för litet och han vill ut och se sig om. Lars frågar sig; "Vad innebär det att vara färdig. Bakom orden "att vara färdig", kände han ett helt livs och en hel människas utveckling, alla krafter prövade, alla anlag odlade, alla möjligheter tillvaratagna"

 

"Vad människorna ändå var ynkliga! Så få det fanns som bars av stora känslor, av mäktiga lidelser". Efter den slutsatsen beger han sig till Stockholm.

 

Boken Nya Land kom 1945 (268 sid). Denna berättelse fortsätter där den förra slutar. Lars Laurila kommer till Stockholm, arbetar och möter Anna. Deras relation är komplicerad. Lars vill gifta sig men Anna är proletär och delar inte hans syn på kärlek och äktenskap. Så Lars utvandrar till New York. Två av Lars svenska vänner i NY, beslutar sig för att resa till Ryssland, som de kallar Nya Amerika.

 

"Men utan att i ord ha kunnat delge någon sin vetskap, erfor han vad det betydde att gån genom livet med blottade nerver. På det sättet blev sorgen honom till rikedom. Han lärde något, visste något mera om livet". 

*****





Fyra år senare 1949, kom Uppföljaren till Nya Land - boken Små Världar (467 sid). Den skildrar Lars Laurilas åtta år i New York. De öden som styr Lars in i storstadens obamhärtiga malström är både goda och onda. Han finner ne trogen kamrat på färden, i den modiga Vivi, tills dne nervslitande tillvaron blir henne tragiskt övermäktig. Lars ser många av sina kamraters vänner, föra kampen för livet, som nummer i de hårt arbetandes stora armé. Och han får själv ständigt pröva på jäktet och pressen att tjäna under mycket hårda villkor. Han kämpar sig segt igenom och finner en personlig frihetsväg - utåt och uppåt; Lars Laurila blir en livserfaren man, med sitt människovärde i behåll.

 

När denna bok Små Världar utkom i Danmark, hälsades den som en betydande roman - Den bästa sedan Sally Salminens genombrott med boken Katrina. 

 

Små Världar beskriver utan tvivel det mest fängslande skedet i Lars Laurilas liv.  

 

*****  

 

 Sviten om Lars Laurila, avslutas med verket Klyftan och Stjärnan som kom 1951 (311 sid). Brättelsen inleds med Lars återvändande till Sverige, landstigningen i Göteborgs efter nio dagars ångbåtsfärd från NYC, för att från Göteborgs ta sig vidare till Stockholm och Åland. Vid tidpunkten har Lars skrivit boken om sin hembyggd Åland och dess invånare. Hans karaktärer i boken bär fingerade namn. Vid ankomsten till Göteborg, möts Lars av journalister. Liksom i Stockholm och Mariehamn. Han hyllas av litteraturkritiker och hans bok blir översatt till tjugo språk. En stor och världsvid succé...

 

Men... hembyggdens invånare och Lars närmaste, tar avstånd från honom. Han fryses ut av så gott som alla på Åland. En sjökapten (redare) känner sig genom sina vidlyfftiga otrohetsaffärer, utpekad i boken. Lars baktalas av ortsbefolkningen och beger sig till Provence, för att söka lugnet. Där möter han Erika - konstnär och dotter till en annan sjökapten på Åland.

 

Lars Lurila:

 

"En människa i olycka, skall inte lämnas i fred. Hon väntar och hoppas innerst inne, att en eller annan ska älska henne för högt att kunna låta henne vara i fred..."

 

"Gud ske tack för trösten, om den så också är falsk som blinket från en stjärna som slocknade för ljusår tillbaka!"

 

"Jag tror att det kan vara uppfostrande och rekreerande att stanna på ett ställe, där den mest lumpigt klädda gamla käring hälsar med en värdighet som om hon själv vore en drottning och jag en fin herre på besök",

 

"Ja, jag hör till det slags människor som ännu skriver Gud med stor bokstav".

