Make Sweden great again!

När det gäller US's nya politik, delar jag den. Har tänkt om. I synnerhet sedan Trump uppmärksammat det tidigare - på flera områden - föredömliga landet Sverige. Som det tagit decennier att bygga. Men som socialmoderaterna mycket snabbt raserat. Som så mycket annat. 

Är man flyktig som flytt för sitt liv och väl, borde det ligga i sakens natur att tacksamt stanna i första land som ger fristad. Men av någon anledning tackar man nej för att resa vidare till Sverige. Med den inställningen handlar det knappast om att vara flykting. Varför är de ensamkommande flyktingbarnen alltid halvvuxna män, utan papper? 

När man nu från US ser Sverige ur utomståendes perspektiv, och SD likt pojken i Kejsarens ny kläder, påpekar (kejsarens nakenhet), att det finns stora problem i landet - då säger sossarna att SD smutskastar Sverige (?!) Påminner lite grand om äktenskap med misshandel - den misshandlade skall finna sig i vad som sker i hemmet - men det får under inga omständigheter komma till annans kännedom. 

Die Dumme Schweden. I Rapport sitter bland andra nyhetsuppläsaren Linda Nilarve och visar tydligt med kroppsspråk och minspel, personlig inställning till de nyheter hon läser upp. Hon tar dessutom ett steg längre, när kollega till henne ger rapportering. Sådana inslag avslutar hon med orden; "Jag förstår". Det är övertydligt att de nyheter vi utspisas med, är vridna åt vänster. Lägg även märke till hur man i Rapport som exempel, lägger inslagen i psykologisk följd, för att påverka tittaren. Varje dag en dos socialism med en betydande tyngdpunkt på rapportering som rör "de nyanlända". 

Kan inte låta bli att undra varför sosse-moddar (socialmoderater) tar avstånd från Kristendom, men öppnar sina hjärtan för "nyanländas" religion? Jag menar, vänstern har i alla tider hyllat demokrati, jämlikhet och kvinnors behov av att hävda sina rättigheter. Och så vänster-gosar de med en "kultur" som helt strider mot sina egna slagord, som genom decennier varit ledstjärna. Tala om politisk prostitution. 

Men när man påpekar detta, kallas man rasist. Men det hörs ju på ordet att rasism handlar om olika raser och den ena rasens suveränitet. Det är så sosse-moddarna vränger till det, för att göra karriär i populismens anda. Vad det handlar om är kulturkrockar. Vänstern hävdar vikten av integration. Men det blir total paradox, när de nyanlända ges alla tänkbara resurser att bibehålla religion, kultur och konfliktlösning (?!) 

På tal om rasism, så undrar jag varför vänstern ännu inte gjort utfall mot Svenska Kennelklubben, vars arbete handlar om raser och stamtavlor... Bara en tanke ;-)

Bilbränder, rån, grov misshandel, skjutningar, mord och stenkastning mot utryckningsfordon... kallas på daltande socionom-språk för "frustration" och "bristande resurser till integration..." Så kom nu ihåg det, ni ungdomar som inte kan flytta hemifrån eller få något arbete! Liksom ni fattig-pensionärer och ni långtidssjuka kroniker! Ni som måste sitta minst ett halvt dygn på akuten när ni behöver hjälp! Sosse-moddarna har gett er receptet! Ut och bränn! Skaffa vapen! Härja och lev rövare! Sätt skräck i området där ni bor! Kräv! Tag plats och bred ut er! Gapa och skrik! Sparka och slåss! För i det fredsälskande landet Sverige är det uppenbart vad som gäller, för att befästa sina rättigheter. Skyldigheter har bara den som skall betala kalaset. 

Så den integration som vänstern avser - gäller oss icke-nyanlända. Så måste jag kalla oss... För ordet svensk, anses numera vara ett fult ord. Det är vi som skall anpassas, avsäga oss vår Kristendom och våra traditioner. Det är vi som skall sänka blicken när vi möter de nyanlända. Det är vi som skall ta ett steg tillbaka (helst flera) i välfärds-kön. Det är vi som skall tvingas acceptera ny sorts konfliktlösning. 

Det är uppenbart vi 

som skall ta sedan som kommer!

Make My Day

Morning has broken...

Sist i säng, först upp. Kan inte lägga mig förrän jag stupar. Läser till dess att jag inte vet vad jag läser. Då slår jag ihop boken, släcker golvlampan och kryper ner under täcket. Får nämligen mer problem med nacken om jag bara ligger där och stirrar rakt ut i mörkret. Så är det. Och omvänt är det då jag vaknar. Måste gå upp då. Inte sova för mycket eller för lite.

