söndag 19 april 2015

Eldsjäl

Återigen har det gått ett tag sedan senaste inlägg. Tro inte att jag för den skull inte har något att skriva om. Det har jag alltid. Och det har alla. Bara att se sig om i världen, i landet där vi bor och lever, i närmiljön, bland de karaktärer och företeelser som omger vardagen. 
 
Vad berör mig? Mycket! Världsläget kan jag dessvärre inte påverka, även om jag önskar att så vore fallet. Men det skulle se garanterat annorlunda ut, med människa, djur och miljö i centrum. Men "Money makes the world go around..." Möjligt. Men hur länge? Och på vilka fundament? Egoismens såklart.

 
Eldsjälar / änglar finns, men de är få och det är sällan de syns...  
 
 
 
 
Kan man maila till dig,
 
 
var en fråga jag nyligen fick.
 
 
Ja, genom att klicka på min profil
 
 
i denna blogg
 
 
&
 
 
kontaktuppgifter
 
 
går det bra
 
 
att inte vara
 
 
anonym
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 



 
 


 


fredag 20 mars 2015

Munchausen by proxy

Begreppet psykopati, är enkelt uttryckt ett sammanfattande begrepp bestående av en mängd olika psykiskt patologiska tillstånd. Psykopati omfattar ett stort antal underrubriker, vilka oftast samverkar och gränsdragningen förefaller vara subtil.
 
Munchausen by proxy, är en komplex variant bland dessa underrubriker. Vid beskrivning av tillståndet förefaller det, då det uppstår, råda mellan förälder och barn, där föräldern är den sjuke. Kort sammanfattat tillfogar föräldern, barnet skada och / eller sjukdom. För att vid sökande av vård för barnets räkning, framstå som oerhört angelägen, hjälpsam och empatisk. Vederbörande önskar då bli sedd som räddare och hjälte. Det förekommer även fallbeskrivningar som då handlar om djur i stället för barn.
 
Måhända är det så att barnets utsatthet och beroendeställning samt avsaknad av referenser, med större tydlighet, åskådliggör ett av föräldern, skapat osunt förhållande till barnet, än om situationen avser vuxna individer. Detta är min fasta förvissning.
 
Det forskas förvånansvärt lite kring detta tillstånd, som ju definitivt inbegriper och bygger på en annan psykopatisk underrubrik - mytomani. Och frågan är om inte Munchausen by proxy även kan kategorisera en del mäns misshandel av kvinnor. Oavsett misshandeln är fysisk, psykisk, ekonomisk eller social. Min erfarenhet säger mig att det är så. Vår bild av den "manlige" misshandlaren, är inte sällan, bilden av en missbrukare som utåtagerat aggressivt slår och röjer. Men misshandel kan vara mer raffinerad och uträknad än så. Den kan dessutom sträcka sig över så lång tid att den drabbade inte från början kunnat inse eller bort inse vad som mycket långsamt och metodiskt trätt i kraft.

Hemmamakan som tar hand om hem och barn, därför att så överenskommits. Samt bit för bit fråntagen ansvar för ekonomi avseende hushåll och henne själv. Med hans "hjälpsamhet" som motivering - "Jag handlar på hemväg för det är så mycket, så slipper du bära..."  Där står den alltid matlagande, ibland medföljande, med en noga övervägd inköpslista i hand, som i butiken, offentligt refuseras av herr Munchausen, ända ner på personlig roll-on-nivå. Ekonomi till frimärke eller glasspinne åt barnen, ställs i paritet med hans skatter och sociala avgifter. En maktordning med utrymme för ekonomisk dumdistrighet gigantus.