 

*****

 

Sally Salminen är en stor berättare. Och korad til Nordens största kvinnoförfattare. Hennes språk är oerhört rikt och målande. Man förnimmer ljud, stämningar och dofter. Storslagna och träffsäkra beskrivningar av karaktärer och miljörer. Alla hennes böcker har självbiografisk grund. Och i böckerna om Lars Laurila, följer man i honom, Sally Salminens egen resa. Alla de sjutton verk hon skrivit, vittnar om en gigantisk iakttagelseförmåga, människokännedom, stora historiska kunskaper och en aldrig sinande källa av livserfarenhet.

 

Jag har nu alla elva romanerna! De två första jag läste, "snubblade" jag över i mina kära föräldrars stora boksamling. jag fångades direkt och resten av böckerna fann jag på www.bokborsen.se ett fantastiskt ställe att söka gamla böcker på! Nu söker jag bara hennes fyra självbiografier och två reseskildringar...

 

Önskar man försjunka i länge varande berättelser, vill låta sig beröras, ryckas hän och göra historisk tidsresa... så är Sally Salminen rätt - och alla hennes verk, rekommenderas å det varmaste!

 

Kära

 

Sally Salminen

 

Av hjärtat

 

Tack





 

 

 

 

 

 

Lars & Jag...

Sedan ett tag tillbringar jag tiden med en fantastisk man. Lars heter han. En mycket klok och bildad gentleman. Verbal och skrivande, liksom jag. En penseur med samma etiska uppfattning och rättspatos, som jag. Naturälskande estet.  Ja, vi har verkligen mycket gemensamt. Halvfinländare är vi båda dessutom, med känslan det innebär av att ha två fosterland. Även våra livserfarenheter är likvärdiga. Lars är min tvillingsjäl...

Befinner mig just nu i Cuers, nära Barreskedjan i Provence. Vilken plats! Vita, ljusgrå och ljust röda stenhus med gröna och grå fönsterluckor, fontänen på torget, det fyrkantiga kyrktornets klockspel som anger varje kvart... kullerstensgränder, olivlundar, doft av vild timjan... Den blå himlen, hög klar luft och milsvid utsikt. Ingen turistort med lyxhotell, utan här finns ett personligt gästgiveri med god lantlig mat... Ljumma kvällar med ljuden från caféer... Härliga samtal under den sammetssvarta och stjärnbeströdda himlen...

Dessförinnan Åland

 

(Bossholm)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

och NYC...

 

 

 

 

Men nu alltså Cuers

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sedan återresa till Mariehamn

 

Åland

 

 

 

Fortsättning följer...

 





Svarabiska?

Har ni tänkt på att språkets utarmning / avveckling, är en ren konsekvens av förändrade attityder och beteenden. Så är det.

 

Numera benämns allt som anses bra och kul - "grymt bra / sjukt kul". Vid adjektivförstärkning använder man motsatsord. Grymt och sjukt är ju för de flesta något negativt. Men för barn, ungdom och vuxna utan bildning är det lilla ordförrådet trendkänsligt. Och associala medier göder tillståndet. Ja, till och med befäster det. Lyssna på framförallt de kommersiella kanalerna. Som en farsot sprids den nya "svenskan". Undrar var den kommer ifrån?

 

Och lyssna på idrottsfolk! Oavsett grenar, låter intervjuerna likadant; "Ja, vi gjorde vårt bästa... äää... Och nu skall vi ladda om... äää... Sen får vi se... äää... Nu är vi grymt taggade... äää... och tänker bara gå in och ha kul och köra ända in i kaklet... äää... Vi ska ge järnet... äää... och visa att vi äger fett... äää... Det blir helt magiskt"  

 

Lyssna på tonårsflickor som intervjuas; "Asså ja ba... typ trodde ja sku dö asså... så sjukt pinsamt lixom känns de som ... Asså ja sto typ kolla en grej... så kom han ba typ lixom tafsa... så ejengklin va de typ sjukt kul känns de som... ja, eller hur?". Gettosvenska? Vaddå "Ja ba"? Jabadabado? Tja, tillbaka till Flinta...

