Otrohet och mytomani är ett själsligt och vidrigt bedrägeri. För den som är benägen att bedraga och ljuga, har passerat Sanningens gräns, och lär fortsätta göra det, med alla tänkbara svepskäl - mån om att rättfärdiga sin själviskhet.
Därför vill jag i mycket korta ordalag, berätta min historia...
*****
Det är drygt tio år sedan...
Jag mötte den man jag trodde skulle bli min Livskamrat - Ljuset i en galen tillvaro. Han skänkte mig lusten att stiga upp på morgonen. Och den inre glädjen i att se framåt. "Tillsammans, mot resten av världen", som Han brukade säga mig.
Genom sitt agerande mot mig, gav Han intryck av att vara på väg ut ur en kallt äktenskap. Det faktum att Han var gift, sådde mycket svår stress hos mig, trots min starka kärlek. Jag led. Och försökte hålla fokus framåt. Lydde minsta vink. Anpassade mig i kärlekens namn. "Love is like a soldier, loyal till you die..." (Bonnfire heart - James Blunt) That's me.
Alla flyttningar, mäktade jag någonstans med, fast i tron och hoppet. "Tänk fram till nästa Jul, då är vi ihop...", "Nästa Valborg...", "Nästa Påsk...", lät det varje år. Vi möttes då en gång i veckan. Ibland någon gång i månaden. Oändligt många långa telefonsamtal... Ständiga rapporter om Hans och hustruns göranden, intressanta möten med andra, om middagar, resor och evenemang. Jag var då trettio mil från mina barn och föräldrar... min Familj. Jag hade förlorat mitt Hem i Skåne, och bodde med mina hoppackade ägodelar, på olika platser i Norra Halland. I väntan och längtan.
I Mars 2006, var första hållplatsen Västra Götaland, och det avsomnade Lerum. Mer än halva bohaget fanns lagrat i Skåne, och jag sörjde ännu förlusten av det som under drygt femton år, utgjort mitt och barnens Hem. Denna sorg parad med orolig väntan / längtan, sänkte mitt immunförsvar, och i Augusti 2006, insjuknade jag i mycket allvarlig infektion (bukhinneinflammation med sepsis). Då var Han i Mexico och US med hustrun. "Hem(sk)komsten var just hemsk. Ingenting hade den andre ordnat. Min säng och sängbord med vattenglaset, stod som jag lämnat huset, med ambulans. Ingen ny mat i kylen. Fick själv hålla reda på medicintider. Och fick därmed inte sova ut så som jag ordinerats. Fick själv stå och bädda om min säng då jag kom hem. Kändes som om jag kröp av trötthet och bieffekter av sjukdom och all antibiotika. Den andre hade inte tid, då miljonprojekten krävde hans focus.
Det årets Jul, glömmer jag aldrig. Den 23/12 blev jag uppringd av läkare, som berättade att min livmoder bar tecken på cancer. "Men du är underviktig och behöver äta upp dig under några månader, så att vi kan operera dig i ett tyst skede", lät ordination. Långt från min familj, satt jag den Julaftonen bland flyttlådor, och tummade på ett kuvert jag fått av Honom. Hade ställt det på en byrå i mitt sovrum. Kuvertet var hårt, så jag utgick ifrån att det var ett kort, med några rara och uppmuntrande rader, som jag skulle kunna läsa om och om och om igen, och förvara i mitt hjärta... Det behövde jag verkligen...
Jag kröp upp i min mörkgröna clubfåtölj, tog ett djupt andetag, som för att högtidliggöra stunden och i möjligaste mån fånga känslan av Jul. Ett andrum. En paus i oron för hälsan och allt runt omkring i en kaotisk vardag. God Jul Hanna, sade jag till mig själv, då jag med kärlek sakta och försiktigt sprättade kuvertet. En sedel i ett dubbelkort. Utan en bokstav. Jag lade snabbt kuvertet i en byrålåda, och tog aldrig mer upp det. Vid mitt vänstra skulderblad, i höjd med hjärtat, rakt igenom mig, uppstod den dagen en smärtknut, som sedan dess bränner och värker vid minsta undermedveten stress.
Året därpå 2007 blev det flytt till Onsala. I Mars fick jag gjort en hysterektomi. Och fick besked att det inte var cancer. En sten föll från mitt hjärta. Jag bar dock ständig ångest och en gnagande känsla av kränkning, som följd av att vara dold och förbjuden. Hustrun var ju inte medveten om mig, så av den anledningen har hon inte lidit. Medan jag var medveten och led. Har jag gråtit? Vad tror ni? "Jag skulle äga miljoner, om tårar var guld..." (Agnetha Fältskog) Ibland brast det för mig. Men då sade Han att jag inte skulle stressa Honom. Inte gnälla. Inte överföra min ångest. "Kan du ta bort din personliga hälsningsfras i din telefonsvarare, i händelse hon skulle ringa ditt nummer för att kolla. Hon är väldigt svartsjuk" - Vad hade hon för anledning att vara det?