Vid djup och innerlig önskan om trygg normalitet, läggs av henne, ett allt större focus på hem och barn, ovetande om långsamt växande ekonomisk beskurenhet, utöver fysiskt klippta vingar - en följd av roll som opponent. Tiden går och ett läggs till annat. Spenderbyxorna töjes maximalt och gummibandet brister. Vems är då felet? Inte Munchausens. Det är naturligtvis hennes! Därför att hon inte bistått med summor motsvarande hans för eget bruk eskalerade utgifter. Med hänsyn tagen till hemmets betydelse för henne och barnen, investerar hon sin barndoms besparingar, på grundval av hans löften om lösning.

Men Munchausen är som ovan sagt, av lögnen danad. Och lösning går om intet. Så den plats - det Hem - hon byggt och investerat i, av Kärlek, tid och sparad slant... rycks bort. Försvinner helt. Munchausen - Allenarådande och dådande. Isolerande och hånande. Avskalande. Avsmalnande. Långsamt krypande. Strypande. Be(d)rörvad - allt, väsentlig del av hälsa (därmed löpande ekonomi) och sparad (i hemmet investerad) ekonomi. 

Mytomani är ingen diagnos, men väl symptom och grund för flera psykosociala störningar. En Munchausen känner ingen skuld för sina lögner, gentemot andra. Lögnerna är oftast fullständigt värdelösa. Men uträknat hopsatta för att stärka egot och slå split. De byggs och skapas i jakt på medlidande och / eller beröm / bekräftelse. Att sakta plocka av en människa dess frihet, är mål och medel, för den kontrollerande "hjälpsamhet" och "omtanke" som utåt syns och inåt hörs. Den bygger självklart bild av "hjälte".

"Är du hjälpbehövande? Du får klara dig själv! Här ställer jag upp och betalar ditt uppehälle. och jag kör dig dit du skall. Ingen utomstående skulle hålla med om att jag inte är hjälpsam! Och du skall ha klart för dig att jag är kuggen i maskineriet, för utan mig klarar du dig inte" - dekorerat med en positionerande min.

Det finns utan-förstående utanför-stående. I stället för livboj, för att andas, bjuds ett sänke; "Du har ju själv valt!" - även de orden ramade, men med ett smile av "skyll-dig-själv". Som salt och ättika i sår.

Forskning är som sagt väldigt liten i detta ämne. Hur är det då tillika möjligt för enskild, att tidigt se vad som under lång tid kommer ske?

Tillägg; Empatisk individ ser att psykopati / störning, som lett till skada av annan, inte uppfyller kriterier för varande analog med sunda innbörden av partnerskap / relation. Att verbalt sammanblanda den störde, med drabbade - är att gå den stördes ärenden.  

   


Att vara tyst och förringa, är att hålla såren öppna 
















 

lördag 14 mars 2015

The Sky's the limit

 
 
Vårhimmel
 
 
 

 
 
 

 
 


 
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


söndag 8 mars 2015

Esko Pumi


Visst é Han söt?


Älskar dessa

goa' öron

Man blir sååå

glad av

att

se på

Honom


Vovve med

mycket stort

hjärta

Hör även till

världens

mest intelligenta,

gör de -

Pumisarna


Kram alla

i vårsolen



Blått & Grått

é flott!


 
 
 
 


 
 







 

tisdag 24 februari 2015

Verba scripta manet

Jag får ibland fråga om vad som gör att man (jag) bloggar. Ja, för det första så har jag alltid varit en skrivande person. Som liten flicka gillade jag mest av allt pennor, kritor, ritblock och böcker... Att skriva, teckna och läsa böcker var det jag helst höll på med. Och jag kunde sitta i timmar med berättelser jag skrev. Eller pjäser som jag spelade upp tillsammans med min hund Tina (en Strävhårig Tax). En del av dessa verk finns på kasettband! Kul och märklig upplevelse att höra sig själv som barn...
 