Hur som helst så är jag nere i köket vid ungefär 06.45. Jag tänder lite lampor och vid behov sätter jag igång extra elementet. Huset är bara några år, men likväl temperatur- och väderkänsligt. En hel del byggtekniska brister, och jag är tacksam för att jag inte äger det. Förr om åren fick vi, barnen och jag, alltid bannor om vi på kvällen hade liten fönsterlampa tänd i sovrummen, då vi inte var i rummen eller om utebelysningen var tänd några timmar om kvällen. Och då talar vi om lampor på 15 till 25 watt / styck.

Så i ryggmärgen sitter det, att undvika dålig stämning. Rättare sagt, sämre stämning. Man ser grandet, men inte bjälken, så när min morgonstund bryts säger jag; Ha inte kylskåpsdörren vidöppen för länge då går kompressorn igång (angående påpekanden om strömförbrukning). "Kan du bara ta och hålla käften" och "sluta nu för f-n". Godmorgon själv, svarar jag! Och han bär sin frukost till sitt sovrum / kontor, där det telefoneras i en totalt motsatt ton. Så fortgår dagen och mot mig är språkbruket allt annat än vinnande vänligt, "Stick nu!", "Gå nu!", "Sluta nu!", "Lägg av nu!", "Tyst nu!". Efter arbetstid; "Jag vill inte prata för jag har ont i lilltån".

När kvällens middag är till hälften aväten i tystnad, frågar jag om det smakade - "Jag satt och tänkte på något helt annat, men det var väl gott..." Vid teven "Stör inte, jag lyssnar". Kommenterar jag programmet och frågar vad han anser, blir svaret "Jag hörde inte för jag satt och funderade på helt andra saker". Svaren anpassas sålunda efter vad de avser att rättfärdiga. På kvällen före sänggående är det inte annorlunda, då var och en går till sitt - dörren stängs under tystnad och där står jag på väg till mitt och säger genom hans stängda dörr... godnatt. För det tycker jag man säger. 

Dag ut och dag in. Samma beteende. Linjärt och alltid gränsande till irritation. Aldrig uppriktiga glädjeuttryck. Ingen humor. Inga spontana hjärtevärmande skratt. Definitivt ingen intellektualitet och därmed noll reflektion och utvecklande dialog. Jag läser mycket böcker. Finns ingen möjlighet att möta gehör för sådant jag läst. Det jag saknar och söker, är det naturligt vuxna samtalet. Få utlopp för tankar kring livet och människorna. Men självfallet också få uppleva känslan av förtroende och integritet. Lojalitet. Trygghet, Tillit och Sanning.

Jag söker den kristna uppbyggande relationen. Den empatiska. Den medvetna. Den närvarande. Den kloka. Den beskyddande. Den vuxna. Den bildade. Den kunskapstörstande. En relation med värme och närhet. Dialog och kommunikation. En positiv relation men humor till djupaste allvar. Manligt och Kvinnligt. Samt delad syn på Hem och Familj. Med förmågan att se det stora i det lilla. 

Hemmet är oerhört viktigt för mig. Är det konstigt? Jag som berövats det. Ger jag uttryck för denna Fruktansvärda Förlust, anses jag besvärlig. Att rent praktiskt inte kunna umgås med mina barnbarn genom att någon gång kunna ha dem boende över, är en stor sorg i sig. Att inte bjuda hem dem jag önskar, på grund av skammen över tillvaron... Varför är det förresten alltid jag som skäms? Det undrar jag ofta. I tidiga inlägg har jag berättat vad som orsakat denna förnedring. Han sanerade privata skulder åt en person (nedan kallad W), som lockade med EU-miljoner, "bara det och det först regleras, kommer utbetalning" och så vidare. Mina varningar var dock inget värda. mitt epitet blev idiot. Allt föll sönder och samman. Att tydligt se vart det bar, med ekonomiskt bakbundna händer... 