Duktig flicka biter ihop. Såja. Amor Vincit Omnia. Jag fick ofta veta att jag som inte hade någonting, och rent generellt inte heller kunde ha pretentioner eller ställa krav, utan jag hade bara "att gilla läget". På hemmafronten pågick som vanligt alla vansinnesprojekt / koncept, som skulle ackumulera stora utdelningar ur diverse fonder world wide. Han blev mitt ljus i mörker. Och jag översåg med sarkastisk humor och uttryck som ofta sårade och brände...
"Du är medelålders och lågutbildad... så vad skall jag säga om dig, till mina flickor? Kan ju inte gärna säga att jag fann dig i en potatisåker..." (Pygmalion? Higgins-Eliza-Syndrome?)
Lugn Hanna. Det här är Kärlek, intalade jag mig. Året i Onsala, var smärtsamt. Liksom det var i Lerum. Nästa flytt blev till Veddige, där jag kom att bo i tre år. Lite mer lugn i tillvaron, ledde till fördjupade studier i juridik. Alla tentor med bravur och med högsta betyg i samtliga kurser. Ganska bra för att komma från en potatisåker. Vi skulle snart bli ett par. Och jobba ihop. Så med denna drivkraft, kämpade jag vidare. Och jag brann! Vi träffades ofta, ofta... "Jag skall bara bli klar med det och det, sen'..." - "Sen, sen, sen..." Ord som gjorde mig underordnad och lågprioriterad... "Jag kan inte stanna så länge idag därför att..." hustrun väntade med middag. Hon väntade med det öppna och tillåtna livet.
2009 fick min Älskade Mamma besked om cancer. Jag kunde bara inte ta det till mig. Förstod inte. Det sjönk helt enkelt inte in. Mina Föräldrar saknade mig något oerhört. Men de sade sig samtidigt förstå, och de uttryckte vilja och önskan om att jag skulle bli Lycklig, för en gång skull. "Vad är det som tar sådan lång tid? Ser Han inte att du far mycket illa? Inser han inte vilken fantastiskt hängiven och genuin kvinna han ställer åt sidan? Varför lever ni inte tillsammans nu?" löd deras frågor till mig, då vi sågs vid de tillfällen jag reste ner.
Mamma såg rakt igenom mig, då hon undrade "Han är väl inte gift?" Orden träffade mig som en elektrisk stöt. Och för första gången i mitt liv, ljög jag för henne... Nej, han har bara en del att ordna med, innan vi kan bli ihop... Ett svar jag gav, i förhoppning och av omtanke... Ville skona dem. Ville inte få dem att förstå hur mycket smärta och rädsla jag ständigt bar. "Hon är så tapper", brukade jag får höra som liten flicka...
Till Mors dag i Maj 2011, virkade jag en himmelsblå sjal, att ge till Mamma. Den ligger fortfarande kvar i sitt paket med rött sidenband. Mamma hade förr om åren, åkt in och ut på sjukhus, på grund av sjukdomen Chron. Jag sade till Pappa i telefon, att den här gången känns det annorlunda. Vi visste... men förstod inte. Mitt liv stannade upp. Helt. Besökte henne på sjukhuset, den sista gången, Torsdagen den 16/6, efter det att läkare ringt och förklarat att de inte alls visste hur länge till... Allt detta, när sommarkvällarna står i blom och naturen är som allra vackrast. Förkrossad, med min vardag i bagaget... satt jag där vid hennes bädd och såg hennes kamp, såg hur hon i dvala slängde fram och åter med huvudet, i en tillkopplad andningsmask. Mitt hjärta värkte och jag led med Pappa... Mina pojkar... Hur skulle det bli med allt? Och var fanns Han?
Klockan 03.17 den 20/6, när det nästan var gryningsljust i sovrummet, ringde telefonen som jag hade placerat i sängen bredvid mig. En arrogant och släpig läkarröst lät meddela att min mor har gått bort och att han hade bråttom till andra patienter (!?) När jag lagt tillbaka luren, blev jag bara sittande i en total stillhet och tystnad. Allting liksom stannade. Kändes som jag befann mig i ett rymdens vakuum. Väntade på tårar som just då inte kom. Men som i skrivande stund, hejdlöst strömmar... Chock. Man kan vara beredd, men man är inte redo. Jag ringde Pappa. Och vi kände exakt likadant. Sedan väntade jag någon timme, innan jag ringde pojkarna. Livets kyla omslöt oss alla.