I tonåren skrev jag dagbok. Och brev. På den tiden handskrivna. Senare lärde jag mig kalligrafi, och textade alla kuvert med denna skrivteknik. Alltså konst och skrift i skön harmoni. Man kan inte lära för mycket. Men för lite. Och man kan inte kommunicera för mycket. Men för lite. Jag höll och håller gärna till i ordens värld. Då som nu. Vidare har jag sedan småskolan, haft stort intresse för samhälle och frågor om religion och filosofi. I tidiga tonår utökades dessa ämnen, med politik och juridik / rättsvetenskap.
 
Skrivandet är instrumentet. Pennan och ibland penseln har alltid varit redskapen. Och Drivet är det fria ordet. Ytterandefrihet och åsiktsfrihet. Reglerat i lag. Men ingen absolut självklarhet, ens i mitt liv. Jo, för mig och likasinnade. Men inte för en del märkliga karaktärer som kantat / kantar min väg.

I ung vuxen ålder, innan datorn fanns i var mans hand, då var jag aktiv skribent, med drygt tvåhundra alster i dagspress. Om allt som vid tidpunkten var samhällsaktuellt och som berörde, mig och andra. Det handlade om utbildningsfrågor, hälso- och sjukvård, livsstil, värderingar och normer, politik och religion, kyrkans närvaro contra frånvaro... med mera. Ja, jag är en engagerad person. Skippar ofta skitsnacket, för att lägga den språkliga energin på det väsentliga. Nu tror ni kanske att jag allenast uttrycker mig i skriven form. Jag talar lika gärna. Men...

I en märklig tillvaro präglad av udda personager, har pennan (tangenterna) blivit min kanal för utlopp av tankar, känslor och reflektioner. Vid tiden för tidningsskrivandet, ansåg då "socialt närstående", dock inte mina Barn, Föräldrar och Vänner - att "det minsann fick vara slut på de jä-a skriverierna!" Trots att det jag skrev om, helt gick i linje med uttalarnas strävan efter social grupptillhörighet. Jojo, alla kan inte läsa. Eller som Piraten en gång sagt; "Man kan inte skriva om en synål, utan att en enögd jävel känner sig träffad..." Väl talat. För dessa karaktärers egna tillkortakommanden, fick jag således klä skott. Jag var helt enkelt inte tillräckligt intellektuellt och socioemotionellt likvärdigt indolent. Man ondgjorde sig inte över vad jag skrev, utan att jag skrev. Man tror inte det är sant! 

Jag har vuxit upp med två mycket verbala Föräldrar. Och litteratur har hört (och hör för mig) till vår vardag. Skönlitteratur och facklitteratur om vartannat. Som parentes kan jag nämna att juridik tillika förutsätter en viss böjelse för just litteratur. Understatement! Anmärkningsvärt är att den där andra falangen, som ständigt velat tysta mig, aldrig åstadkommit någonting av verbalt intresse. 

I min vardag och helg på "hemmaplan", vid försök att föra en normalbegåvad vuxen (numera neutral och formell) dialog, så möts jag än av en sedan decennier, oförändrad (outvecklad) repetoar; "Sluta nu! Lägg av nu! Tyst nu! Håll käften nu! Gå nu! Stick nu! Go'natt nu!" Eller; "Jag har inte tid nu! Ser du inte att jag jobbar! Käften, jag försöker lyssna! Jag vill inte prata just nu!" Vid bilresa skall det vara knäpptyst, för "jag kan annars inte koncentrera mig..." Och vid dagens enda gemensamma måltid, får jag som konfirmerande av något jag berättat från dagen, ett antal rytmiska nickningar till svar. Återkopplar jag efter de frenetiska nickningarna, med ny reflektion kring det av mig berättade; "Va? Nä, jag har inte hört vad du sagt. Jag tänkte på något helt annat! Dygnets alla timmar är inmutade av inflationspåverkade verbala undanglidningar. 