Att se hur just ett Älskat Hem spolierades, barnens uppväxtmiljö, där deras skratt satt och nog ännu sitter i väggarna, det tär. Att gå där genom de tömda ekande rummen. En sista gång se ljuset falla på väggar och golv, på det sätt som alltid känts så fint och lugnt i hjärtats trakt... Att öppna garderober och köksskåp och se bilderna av föremålens placering. Vaniljdoften i skafferiet. Ljudet av dörrarna till alla rummen. Fotstegen i trappan... Ytterdörren stängd för sista gången. Hur oändligt många kvällar har jag inte därefter, legat i min säng i Lerum, Onsala, Veddige, Fjärås, Munka-Ljungby... och i tanken vandrat genom huset... Jag har känt fasadens korsvirke och tegel under mina händer, nuddat skeppsklockan, öppnat med den nyckel som likt ett avtryck ännu finns i mina händer...

Klivit in och sett mig om... Varje millimeter kan jag utan och innan. Jag har i tanken gått där genom rum för rum. Än idag elva år senare, skulle jag kunna återplacera varenda minsta föremål på sina respektive platser. Precis allt! Jag känner doften av porslinsblommor (som jag har säker hand med). De blommor jag har, stammar från min mammas föräldrahem. Och de var redan då av gammal sort. Kulturarv. Dessa tankens och hjärtats nattvandringar slutar alltid med tårar på min kudde. En förlamande smärta. Aldrig mer, aldrig mer... få vistas och få vara där tradition och trygghet fanns... Jul, Påsk, Midsommar, Födelsedagar, Konfirmation och Student... Hemtrevnad och atmosfär... Lyckan och glädjen i att vårda ett Hem och fundament av Liv. Den grund som gör en människa hel. En plattform att utgå ifrån och återknyta till, i kreativa vägval, förankrade i min tro på nöd och lust. En hjärtats boning - "Ett Hem om det är Gott, är Livets bästa lott" - står det på en gammal bonad jag har liggande bland antikt linne... 

Mina kära älskade föräldrar såg också Hemmets värden, och de gladdes varje gång som de var där. Varje hus bär sin egen känsla. Och i huset fanns en ro och harmoni att akta och bevara. Mamma och pappa var hårt prövade av sjukdom och i hand och hjärta levde de med min Familj. De bad och tände ljus... i Tacksägelse och Förtröstan. Bad att vi skulle vara friska och lyckliga. De fanns där alltid, trots sina egna ok... En outgrundlig Godhet... Å, Min Gud vad jag Saknar dem!!! De blev så kallt när Du kallade dem till Dig, Herre... 

Vi deras bortgång, bar det med sig min Hemlöshet, oron för mig och insikten om att de aldrig återfick vad dem tillhör. När Hemmet spelades bort, kom mina föräldrar att utgöra mitt mentala Hem. Och deras Kärlek bar mig. Samhörighet. Tillhörighet. Som Gerda Antti skriver i boken Adamssons - Att hand och hjärta hör ihop. Det tanken tänker, utför handen. Vi är våra gärningar. Se vad en människa gör med sina händer, vad hon lägger sin energi på - så vet Du vem hon är. Han valde W - i tanke och i hand. I tron att lögnen blev till sanning... Inte ett tack fick mamma och pappa, av hans föräldrar, för allt de gjort för honom medan han offrade det viktigaste en människa har förutom hälsa, för att kunna leva sitt liv - Hemmet. 

Åren har präglats av hans flathet och underlåtelse att agera. Ständiga bortförklaringar om varför det inte funnits möjlighet att skipa rättvisa. Ingen fighting-spirit. Inte någonsin. När hans föräldrar torkade fötterna på mig, vände han bort blicken för att slippa se. Jag har aldrig fått rakt svar på min fråga om vad jag gjort dem. Bara svammel eller tystnad - tillika helt utan ögonkontakt. Att ha kristen värdegrund, vara verbal i tal och skrift, påläst och iakttagande, är inte populärt bland tomma skal. Han kunde inte stå upp för mig. Vad vill man bevisa med äktenskap, när man inte har minsta intresse för att värna det? 

Lika barn... så jag har under de sista elva åren undrat varför han aldrig satt dit den som utnyttjade hans svaga sinne och dåliga omdöme. Inte heller den frågan har fått rakt svar med ögonkontakt. Jag har sagt; En individ har fått dig att lämna ett Hem och tillika dragit andra med i fallet. Och du har underlåtit att stämma och skipa rättvisa. Du har ingen anledning att beklaga dig över din situation. Den har du själv valt. Men jag, barnen och mina föräldrar har trott på dig, därför att man litar på en familjemedlem. 