 

Intervjuklipp (teve / radio) som är endast tio år gamla, har en helt annan vokabulär. Det lät då som om man tänkte efter, innan orden uttalades. Hem och skola bär ansvar. Slöa föräldrar och curlande lärare... Och alla dessa förb-de surfplattor! Hur många barn kan skriva med vacker handstil? Språket - talat och skrivet - speglar livsstil och personlig utveckling. Vilken chock det måste bli, att komma ut från den i det närmaste betygslösa skolan, för att upptäcka att lön är något man får för prestation. Oj.  

 

Stockholmare som betraktar sin dialekt så som varande rikssvenska, har en benägenhet att vränga till bestämd form plural - husena - istället för husen. Och imperfekt form av verbet stå - stog - istället för stod. För att inte tala om alla tj-ljuden - kärna, stjärna och så vidare... Inte heller att förglömma bokstavskombinationen - rst - först, störst... I Skåne uttalar vi samtliga dessa bokstäver i kombination. Men i Stockholm gör man även tj-ljud i ord med bokstavsföljden - rst - (!)

 

 

Journalister hör till dem som är sämst på att skriva och tala

 

  Nedan rubrik fann jag i tidningen Svenskt Näringsliv

 

 Vad är andemeningen?

Gengångare?

 

 

 

 

Från respektive sida

 

bör det heta.



 

 

 

 

 

 

 

I'm a Beliver

Igår läste jag brev. Många och vackert skrivna brev. Älskade Mammas brev. Över fem år har det tagit mig att åter öppna lådan för att läsa dem. Det är starka känslor. Så mycket osjälviskhet och så många varma och omtänksamma ord...

 

Jag bär skuldkänslor för att jag kanske inte rätt och fullt återgäldade... när jag som mest borde varit närvarande. Prioriterade mitt eget. Mina drömmar och min längtan efter Kärlekens helhet mellan man och kvinna. Kanske var jag även rädd och kanske har jag alltid varit rädd för Livets faktum. Jag visste ju sedan hela min uppväxt, att Mamma var mycket sjuk. Att hon närsomhelst kunde försvinna. Ville inte ta det till mig, än mindre förstå det.

 

Nyligen uttryckte min yngste son "Ingen som inte träffat Mormor och Morfar, kan ha en aning om vilka speciella människor de var. Det har varit en nåd att leva nära dem..." Så sade också många andra om dem. Kanske blir människor så kärleksfulla då de själva prövats mycket hårt. Kanske är det just dem som förärats förmågan att se Livets essens, långt förbi och igenom ytlighetens dimmor. Och kanske är det så att ytlighetens fundament heter lögn - och ju mer man skalar bort av den, desto närmare Sanningens kärna når man... Så har jag erfarit och så tror jag.

 

Jag hör inte till dem som anser att visdom med automatik kommer med stigande ålder. No way! Den som levt och lever sitt liv i ytlighet och med den förenad lättja, hos den är sinnena för alltid stängda. Liksom förmågan att se bortom den självförvållade livslögnen. Andlig fattigdom är värre än den profana. De andligt fattiga, lämnar inga kärlekfulla spår på jorden. De lever inte sina liv, de leker dem. Tillvaron för dem består av frosseri och själviskhet, av egoboost och konsumtion av människor i dess närhet. De lever sina dagar kortsiktigt, i ett av mat, sprit och penningbegär, bedövat tillstånd. Göder både osundhet och dumhet. När lögner och svek.

 

Så mycket våld jag begått på mig själv. Tolererat, negligerat och förminskat mig. Som kristen givit och bjudit av mig själv, i tron att det var rätt. Det svåra har emellertid varit att tidigt urskilja dem som förtjänar ens Kärlek, från dem som smutsat ner den. Frågan är vilket bedrägeri som är det största - det andra gör en eller det man låter andra göra en? Kan någon svara på det?

