Lamotrigin

Hej...

Åååh vad jag har saknat er!!!

Har varit sjuk i min jä-a sjukdom. För jag vill inte vara min sjukdom. Lider av mycket svår migrän med 100% aura. Ni får googla, för jag orkar inte prata om det. Jag är ju jag, Hanna och allt jag står för. Det finns ett läkemedel som heter Lamotrigin. Man ger det vid epilepsi och även vid bipolär sjukdom. Men sedan tjugo år används det även vid svår migrän då man försöker ta bort auran och förhindra syrebristskador i hjärnan. Så nu vet ni det. Medlet har sidoeffekter, som förskrivande läkare inte tillstår. Det gör mig inte friskare att inte få veta vad jag stoppar i mig. Man skall var noga med livsmedel utan gifter och så vidare... Men läkemedel? Varför mycket besvärliga bieffekter uppstår av Lamotrigin, är uppenbart superhemligt. Ekonomiska intressen? För läkemedelsindustrin är unken.

Jag har mycket att berätta om sjuk vård. Men jag får ta det i portioner. Jag söker en ärlig neurolog som tar sig tid för mig och berättar för mig om min medicin - om orsakerna till biverkningarna. Så finns det någon snäll och empatisk läkare / neurolog som känner sig manad, kontakta mig på adress;

hanna@gyllensparre.se

Söker även någon som kan vara mitt medmänskliga stöd när alltsammans blir för svårt för mig. Man skall inte vara sin egen advokat, och det stämmer. För man har då inte fågelperspektivet. Och inte orken. Allt detta tar på mig. Har man som jag inte heller fått en enda period av återhämtning under det senaste decennierna...

Har inte heller haft dator på flera månader. Min gamle trotjänare Dell XPS 1330 (årsmodell 2009), gick också i väggen. Dells flaggskepp... Så jag köpte den nya varianten av den. Blev stört besviken. Så jag har hjälpligt kickat igång min gamle kompis. Ha tar tid på sig. Men det stör mig inte. För vad är det vi har bråttom till? Att var utan dator tar ner en i ett annat tempo. Med möjlighet att reflektera. Och det har jag gjort mer än annars. Prova en datorfri månad. Klarar ni det?

Jag kommer kanske inte uppdatera jätteofta under ett tag. Doktorn har skrivit om mig; "Långvarig stressreaktion - fysiskt utmattad". Gått i den berömda väggen - kört ända in i kaklet. Ni får även ha överseende med tryckfel i text. Mina ögon orkar inte korrekturläsa.

Så nu vet ni hur det är med mig.

Ingen bild, för jag har ännu inte fått rätt på mitt bildarkiv.

KRAM!!! 

Kära läsare

Är tillbaka så fort jag kan.

Gud & Mammon

Dårskap

är 

den enda

egenskap

som 

gör

vishet

möjlig

(ur Prins Lucio av Marie Corelli)

Let's talk about sex...

Hahaha... Nu fångade rubriken allt ert intresse, va? Sex, porr och erotik är supermagneter i en rubrik, eller hur?

Nu skall jag berätta hur det är att som kvinna söka en (manlig) Livskamrat. Det är inte lätt att finna en dito i en djungel av icke verbala apor. Lite väl överdrivet att kalla dem för "män". Visst finns det lika blåsta babian-kvinnor. Men nu är jag hetero, så då är det vad som gäller utifrån mina normer. Och som gällt sedan generationer. Jag har nämligen vuxit upp med en mamma och pappa som var man och kvinna. Och agerade därefter. När nu alla könsgränser är sprängda, blir det som inom politikens allianser - likriktning utan identitet.

När gränser suddats ut och normerna med dem, tycks det vara ok att göra avsteg inte bara från etiken, utan även från etiketten. Så länge det fanns (för det finns väl inte längre?), en ton av respekt och högaktning i mötet mellan man och kvinna, så fanns också den där speciella känslan av vackra drömmar och längtan inramad av poetisk romantik. Eller kalla det själars sympati. Allt detta utgjorde och utgör den sanningsfyllda och genuina grunden att bygga livslångt äktenskap på. 

Men nu... konsumerar man varandra. Allt handlar om sex och orgasmer. Ett egoistiskt självtillfredsställande genom andra. Konstigt att relationer tar slut för jämnan? Knappast. För vad skall man prata med varandra om, efter sexet, när det är med sex som bekantskapen inletts? Då finns ingenting mer än tomhet - Tack och hej, nästa grej!

Högutbildade "män" har större benägenhet än andra, att initialt ge sken av seriositet och strävan efter en fin relation i namn av trygghet och tillit. Hahaha! Är det då ens egen och uppriktiga strävan, så är det lätt som en plätt att falla. Dock bli en illusion fattigare, men också en erfarenhet rikare. Denna art av apor, brukar ha en grandios självbild och idkar mycken självömkan. Han lever så gott som alltid i ett "kallt" äktenskap och hans fru vill inte ge honom närhet. Undrar varför? Ingen rök utan eld... 