Så i höstas sade han att han varit i kontakt med advokat och åklagare, som visat intresse för saken. Ärendet skulle granskas. Och W skulle förhöras, också med hänsyn till att flera andra bedragits av honom. Samt att nya vittnesuppgifter tillkommit. Vet ni, jag började gråta. Kände en gigantisk lättnad! Ungefär som när man öppnar ett fönster på vid gavel och får in massor av syrerik luft i ett unket rum. Jag kunde ta djupa andetag och kände mig tacksam, ja bönhörd! Några månader gick och jag frågade hur det gick med det hela. Jo, advokaten hade ringt och meddelat att W hade blivit kallad men var för sjuk för att inställa sig. Det hade inkommit läkarintyg om det. Jaha, och vad händer nu? 

Jag fick inget rakt svar. Och en känsla sade mig att jag skulle ringa Skatteverkets folkbokföring för att ta reda på var denne W numera var skriven. Skatteverkets svar - "W är avliden sedan 2010..."

Du svarar inte på min fråga om vad som nu händer i ärendet. Har ditt ombud verkligen ett intyg från W's ombud, om att han är för sjuk att inställa sig till förhör? Ja, absolut. Och jag har ännu inte fått veta mer om läget. Ok. Men är det inte märkligt att man skriver läkarintyg från den plats W befinner sig på? Han avled nämligen 2010. Ridå.

*****

Fragile

Ensamhet. Berör oss alla, förr eller senare. Vi föds ensamma och vi dör ensamma.Våra egna liv. Våra egna universum - förhoppningsvis i harmoni med andra på Livsresan. Varför blir vi dem vi är? Är vi redan dem vi är då vi föds? Och är det så att även jordmånen, omgivande faktorer, kultiverar och formar? Jag tror det. Liksom hur vi vattnas och bereds näring. Hur mycket ljus och kärlek vi får, underlättar för vår blomsättning. 

Människan är en del av naturen och kan därifrån inte särskiljas. I alla fall inte när det gäller människan som varelse och individ. Men, till skillnad från djuren, är vi satta att ta ansvar för planeten. Men se er omkring! Är människan verkligen god, ansvarstagande och kärleksfull? Andelen som inte är det, blir allt större. Tillbaka till grottstadiet? Jo, så är det. Möten och reella kramar, har ersatt av tummar som hissar eller dissar. Pekfingrar som scrollar och kommunicerar via plattor. Livet levs online, och offline frodas just ensamhet. 

Ögonen är själens speglar. Och via dem får vi viktiga intryck som att ta in andras kroppsspråk, ansiktsuttryckens olika nyanser, vara lyhörda för varandra, se om det är lögn eller sanning som möter oss, njuta av natur, vackra miljöer och sammanlänka synen med våra övriga sinnen, för att känna av stämningar som ger oss helhetsupplevelsen som blir till referens och erfarenhet. Det kan nätets låtsasvärld inte bjuda! Till stor del har nätet blivit soptunna för mänskligt avskräde och borde därför regleras - ja, till och med censureras. Endast tillåta vad en ordinär morgontidning publicerar. För det blir väldigt märkligt att sådant som är brott enligt Brottsbalk, berättigas genom "yttrandefrihet".

Var var jag nu? Jo, ensamhet. Den ensamhet jag åsyftar, är inte den självvalda. För den är positiv! Den är helande och läkande. Främjar därmed kreativt tänkande och lusten att skapa, med förnyad energi. Nej, jag tänker på den ensamhet som finns djupt rotad inom oss alla. Hur stor denna ensamhet känns, beror på hur vi har möjlighet att hantera den. Och vilka redskap som står oss till buds. Lycklig den som har släkt och familj nära. Flocken. För vi är flockdjur. Även solitärer i flockens ytterkant. Flocken bär sina medlemmar, rent undermedvetet. För bara tanken på tillhörande, skänker stor trygghet och tillit. Det märker man om inte annars, så när flocken minskar. Det gör fruktansvärt ont att mista. 

Och det gör minst lika ont fast på ett annat sätt, att känna ensamhet i relation till andra. Att uppleva ett slags social-emotionellt skoskav. Hör man till de 15% av befolkningen som kallas stark-sköra, vilket är detsamma som att vara sensitivt begåvad, då är det extra viktigt att befinna sig i rätt flock, även om flocken är en man-kvinna-relation - en flock som välkomnar oss spejande sensorer. Det är vi som långt före de andra uppfattar faror och behov. Att vara stark-skör är att leva utan hud. Jag blir ofta misstänkliggjord och utnyttjad. Den kortsynte ser inte längre än till skölden och drar då slutsats att den hudlöse - jag, är enormt stark. Och det läggs därför ofta i mitt knä, sådant som härleder till tålmodig och exceptionell styrka. 