Kärlek kräver inte, äger inte och kväver inte. Föräldrar lånar sina barn. Barnen äger sig själva. Från första andetaget är de sina egna. Och skall mötas med samma respekt för sitt värde, som alla andra oavsett ålder - "Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull".

Att Älska gör både ont och gott. Att älska någon är att se den så som Gud avsåg då Han skapade henne. Det är inte Kärlek att älska någon utifrån sina egna behov och eller begär. Det är själviskhet. Applicerat på ett parförhållande mellan man och kvínna... Så är det lika illa om en gift kvinna såväl som en gift man, inleder relation med annan än sin make / maka. Är ett äktenskap dåligt, skiljer man sig innan man inleder en ny relation. Osmakligt vidrigt och fegt är det att som gift använda och ta för sig av andra, så som varande de provexemplar, i avgörandet om det är lönt att skilja sig eller inte.

Otrohet kallas det. Det är lögn och bedrägeri, oavsett hur det inlindas i diverse rättfärdigande förklaringar. Socialt bundna män som inleder bekantskap och omgående talar om sitt stora behov av att känna naken hud... är patetiska och äckliga. Närhet, intimitet är vackert och underbart! Om man tar det hela i rätt ordning. Lär först känna människan genom det varma samtalet, vänskap i vått och torrt. Ordhållighet. För hålls inte små löften som att ringa, skriva eller komma som överenskommet, då talar det för att stora löften absolut inte heller kan hållas.  

Sådana relationer tar slut. Det är som att nöja sig med den fina kartongen istället för dess innehåll. Och kartonger utan innehåll finner man oftast på återvinningsstationen. Sorterat som grovsopor.
 

 

Hela Livet lär man

 

Varje dag, om man är öppen

 

Att lära är att växa

 

Att växa skapar mod

 

Med modet törs man resa inåt

 

nå kärnan utav Sanning

 

ur vilken äkta Kärlek

 

alltid spirar

 

 

 

 

 

 

 

 

 



 

 



Egenmäktighet

De flesta inser att sjukvård är något som förr eller senare berör oss alla. Att vara eller bli sjuk är att befinna sig i ett läge av beroende. Man är liten då. Utlämnad.

 

Under mitt vuxna liv, kan jag på endast en hand, räkna de vårdgivare som seriöst och värdigt utövat sitt kall. För det är det väl? Dem jag inte kan räkna på ena handen, har under utbildningstiden tappat begrepp som förnuft och människovärde. Individen blir för dem, allenast en kropp frikopplad från själ och tanke. Ett personnummer med vidhängd journal. Ett arbetsobjekt som skall hålla käften och vara tacksam. Det heter ju patient - (eng. patient = lugn) - passiv och underlydande. Helst backa ut ur undersökningsrummet, bugande och nigande. Men hallå?

 

Vi betalar för vård, som är en tjänst. Så annorlunda respektförhållandet blivit, om det istället för patient, heter kund - konsument (vårdkonsument). "Är du patient här?" Ja, jag är kund hos er. Låter som mer balans mellan parterna. En kund har nämnligen rätt att ställa krav på bra och fungerande tjänster. Det finns flera kroppsrelaterade tjänstesektorer - optiker, fotvårdsspecialist, frisör med flera där kundbegreppet är vedertaget. Men patient är behändigt och förstärker vårdgivarens identitet som den allvetande. Som numera inte med självklart är den allvetande. Det visar inte minst alla Lex Sara-anmälningar. För det handlar inte enbart om underbemanning, utan till stor del om attityd. Om det har jag tidigare skrivit  http://gyllensparre.blogspot.com/2015/10/sjuk-vard.html

Efter bekantskapen med Läkargruppen i Munka-Ljungby, var det naturligt för mig att söka kompetent vårdgivare. Via rating på Google, föll det fria vårdvalet på vårdcentralen i Laröd. Rating sägs ju fylla någon funktion. Genom en hel del flyttningar, har jag varit kund på olika vårdcentraler. På gott och ont. Måste säga att vården är mer strukturerad och kompetent i Halland, än i Skåne. Hursomhaver, så besökte jag läkaren i Laröd... Som vid flera tillfällen frågade mig varför jag valde vårdcentralen i Laröd (?!) Varför ställer man frågan då vårdvalet är just fritt, samt att rating erbjudes på nätet? Det hela var en märklig upplevelse. En timme långt möte och läkarens löfte om att rekvirera samtliga mina journaler, "för att göra en så gedigen sammanställning som möjligt". Därefter skulle jag kallas för eventuell kompletterande info.