Denne sorts babianhane drar sig inte för att snabbt i bekantskapen ändra fokus i samtalet. Plötsligt leds orden in på kyssar och smekningar. På svällande bröst och hydrerade kön... Favoritställningar med mera... Que? När jag ser dessa i yrkeslivet "framgångsrika" män i sina mörka kostymer dekorerade med självbelåtna flin, då se jag flocken av apor. Och jag funderar över hur de samtalar med kvinnorna i styrelserummet...? Dirty talk, eller? Ja, kanske är det så. 

Om man anser att sex är förbehållet äktenskapet / den seriösa relationen, så handlar det inte om att vara pryd. Snarare är det förutseende och aktsamhet om relationen. För blir det stort focus på intim samvaro, så tappar den sitt värde. Den blir tillika oerhört tråkig och avtändande. Det är min övertygelse att flera av dessa seniora hanar, själv skruvat ner temperaturen i sina relationer, genom emotionell och intellektuell tunnelsyn. Denne människotyp har klen karaktär inom flera områden, är självupptagen, visar ingen respekt för partnerns göranden och mående - mer än då det handlar om egen vinning. 

Så

Kåtgubbar 

stoppa könet i 

vinkylaren

och läs 

Shakespeare

Halörsvägen 137 Fotevik Höllviken

Ett Hem om det är gott - är livets bästa lott. Så står det på en mycket gammal bonad jag har. Den är ett mycket vackert hantverk från mormor och morfars gård Lillhagen i Höllviken. Mitt smultronställe, som jag saknar. Se föregående inlägg med länk!

Varje gång jag besöker familjegraven, brukar det även bli en snabb tur ut på Näset - Foteviksnäset. Men det är med bedrövelse i själen jag ser hur alla träd runt gården, är nersågade. Hur kan man avstå ett perfekt vindskydd, då gården omges av hav på tre sidor? Träd ger också ett perfekt skydd mot obamhärtig sol, för att skona fönstervirke, husets interiör med mera. Den fina parktomten är skövlad. Där fanns rosenrabatter, buxbom och massor av gammaldags blommor. Liksom hallonbuskar och köksträdgård. Allt är borta. Precis allt! Jag gråter när jag ser det. Där finns ännu en mycket gammal damm - igenvuxen och vanskött. Man tycks inte förstå att dammen kan utgöra branddamm. Där Lillhagen idag ligger, fanns för väldigt längesedan ett kloster. Och dammen är just en gammal klosterdamm. Så det finns mycket historia på denna plats. I gårdens omgivningar stod Slaget vid Fotevik. Det kan ni googla och läsa mer om. Och på vikingamuseet i Höllviken finns fynd från Lillhagens marker.

Lillhagen är numera hästgård eller ridsportanläggning med shop (?!) Jag tycker mycket om hästar, som är kloka och fantastiska djur. Ardennerhästar är något alldeles speciellt, med sin enorma och imponerande styrka. Och så finns det ridhästar i parti och minut. En gigantisk "industri" är det. Med ridhästen som socialt tillbehör, liksom golfklubborna, blir schablonen komplett - "Jag äger, jag har, jag är..." Wannabe what? Om man betänker att Lillhagen var ett storjordbruk med mycket mark och livdjur, och för sitt inre föreställer sig hur sådana gårdar förr såg ut exteriört och interiört, så gällde det också Lillhagen - sedan generationer. 

Genom blott ett fåtal decennier har gårdens sanna karaktär ersatts av hästfolkets blingbling, kitsch och tingeltangel. Gjort ett hånfullt spektakel av den. Ungefär som en falsk Mona-Lisa. En gammal kulturegendom som fråntagits sin särpräglade karaktär, är mer än helgerån. Och hur fjantigt blir det inte att bygga ridhus, boxar i slottsstil, placera ut statyer av hästar med hovarna i vädret, med mera, i effektsökeri att efterlikna gammalt herresäte (utan anor). Märkligt måste det bli om någon frågar om gårdens historia. Vad svarar man då? :-) ? 

Sedan Lillhagen såldes då morfar gick bort och mormor ensam inte hade ork att bo kvar, har gården bytt ägare att antal gånger. Därför blir gårdens nuvarande "utsmyckning" löjeväckande. 

I mäklarannonsen står att gården är från 1913, vilket är ett sakfel. För mina morföräldrar och deras föräldrar, har ju bebott den. Det är långt före 1913. Alla gårdsdokument är i min ägo. Liksom ett oändligt antal foton - allt ifrån sättande av sparrar (takbjälkar) i byggandet av boningshuset, fram till nu...

Lillhagen i original 

En gammal gård...

Mitt älskade Lillhagen är till salu...

Östra Halörsvägen 137

Fotevik

Klicka nedan länk och se vad som sker när det genuina ger vika...

Inget tidstypiskt kvar

Parktomten borta

Inga blomsterrabatter

Inga häckar av buxbom 

Inga singelgångar

Ingenting är original

Kitsch och fake

Krims-krams och låtsad stil

men 

Ingen själ

https://www.skeppsholmen.se/sv/object/index/s-744655/

Less is more

Hej Kära Läsare! Har ni haft en fin Påskhelg? Själv tycker jag mycket om Påsken. Främst med tanke på budskapet, men också för att naturen börjar bli så vacker. Kraft, hopp och längtan!