Författarinnan Gerda Antti skriver i sin roman Min man David (2008) om kvinnans behov av att se upp till sin man, känna sig beskyddad av honom. Att det ofta räcker att ställa sig bredvid honom, för att känna det ordlösa tryggheten. En man med jävlaranamma, som inte är en feg hare. För vi är ju, som sagt, inte så olika djuren, i våra beteenden mellan könen. Så piss off vänsterflummare som tror att dessa nedärvda faktorer går att påverka genom politiska beslut. Hahaha... not! 

Visst finns det också positiva sidor av stark-skörhet - som förmågan att uppleva det vackra och fina i livet, samt alla de nyanser som de andra inte ser. Empatin hos mig är för välutvecklad. Brinna, brann, brunnit = utbränd. Det händer inte de andra, de som är brukare och tagare av mina energier. Gränsen mellan stark-skör och svag-snäll, är subtil. Energitjuvarna gör vad de kan för att få min uppmärksamhet och de tar frikostigt för sig - i synnerhet då jag är skör. De dränerar utan att återbetala. De fordrar min kraft på grundval av hur jag är då jag är stark. Och när jag varit stark, helt tagit ut mig och söker vila - då är jag skör - då, just då när orken är slut, då kommer kravet på min uppmärksamhet. F-n ta dem!

Vi lever i tider då det är à la mode att vara positiv. Allt skall vara positivt, hur hemskt det än är. Man skall nicka och se glad ut. Det visar man på FB, Insta och Twitter. Visst är det bra att se möjligheter snarare än problem. Det halvfulla glaset... För det anses motsträvigt att virra på huvudet. Samtidigt som det anordnas kurser i konsten att säga nej. Stark-sköra tenderar bli svag-snälla för vi är jättebra på att veta vad vi känner, men desto sämre på att tolka det. Därför behöver (vi) jag då och då dra mig tillbaka och reflektera, sortera intryck och ladda batterier. Av någon anledning tror många att man som stark-skör har extraresurser att visa ompysslande omtanke, och drar nytta av det. Visst är vi överempatiska och sjävuppoffrande. Och det jag brottas med sedan väldigt många år, är att tycka-synd-om inte är detsamma som att tycka-om.

När och hur blir man stark-skör? Troligtvis föds man sådan. Egenskapen förstärks genom svåra händelser / upplevelser. Stark-skörhet skärper vaksamheten på sådant som kan göra en illa / såra. Som ni läst i flera inlägg, lever jag i en mycket besvärlig situation. Är hänvisad till autistisk person, den som tillika orsakat min nackskada, förlust av ekonomi, oräkneligt antal flyttningar... med mera. Tänker varje dag att jag skall memorera alla galna saker jag hör och får mig tillskrivet. Men mycket passerar - dock fastnar en hel del i själens filter. Det är dåraktiga och tillskruvade kommentarer. Det är överdrifter, vantolkningar, missförståelse av det mesta och det är lögner. Lite fakta + stora visioner = illussioner.

Jag saknar en vuxen Man i mtt liv. En Man som är rädd om mig, som besyddar och tar avstånd från feghet. En troende, seriös och empatisk Man, med glimten i ögat och som är ordhållig och trogen. En alkohol- och tobaskfri Man med ordnad tillvaro och sund livsstil och som är bildad, intellektuell och föredrar litteratur och klassisk musik framför timmar vid teve och pekplatta. En man som är renlig, har ordningssinne och är kreativ i själ och tanke, lyhörd ocu intelligent - som med råge (liksom jag), klarat Mensa-test. En balanserad och harmonisk Man som har nära till skratt och humor. En Man som högt uppskattar närhet och värme.

En Man som ser min stark-skörhet, som ger mig trygghet och tillit, som i första skede har styrka för oss båda, som spjälar mina vingar och ser all den Kärlek och Lojalitet, jag har att ge. En Man som med sin ömhet och omtanke, bär mig i detta svåra och som väcker mig ur mardrömmen, det mångåriga Marathon-lopp jag ännu springer...  

 

 



 

 

Soffmys

Här får ni bild

 

av

 

min vovve

 

Esko

 

 

 

 

 

 

 

 



It's Raining Men?

Nej, så är det inte. Men, män, finns de? Riktiga män alltså?