Veckan kring Mammas begravning, var det åter dags att flytta. Till Fjärås. De flesta förstår att man tappar kraft och glädje, vid Förlust av närstående, som tillika varit ett nav av trygghet, värme och humor, för både mig och barnen.
Han tyckte jag "blev konstig". "Är du så här? Eller blir du annorlunda sedan?" Eller "Det normala är att man sörjer i tre månader, sedan går man vidare..." Dessa uttalanden sårade och gjorde mig förvånad, med hänsyn till Hans yrke och "humanitära" / "etiska" engagemang. Jag fick inte ihop det. Två månader efter Mammas bortgång blev jag sjuk i återkommande migrän och ordinerades Sandomigrin, som även blockerar serotonin. Man kan bli något nedstämd av att blockera serotonin. Och det berättade jag för Honom, samt att jag skulle göra vad jag kunde för att hålla ångan uppe.
Månaden efter, i September 2011, insjuknade Pappa akut, i sviterna av malignt melanom. Jag hade den 16/10, precis lämnat Hospice, för att äta en hamburgare i Löddeköpinge, då telefonen ringde 16.20, och en sköterska berättade att Pappas tillstånd försämrats. Så jag skyndade tillbaka, och jag sprang från den parkerade bilen, för att komma till Pappa så snabbt som möjligt. Jag kom en minut försent.
Vad jag önskade att Han, delat med mig, en av dessa resor till Skåne... Det hade inte behövts ord. Bara närvaron och fysisk beröring... En hand i min. En hand om mina skakande axlar. En famn som hade frigjort tårar. Som förlöst mig och fått mig att känna tillit, värme, trygghet och hopp...
En hemsk höst och vinter 2011.Trauma. Befann mig i en flyttcirkus, medan jag tog mig an mitt Älskade Föräldrahem... Sorterade och sörjde, drygt tjugofem mil bort. Blodsband som upphörde, som försvann... Amputerad. Stympad.
Telefonsamtalen med Honom blev stundtals som förhör, samma frågor som förut. Om det var "sådan här" jag var. Han frågade "Skulle du reagera likadant om det hände dina andra närstående något?" (?!) Jag var nedstämd och ledsen. Hur skulle jag kunna vara något annat??? Jag kände ju även mina barns smärta och tomhet efter Kära Älskade Mys-Morföräldrar. Vi var förlamade i själ och hjärta. Och min vardag, bestod samtidigt av den miljö där de fantastiska projekten ägde rum. Mitt krig mot Försäkringskassan. Och mina stora fordringar. Och det jä-a flyttandet... Min sorg innehöll ju även sorgen över att Hans och min relation, var dold. Så självklart blev jag ledsen-arg på Honom! Efter en del telefonsamtal, bröt jag samman, grät och ville bara kräkas. Hur kan man på förhand veta, om det är "sådan" man är??? Hur kan man ens ställa frågan???
Han kom till mig på min halvsekeldag i December 2011, och gav mig i present, en valfri Europa-resa med Honom. Jag bestämde mig för Prag. "Bra, då reser vi dit i Mars (2012)", lovade Han. Vårvintern 2012, inledde jag försäljning av mina Föräldrars bostad. Det var känslomässigt mycket slitsamt. Och någon resa nämnde Han sedan överhuvudtaget inte. Hans äktenskapsskillnad blev klar vid denna tidpunkt. Då jag var inne i bostadsförsäljningen, frågade han om jag kunde lägga ut medel för kontantinsats till exhustruns lägenhet. Då blev jag mycket förvånad. För vad skulle hon i så fall säga? "Men hon behöver ju inte veta hur jag ordnat pengar", fick jag som svar. Jag kände mig riktigt illa till mods och svarade att jag tyckte att det var en angelägenhet dem emellan, som jag inte ville befatta mig med.
Känslomässigt levde jag i en bubbla och hade inte mycket ork, mer än knappt till de vardagliga funktionerna. Gick på knä. Eller rättare sagt, kröp, hasade mig fram. Jag var helt slut. I allt detta förväntade Han sig, min totala glädje och mitt positiva engagemang i vår relation... Jag ville verkligen visa det!!! Men hur??? Hur bubblar man av glädje, i det fria fallet, utan fast mark under fötterna, medan man står inför den gigantiska uppgiften, att plocka samman och åter försöka sammanfoga, skärvorna av en själv??? Jag bubblade i alla fall, så mycket jag bara förmådde! Hans Födelsedag firade vi på Ester's i Kungsbacka. Och det kändes fint.