Kallelse uteblev. Men det damp sent om sider, ner ett brev i min låda - "Materialet är omfattande och jag kan inte skriva något utlåtande, därför att inget nytt tillkommit i ärendet" (?!)

Min sjukdom eskalerade 2014, och det sommarhalvåret är ett töcken för mig. Via Migränförbundet fick jag namn och uppgifter till en helt fantastisk neurolog (privat såklart). Dit behövdes remiss, som jag fick be läkaren Marie Albinsson Läkargruppen Munka-Ljungby, om. På akutremiss kom jag till denne neurolog, som såg min situation. Engagerade sig och satte in läkemedel jag aldrig förr blivit erbjuden. Besöket blev en insikt hos mig. Jag gick tacksam hem... men också chockad. Har i alla år, trots helvetsplågor, förminskat sjukdomen - tack vare omgivningens inställning - "alla får väl lite ont i huvudet någon gång". Jag orkar här inte utveckla mer om sjukdomen. Den är svår och det är ännu laddat för mig.

Nåväl, remitterande läkare (se ovan), gjorde sin sammanställning - den sammanställning som läkaren i Laröd, bygger sin inställning på... Från vårdcentral sänder man remiss till specialist (i mitt fall neurolog). Men läkarna (Munka-Ljungby och Laröd), som båda saknar neurologi som specialitet, kör över min neurolog, i bedömningen av min neurlogiska sjukdom (?!) Är det inte rart, så säg?

 

 

Här får ni istället för bild, en en annan käck länk med samma tema

 

 

http://gyllensparre.blogspot.com/2012/06/inte-se-inte-hora-inte-tala.html

 



Dofta vildblomma röd...

To: mamma_pappa@himmelen.gud

 

 Detta år är det fem år sedan ni gick... Inte en dag utan er i tankarna. Inte ett beslut eller görande, utan att ni finns med mig...

Under dessa år har mycket har hänt och förändrats ute i världen. Även i vår närhet. Och det har gått mycket fort att rasera trygghet och tillit. Hur gick det till?

Den 28 September 1888, bildades i Malmö, den första kvinnoföreningen, vars målsättning var skola för alla, fri tandvård, fri skollunch och fria skolböcker. För 95 år sedan, 1921 fick kvinnor rösträtt. Det är inte många år sedan, sett ur ett historiskt perspektiv. Efter det följde förbättrade arbetsvillkor,  fackföreningar och trygghetslagar, bättre bostäder, god sjukvård, barnomsorg och möjlighet för kvinnor att skapa egen ekonomisk trygghet. Men vad hände sedan? Allt som hade / har med "gamla tider" att göra, skulle bort. Under början av 1970-talet, avskaffade dåvarande skolminister Ingvar Carlsson, skolans kristendomsundervisning och grundskolan blev den nya socialdemokratins experimentverkstad. Så småningom fasades också betygen ut, "för att slippa hets och tävlan..." 

Kontentan blev / blir närvaroplikt och likformig bedömning. Hur skulle det fungera applicerat på arbetslivet? Samma lön för alla, oberoende av kompetenser och inriktning? Låter ju rättvist? Men - stimulerar inte vidareutbildning eller breda kunskaper. (Be)löning ger motivation. Socialdemokratin hade sitt berättigande då levnadsförhållandena var förfärliga. Men efter att fundamentet för välfärden lagts, uppstod pampvälde... Mer skall mer ha! I valdebatter och på affischer utgör de svaga alltid dragplåster, för att  ge partiledningen mer i fickorna; "Upp till kamp emot kvalen, sista striden det är - ty Internationalen, åt alla lycka bär..." (?!) Eldsjälar, oftast ideellt arbetande - krattade gången... Var är de idag, eldsjälarna - socialdemokratins arvtagare??? Dem har en blåst partiledning låtit fara för vinden. Jag är inte socialist. Men hade nog varit det, om jag växte upp under ovan tidsepok. Dessa människor känner jag stor respekt för. Men partiets moraliska förfall har blivit alltmer övertydligt i paritet med dess ursprung.