Jag tilltalas av manliga män. Så är det. Jag är helt enkelt hetero och "pride" över det. Jäpp. Jag tror på skillnad mellan könen. Inte löneskillnad, för det kallas ojämlikhet. Jag är inte feminist, för bara ordet är diskriminerande och särskiljande. Och så länge flera "kvinnor" och "män", kallade "hen" (höna?), kört fast i feminstträsket, stadfästes den påtalade diskrimineringen."Kvinnor kan" - jojo, de kan de, sådetså - fast att de är kvinnor. Det är ju så budskapet låter. Så tala då hellre om mänskligt och mänskliga rättigheter. 

När en man väljer partner, brukar man säga att han väljer horan eller madonnan - den sensulla kvinnan eller mamman. Men vilka är den kvinnliga valen? Combon torsken-morsgrisen, eller gentlemannen? Torskbeståndet minskar i haven, och stimmen på landbacken ökar. Gentlemannen har tagit av sig sin mentala kostym och bytt till byxor med resår, för att kunna töja på sina argument om att undslippa delaktighet i bevarandet av den goda relationen. Vill ha, men inte ge.   

För oavsett han väljer horan eller madonnan, handlar det om att hon bjuder medan han rapar och tar emot, så länge han är road eller nöjd med utbudet. I annat fall höjer han blicken för att kolla grannens gräsmatta - Är den vackrare att se på? Mer lättskött? Skönare att trampa på, efter bevattning?

I bästa väskedängarstil, inleder han bekantskap;

- "Ja, du vet jag jobbar som f-n, flera resdagar. Jag har ju egen låda, som man säger. Jobbar alltid. Nja, annars puttar jag. Spelar du? Jasså inte. Man får så mycket motion och vid nittonde träffar man så härliga människor. Hähähä... Ja, jag e ju ordförande i klubben. Annars pillar jag med båten. Byggde om min sons jolle, trimmad med dubbla förstatupphängningsförkopplare. Sticker som f-n! Hähähä... Gillar du vatten? Jasså, kan du inte simma.

Nä, sen är jag med i Råttari och fixar vinresorna till Pappenheim. Brukar ta hem några lådor Chateau Papier de Box. Ja, jag känner ju han som har gården, så min förra fru Greta och jag reste ju dit om somrarna. Och det var hennes mosters mans sysslings svåger som startade sällskapet Pösmagarna, som fixar gottegrisresor i Europa. Du känner kanske till dem? Jasså inte. Du vet de har varit i teve och det var ju han, vad heter han, den långe ljuse, som hade programmen? Skit samma. Hähähä...

Ja, nu till helgen skall jag fixa kompressorn till min näshårstrimmer. Så jädrans dyrt, du kan inte ana! Tusen spänn! Men nu har jag ju kontakter så jag får delarna till inköpspris, av polacken. Vad jag jobbar med? Asså jag e konsult, säljer hamsterhjul. Min kompis Bengan och jag har konstruerat ett elektriskt sådant - hamstern står stilla på en platta. Han har säkerhetsbälte, medan hjulet snurrar - Bettan de Luxe, kallas den. Miljövänlig för vi använder gön el. Djurens Vänner vill att vi ergonomi-certiferar. Då klassar vi ut konkurrenterna. Jag lovar! Hähähä... Har du hamster? I så fall kan du få köpa ett billigt demo-ex. Jasså, du har hund.

Ja, sen tränar jag. Har ett hemmagym i pannrummet, spelar fickpingis. Åsså satsar ju på att cykla Stadsparken runt om två år. Aktier håller jag också på med. Har fem stycken i Kålrötter AB. Daytradar du åsså? Jasså inte. Gillar du musik? Jag spelar mungiga i bandet Munviga. Om jag läser böcker? Ja, i förrgår läste jag ut en - bruksanvisningen till tevens fjärkontroll. Man kan ju säga det var en språkkurs - för nu kan jag säga "tryck på start" - på sju språk! Hähähä...

Nädu lilla gumman, gillar du sex förresten? Vilken är din favoritställning? Å du vet bröst, det tycker jag om... Stooora. Klämma tutte, du vet. Hähähä... Har du mjuk hud? Gillar du att gå i kjol och högklackat? Jasså inte. Oj, vad tiden sticker iväg! Du är jättetrevlig och jag tycker vi skall ses igen, så får vi snacka mera! Du vet, jag är jätteseriös och tycker man skall vara två - du hjälper och stöttar mig när jag behöver. Det e väl fint? Så jag skriver in ditt nummer i telefonen, men jag är svår att få tag på, så du får lämna meddelande. Jag ringer dig när jag har tid.