Som ni ser har jag möblerat om lite på sidan. Kanske inte möblerat om direkt, men ändrat design lite. Till något som är mer jag. Färg och nyans kan skifta i olika pc och plattor. Men bakgrunden med fåglarna är pastell-ljusbeige-rosa. När jag startade den här bloggen i Januari 2012, var min sida inramad av böcker. En svår period för mig. Efter Förlusten av mina kära föräldrar, försökte jag plocka samman bitarna av mig, efter att allt fallit samman inom mig. Böcker har alltid haft en trygg inverkan på mig. Därefter blev det soluppgång över kinesiska muren och dess omgivande vidder. Kanske för att jag då älskade... och såg ljuset över muren. Nästa, var det förra - på väg mot horisonten... efter att min Kärlek gick till annan, då jag var sjuk. Nu känns lugn och frihet rätt och viktigt för mig. Det är nog så att vår smak / våra olika val, inte bara speglar dem vi är, utan de signalerar också var på den inre Resan vi befinner oss.

Jag har nu skrivit här i över fem år. Så fort tiden har gått. Första åren efter förlusten är som ett töcken för mig. Ännu är Saknaden oerhört stor. Och ibland slår den emot mig som en tidvattenvåg. Först kommer den med full kraft, för att sakta dra sig tillbaka...Tårarna kommer i samma takt... 

Det finns mycket att gråta över i stort och smått. Jag tror det är lika viktigt att gråta som att skratta. Man måste vara tillåtande mot sig själv. Inte konstigt det finns kurser i konsten att lära känna sig själv, när vi förväntar oss att oftast vara glada. Men det är svårt undgå att vara allvarlig och beklämd över terrorister och diktatorer med bomber... Hur kunde det så snabbt bli så fel? Vad vill de härska över, när de sedan förstört allt? Frågan är om inte kristna kommit att bli vår tids judar? Inte ens i Sverige får kristna värderingar vara gällande. Hetsen mot kristna bedrivs här av vänster-radikaliserad media, som med enkelhet får de viljelösa med sig. 

Ja, det här blir ett inlägg som nog spretar en del. Men det är en hel del som upptar tankarna. Och som vanligt läser jag mycket böcker. Finner hela tiden något i bokhyllan. Fastnar jag för en författare som talar till mig, vill jag oftast ta del av hela produktionen. Och kompletterar då via Bokbörsen på nätet. Just nu läser jag romaner av den skånske författaren Algoth R Månsson - skildringar från Österlen och Malmö - förra sekelskiftet fram till 1960-talet. Underbart att känna igen mig i miljöer jag vuxit upp i och minnas platser och företeelser som präglade den tiden och några decennier framåt. Mitt Malmö finns inte längre. Gjorde i helgen en snabb-resa med bil, genom staden, på hemväg från Höllviken och besök på familjegraven. Jag flyttade från Malmö för ganska precis trettio år sedan. De gamla byggnader som än så länge fått vara kvar, känner jag igen. Och de väcker minnen. Medan allt det nya fula med glasfasader och märkliga former, känns som våldtäkt på en historisk miljö... 

Innerstaden och hamnområdet kring Centralstationen... är gyttrigt utan estetisk tanke. Man har tryckt samman så många raka och kantiga byggningar som möjligt. Gamla Posthuset vid Centralen har blivit påhängd något som man förstår är influerat av huset i Köpenhamn, som kallas "den sorte diamant". Det vilar ett löjets skimmer över att göra en varvs-stad till blek kopia av Köpenhamn och Berlin. Och jag tror inte på mångkultur. Det skapar motsättning, därför att det inte finns samma värdegrund - en förutsättning för bland annat konfliktlösning. Inom matematiken förstår man vikten av att finna gemensamma nämnare. Så är det uppenbart inte inom politik och stadsplanering. 

På hemmafronten inget nytt av dimension. Med sin mammas hjälp, försöker den andre att ha stenkoll på mitt skrivande i denna min blogg. Hon läser och berättar för honom... Man tror inte det är sant. För han läser inte. Texterna är för långa och komplicerade (!?) Vad söker de så ihärdigt efter i mina rader? Kanske lika bra att här ställa dem frågan direkt; vad söker ni? Era namn? Men se, dem kommer ni inte att finna. Ni får göra reklam för er själva! Ingen av er har någonsin visat intresse för min person. Och ingen av er lämnar kommentar i kommentarsfält efter varje inlägg. Men oj, vad det finns synpunkter! Inte på inlägg som berör livsfilosofi, litteratur, religion, politik och samhälle... Nej, hoten om att göra mitt liv till ett än större helvete, syftar på inlägg som rör mitt mående till följd av händelser / upplevelser som gjort och ännu gör mig mycket illa. Så deras budskap är, Hanna, ta emot och håll käften! Hur vi är och beter oss, det får nämligen inte framkomma.

Höllviken Påsken 2017