För övrigt skulle ni, mina Kära Föräldrar, inte känna igen ert Malmö. Det gör inte jag heller. Men jag lämnade ju staden i Juni 1987. Så det är ett antal år sedan. Man river gamla hus och ersätter med stora höga glaslådor, tätt intill varandra. Bygger shopping-gallerior och parkeringshus... Folk måste ha mycket god ekonomi för att ha shopping som hobby? Och jag har alltid undrat hur stort de bor, för att kunna förvara allt som shoppts. Vidare är sjukvården säkerligen inte bättre, än när ni fick köa i oändliga timmar, på UMAS akut. I staden bränner man bilar, kastar granater, skjuter på varandra och slänger sten på utryckningsfordon. Kan knappast vara ett svenskt kulturarv, eller? 

Modern socialism har lagt annan betydelse i begreppet frihet, än vad som från början utgjorde dess hela innebörd. Då avsågs frihet från förtryck och fattigdom. Idag är den praktiska innebörden - frihet från ansvar, krav och prestation. Så ser det också ut som det gör. Lövén har öppnat landets gränser och bjuder in med lånade medel. Medan det sparas och trampas på dem som en gång lade grunden för den välfärd som nu rasat samman... Och varje dag då jag öppnar DN och SvD på nätet, är det nya rubriker om våldsdåd i världen... Och skjutningar i Sverige. För femtio år sedan stod i Sydsvenskan att läsa rubriker i stil med; "Cykeltjuv härjar i stan..." Det säger allt om riktningen vi färdas i.

Ja, Kära Mamma och Pappa... Moralen och etiken, som var er grund och också min... förlöjligas och hånas. Kunskap likaså. Så ofta jag skrivit om detta. Så jag skall inte upprepa mig. Även om jag inte nog kan poängtera vådan av förfall. Om man ser och betänker hur och av vem landet styrs, så säger det allt om det rådande samhällsklimatet. Allt galet och perverst - utgör numera norm. Ju märkligare, desto bättre. Bibelns Uppenbarelsebok ger besked... Varför kallas man inte fundamentalist, om man är laglydig (Svea Rikes Lag)? Varför kallas inte de nyanlända för fundamentalister som lyder sin religiösa övertygelse? Eller judar som lever efter Toran? Men - kristen som hänvisar till Bibeln, går det väldigt bra att kalla fundamentalist?! REA-utförsäljning av Sverige, pågår! Landet upphör och allt skall bort! Kom och slåss om de bitar som finns kvar!

Och på hemmafronten? Tja, jag läser en hel del. Har börjat fördjupa mig i de böcker ni förr bad mig läsa. Minns att jag då inte visade tillräckligt intresse. Därför att AB Familjen tog mitt focus. Och jag var ung. Mycket ung och utan de insikter jag idag har. Tiden kommer ikapp. Och dessa böckers budskap, strömmar rakt in i min själ och tanke. De tar mig på resor i mitt inre och öppnar dörrar till rum jag aldrig förr besökt. Jag önskar att jag nu kunde samtala med er om dessa upplevelser - sitta i ert kök med en mugg thé, äta Pappas goda smörgåsar, titta ut över koloniområdet och känna gemenskapen och samstämmigheten, samsynen... Troligtvis hade Esko (vovven) fått godbitar ur kylen. Och Du Pappa hade haft kameran i beredskap, för att porträttera min Lille Sötis... Ni hade Älskat honom. Och han hade definitivt Älskat er. Och sovit middag med Dig, Kära Mamma.