Jodå, sådana finns. I grundutförande med olika varianter. Men vart tog gentlemannen vägen? Han med hög intellektuell och emotionell IQ? Han som kan konversera och som kan lyssna. Han som är mycket bildad och subtil. Han som är klok och eftertänksam. Som är ridderlig och romantisk. Som är trygg och harmonisk. Som bjuder en famn när livet är svårt. Som tar avstånd från feghet och lögn. Som inte ligger med någon uteliggare utan med sin hemmaliggare.

"När jag ser på teve, på filmer och nyheter, så har jag tänkt att det enda karlar tycks tycka är riktigt roligt, det är att skjuta och knulla. I nyheterna skjuter dom och i andra program knullar dom. Till och med i deckarfilmer numer. Deckarna förr, inte gick dom och lade sig med klienterna, men nu gör nästan alla det." (Bara lite roligt... av Gerda Antti).

"Jag läste en gång någonstans om en kvinna som inte längre ville leva ihop med sin man och som sa det till honom, och de resonerade om det ordentligt och sen flyttade hon innan hon hade träffat på en flotte, allt för att inte förödmjuka honom, inte göra honom till något hon bytte bort för en bättre. Det var hederligt gjort tycker jag. Jag var inte hederlig. Inte så att jag gick och sökte en flotte i vassen, den kom bara glidande, en gondoljär kom sakta glidande och bjöd på skjuts. Jag tror ju han bjuder fler än mig på skjuts och att han inte tycker det är något fel i det. Vill de åka tackar de ja och vill de inte så säger de nej. Han ser det kanske som en social verksamhet och jag borde ge honom Carnegiemedalj och tacka för hjälpen, men varför gör jag inte det?

Det finns flera anledningar. Det första är att jag är för flat. Flat och mesig och feg. När jag inte törs säga till mig själv att jag är allt det så kallar jag det för artighet och hänsyn, att jag inte vill såra honom, såra hans manlighet. Men hans manlighet sitter på det vanliga stället och reser sig snart igen. Det finns så många tokiga fruntimmer som blir smickrade när dom blir erbjudna skjuts. Överallt, i alla åldrar, kvinnor som får koller när karlar är i närheten. Inte att undra på att karlar säger klimakteriekäring och allt vad dom säger, när dom träffar på en som inte faller, dom är ju inte vana vid annat än ja tack." (Bara lite roligt... av Gerda Antti).

Hög IQ är sexigt. 

Män som inte alltid pratar om sex,

 är sexigt!

 Mycket blir sex...

 

 

 

 Men bästa förutsättning för sex

sitter här...

 

 





Livet skriver kapitel

Så är titeln på den av mig senast lästa boken. Skriven av Gerda Antti, 2001 (265 sid). En fantastisk och läsvärd bok (roman). Ingen dialog, bara Veras tankar.

Vera är sjuksköterska och bor på landet där så gott som allt är nedlagt, utom kyrkan och kyrkogården. Hon är sjuksköterska på lasarettet i stan några mil bort, men bor kvar på gården, där hennes man Sigge fram till sin död några år tidigare skötte jordbruket. I det närliggande samhället har sonen Ville sin verkstad och lagar traktorer och jordbruksmaskiner.

När Sigge gick bort kändes det som om hon mist sin halva. Ungefär samtidigt bröt Ylva, svärdottern upp från sitt äktenskap med Ville, och tog med sig deras son och flyttade till en annan man. Vera, vars tankar inte låter sig formas av dagens trender, har mycket att fundera över; "Vad bryr jag mig om hur de har det i Afghanistan eller Sierra Leone eller ens vad de har för ena helveten i Västervik, när min själ värker." 

Vera berättar om då Ville var liten; "Vi fick ett papper från kommunen om att nu var det dags, nu fanns det plats för Ville på dagis och förskola, men aldrig att jag släppte dit Ville. Jag skickade tillbaka det och skrev att han hade plats hemma. Det dröjde inte länge förrän vi fick ett papper till men det svarade jag aldrig på. 