Hela 2012 gick jag i ett mentalt och kroppsligt vakuum. På hemmaplan fortsatte projekten. Och det blev återflytt till södra landsändan. Han undrade varför jag flyttade med. Tyckte att jag svek Honom. Men så var ju inte alls fallet!!! Jag behövde bara ta tillbaka mig själv och umgås med mina barn och barnbarn. Vi hade ju trots allt gått igenom samma Sorg och vi kände samma Tomhet och Saknad. Och stresshantering säger att man inte skall sammanblanda stora händelser, oavsett den är sorgliga eller lyckofyllda. Man måste till exempel smälta Förlust av närstående, innan en sammanflyttning eller ett bröllop. Jag behövde respit, för att fortsatt ha Kärlek att ge!!! Tänk om Han förstått det!!! Att Han skulle väntat på mig... För tänk på alla de år jag de facto, troget och lojalt, väntade på Honom. Så vad vore i tid räknat, ett halvt till ett år, för att få en Hanna med Skratt, Värme, Kärlek och Oändligt med Närhet och Passion???!!!
I ett blogginlägg från Juli 2013, med rubrik Underbara Dagar, beskriver jag med bilder två Lyckliga dagar med Honom, då Han reste de 16 milen, ner till mig. Ja, jag var äntligen Lycklig, för det kändes som om Han förstod att jag behövt denna tid för att läka. Det var sååå fint!!! På Hans initiativ besökte vi familjegraven i Höllviken. Det kändes som att presentera min blivande Livskamrat, för mina älskade föräldrar. Gammaldags vackert och sådan jag är. Och vi besökte platsen Gamla Viken, och Han bad mig att där söka mäklare och objekt...
Vår relation skulle bli öppen och allt komma på plats. Euphoria!!! Han kallade mig som vanligt "Lilla Älsklingen" och åter brann elden i mitt hjärta. Kort efter reste Han till Chicago och vi Skypade både där och här. Samma varma glädje och positiva engagemang. För drygt ett år sedan fyllde Han jämt och jag uttryckte önskan om att få uppvakta. "Nej, det går inte för flickorna (döttrarna) kommer att kidnappa mig", svarade Han. Okey, tänkte jag, så kan det ju vara. Men när vi nu kunde vara öppna, så skulle det ju vara ett bra tillfälle... När jag sedan frågade hur födelsedagen blev, fick jag kort och förteget svar, att Han tillbringat den med sin bror och svägerska... (?!)
Han som alltid varit glad för att berätta allt möjligt för mig, blev allt tystare. Dock lät Han mig veta att Han börjat spela bridge, gå på Operan, teater, supéer, middagar, utflykter och massor av fester. Vid ett telefonsamtal i början av förra året 2014, berättade Han att Han varit tyst och ledsen, därför att Hans flickor uttryckt sitt starka ogillande av vår åldersskillnad (?!) Utbildade, moderna flickor... "Men jag skall prata med dem och du och jag skall fortsätta vår positiva samtal... Vi löser detta..." Usel bortförklaring, för det var då han mötte den nya.
Efter Hans besök hos mig i Juli 2013, sökte han inte upp mig personligen, sade heller aldrig i telefon, sms eller mail att vår relation upphört. Inte minsta antydan. Gled bara iväg. Uttryckte vid flera telefonsamtal under våren 2014, att Han dejtade andra. Och de relationer eller den relation han nu "befann sig i", var något Han "snabbt kunde komma ur". Sommaren 2014 blev jag väldigt sjuk, Insikten om att jag förlorat honom, gjorde att livsglöden försvann... Hälsan gav upp. Jag hämtades fyra gånger med ambulans, på grund av min migrän. Vid ett tillfälle, tog den andre i hushållet, ingen notis om att jag hämtades, för han sov. I hela mitt liv har jag gått felbehandlad / obehandlad för densamma. Har först efter fyrtio år kommit till neurolog som är specialist på min sjukdom. Min whiplash som jag fått genom skakvåld av den andre, har även den försämrat huvudvärken. Så när det senare stod klart för Honom, att jag verkligen måste leva med restriktioner beträffande hälsan, i de sunda och regelbundna vanor, jag redan har... på grund av min neurologiska sjukdom, lät Han mig veta att "nej, jag är för social och ett sådant liv är inget för mig..." Att ha sjukdom och skada är ett helvete i sig. Men att lämnas i det läget, av sitt Livs Kärlek... No words.