Som ni vet är jag tillbaka i Skåne. Det fick ni tyvärr aldrig uppleva. Detta är mitt land. Den första våren efter sju år i Halland, gick jag ute och undrade vad det var som doftade. Det var den feta näringsrika jorden, fälten, åkrarna, den begynnande grönskan, den rena luften här ute på landet. Djupa andetag väckte minnen från barndom i Höllviksnäs... På tal om det - Lillhagen har jag besökt några gånger. Det är förstört alltsammans. Längs corp de login, har lagts terrass i modernt snitt, av impregnerat virke. Inte alls tidstypiskt för resten av gården. Fult! Det underlättar känslomässigt för mig att lämna egendomens alla handlingar, till Stadsarkivet för arkivering. När jag för några dagar sedan var nere till Graven, såg jag att man rivit Stora Hammars gamla skola, som låg intill Kyrkan... Där skall byggas ny skola. Antagligen uppförs ännu ett sådant där glasmonster och kommunalt skrytbygge, som monument över beslutsfattande politiker.

Hur jag har det? Ja, Kära Mamma... Mitt glas är halvfullt. Inte halvtomt. Färdas och lär. Berör och berörs, av möten. Skapar. Lyssnar inåt. Lyssnar utåt. Ser. Känner. Gråter. Berikas och skrattar...

Skuldkänslor har jag. En gång har jag ljugit för Dig. Det var när Du frågade varför det dröjde så, innan jag och min vän kunde börja leva tillsammans. Han är väl inte gift, undrade Du. Jag vet att Du såg igenom mig. Och jag skäms för att jag inte sade som det var. Det hade känts förlösande eftersom jag led något oerhört, av att göra våld på den kristna värdegrund ni gett mig. Jag visste ju hela tiden att det var fel att göra så. För det som inleds i lögn, blir aldrig någonsin sanning. Ja, han var gift. Då. Men skilde sig, när Pappa och Du gått... Han bekände färg då.

Med tanke på det, så anlände idag en bok jag sökt och funnit på Bokbörsen. I det vadderade kuvertet låg boken inslagen i tidningspapper. Och en artikel var direkt läslig. Om hur man bemöter människor som sörjer... Han, vännen gjorde precis tvärtom. Att mista närstående, står i artikeln, känns som att bli sviken. Fler svek orkar man då inte ta. Det står också att den stödjande bör hålla ut - sorg tar tid. Och den som inte älskar, kan inte sörja. Jag trodde han var finkalibrerad och klassiskt bildad. Så var det emellertid inte. Han höll mig inte i handen, när Du Käre Pappa, var på väg över gränsen... Det är inte kärlek.

Det är inte heller kärlek att rangordna människors rättigheter, utifrån deras belägenhet. "Du kan väl inte komma här och ställa krav... Du skall vara glad att... Du som lever som fånge hos NN, kan väl för f-n inte ha pretentioner..." Vad i bestod mina "krav" (som borde rätt benämnas "önskningar")? Jo, ett för båda nytt Hem, för jämlikhetens skull (nystart). Ärlighet. Sund och hälsosam livsstil; Motion, nyttig och näringsriktig kost, ingen alkohol samt normal dygnsrytm. Gemensam och egen utveckling. Ordning. Och sist men inte minst - Hygien! Att vara äldre och / eller funktionshindrad och behöva hjälp med detta, innefattas inte i denna min syn på renlighet. Det jag åsyftar är smuts till följd av lättja, fusk och slarv. Vilket är tydligt uttryck för lögnaktighet och löst leverne. Nej Tack!

Och när Mamma och Du gått, teg även svärföräldrarna. Både mot mig och mina barn. Så ert omdöme om dem, var hela tiden rätt. Svinhugg går igen.

 

Kära Älskade Mamma och Pappa,

 

jag tackar er för allt ni gjort för mig och barnen

Vi är våra gärningar

 

From; hanna@gyllensparre.se