För jag ville inte ha det som jag såg och ser i Lunda och på gatorna i stan; nämligen hur allt börjar i en ringlande färgrik orm av småbarn som hand i hand går med sina fröknar. Går hit, går dit, gör det, gör det. Samma storlek, samma årgång, samma monokultur. Modellen, att sedan ungar slutat dia ska de leva i grupper med jämnåriga, som kalvar som föds opp. Bara samma åldersgrupper som gäller, från det man är riktigt liten till tonåringar i sina ungdomsgårdar. Hopfösta efter födelsedatum. Gruppen som gäller, från första början. Gruppen ledd av gruppledare utbildad för åldersgruppen. Förvisade till sig själva, det är vad jag ser i bilderna av tidsfördrivande ungdomar.

Gruppfostran. Inte underligt att unga människor talar om att de måste "hitta sig själva". Självet finns inte i gruppen, den som de ska anpassas till innan de lärt sig gå. Heliga platser har vi inte, men gruppen är helig. Hitta sig själv? När man har det i sig hela tiden, men får öronen vända åt fel håll?"

Om attityder; "I den här teven får jag just aldrig se människor som lever och har det som jag, människor med eller utan hack i livet, jag menar de nästan osynliga. I teve finns bara de mycket unga och de mycket synliga och tydliga. Storpolitiker och popartister och rappare och storskrattare. Vanligt folk som fiskar lite smått för skojs skull, som sitter på trappan och borstar hunden, som går ut och plockar hallon och blåbär och läser tidningen och lånar på bibblan och tycker om Hasse och Tage och Bröderna Marx och är snälla människor och hjälpsamma mot barnen, som ännu så länge inte är kriminella, och de vuxna är bara lite normalt ohederliga svartjobbare på hemmaplan. Nej, vad är det att visa upp?"

Om kärlek; "Den livgivande kärleken får en att bli som en 75-watts lampa när man förut bara varit en 25-wattare." Hos Vera finns det trots bekymren, en livsbejakelse och förundran över vad livet har att ge.

I morgon är det Nyårsafton, årets sista dag 

Det nya året kommer med tomma vita ark

Tiden - Livet - skriver åter kapitel

Jul, Jul, Strålande Jul...

Ursäkta att jag inte uppdaterat med inlägg, sedan Första Advent... Tiden springer, och många med den. För det är i denna vecka hysterin når sin kulmen. Det lackar mot Julen som snart rullat in och ställt sig vid dörren. Varje år likadant. Trots att de flesta känner till när Julen infaller, tycks det vara sport att vara ute i sista minuten, för en skapa en fridfull Jul  (?!) 

Hur svårt är det egentligen att planera och ha lite struktur? I slutet av November brukar jag se över adresserna till mina julkort. Sedan skriver jag dem och lägger undan dem till dess att de skall skickas. Ja, jag hör till dem som uppskattar fysiska kort. För det känns speciellt att gå ut till brevlådan, och finna riktig post. När det gäller julgåvor gör jag en budget som jag strikt håller mig till - så och så mycket får det kosta till var och en. Och det skall vara nyttosaker och / eller med anknytning till hobby / utveckling - något till hemmet eller böcker, pyssel eller upplevelser. Det kan man införskaffa via nätet. Så gör jag och hämtar sedan det hela på utlämningsställe. Då har jag inte behövt frottera mig med långsamtgående McDonaldsfeta svettiga kärringar och gubbar med godiskladdiga snorungar, i överlastad kundvagn. Allt till tonerna av Jingle Bells ur gallerians högtalare...   

Så i lugn och ro kan jag tillsammans med Earl Grey sätta mig att njuta av stillheten, slå in paket, vilket jag älskar och att reflektera. Julen är Glädjens högtid, och jag firar den i kontemplation och måttlighet. Frosseri är själviskhet - medan Julen handlar om givande, Kärlek och Hopp. Folk förköper sig på mat och prylar, säger sig samtidigt uppskatta empati och stoppar en samvetsslant i välgörenhetsbössan. För att rättfärdiga dignande julbord och materiellt överflöd... 

Våga vägra deltaga i denna galenskap! Välj istället Julens Budskap!

Mina tankar går till de som på olika sätt har det svårt... De går till ledsna barn, utsatta barn, utnyttjade och misshandlade barn, vanskötta barn, mobbade barn, krigsskadade barn... Tankar till ensamstående föräldrar med knappa resurser, till misshandlade kvinnor, slagna och hånade... Tankar till dem som mist en Livskamrat, mist ett barn, ett syskon, mist föräldrar, en närstående och vän... Tankar till sjuka och lidande... Till oroliga och rädda... Till äldre och ensamma... 

Käre Herre, förbarma Dig över dem som lider 

Håll dem i Din varma trygga famn

Ge dem hopp och styrka

Lys deras väg


Amen