Kommunikation är utvecklande. Det är i dialogen med andra, man ser sig själv ur självdistansens perspektiv. Alla tycks dock inte ha modet till detta, utan föredrar att se sig själv, sin imaginära värld och omvärd via sin sociala navel -  pekplattan. Timme, efter timme... blängande gamnacke-hängande  och muskelatrofiskt allt djupare försjunken i ett autistiskt tillstånd, självvalt fjärmad all, i nuet, pågående realitet. Förr sade man i Ryssland att religion var opium för folket. Men frågan är om inte dessa pekfingerleksaker är det, och som förgiftat och än mer intellektuellt själ(v)stympat, redan svaga karaktärer? 

Det är mig fullständigt främmande att det finns (åtminstone i ålder) vuxna individer, som undviker att läsa riktiga böcker! Som inte är det minsta intresserade av andra människor och att upptäcka vad som finns bortom horisonten. Och som inte heller bryr sig om att kritiskt granska innehållet i den raskt nedsvalda, verbala snabbmat, som lobotomerad kvällstidningsjournalistik och dess pekfingervänliga alternativ bjuder.



Utveckling?











 


 

måndag 19 januari 2015

Je suis...

I en människas liv ryms olika slags sorger. För smärtsam sorg är att mista... Inte bara dem man alltid kommer att älska, så länge man finns. Sorg är även Förlust av det man trodde var ens borg av lugn.

En av mina stora sorger är Förlusten av ett Älskat Hem, där barnen växte upp. Där livet liksom pågick i en absolut känsla av att vara här och nu. Det var läxor och matsäckar, kompisar och gymnastikskor på rad i hallen, ringande telefon och skällande hundar... Tvätt på tork och middag att laga. Mor- och Farföräldrar på besök vid födelsedagar. Påsk, Midsommar, Jul och Nyår. Konfirmationer och Studenter... Livet!
 
Ett vackert Hem med Älskade tillhörigheter på sina utvalda platser. Ting som flitiga kvinnor, med största förtroende, givit i min vård att bruka och förvalta. Älskade Mormor, Farmor och Mamma. Stolta kvinnor med husmorskunskaper, som ingen modern kvinna ens kan stava till! Och en trädgård bestående av växter planterade med Kärlek och Omsorg. Varenda tuva i gräsmattan, var mig bekant. Varje sten och gren... likaså. 

Eftermiddagssolens skuggspel genom trädens grenverk, lekande på sovrumsväggen... Dofterna och ljuden, som del av hemtrevnad och atmosfär, i skön harmoni med barnens skratt och lek... Så många minnen... Mina Älskade Föräldrar uttryckte så ofta sin innerliga glädje över barnbarnens välbefinnande. Och de visade en ständig och gränslös välvilja i sin Kärlek. 

När vi bedömer och litar på andra människor, utgår vi från våra egna referenser. Har vi fostrats till att tala sant och stå vid vårt ord, förutsätter vi (i alla fall undermedvetet) att det är normen för ett gott beteende gentemot andra. Så är det emellertid inte.  

Under flera år, men i synnerhet begynnelsen av 2000-talet, accentuerade ett kapitalflöde, ut ur det hushåll jag utgick ifrån var en människas trygga plats, nämligen hemmet. För att spenderas på vräkiga fordon. Flera åt gången. Med den ständiga motiveringen; "Man lever bara en gång, och något kul måste man ha!" Samtidigt fick jag höra för att jag som överenskommen hemmamaka, inte bidrog med mitt ekonomiska "strå till stacken".  Om man tar i beaktande att fordonen då kostade drygt tjugotusen i månaden, enbart i leasingkostnader, behöver man inte var ekonom för att inse att en extralön, inte skulle räckt för att betala denna lek. Under alla efterkommande år har jag alltid fått höra för det tunga i att vara ensamförsörjare med knapp ekonomi. Ja, tacka f-n för det! 

För att nå snabba cash, tilläts den ene tvivelaktige karaktären efter den andre, fritt härja i bolag och konton. Trots mina och även barnens uppmaningar att se upp med dessa ekonomiska Joe Laberos, skrevs vi på våra näsor att desamma skulle bli jättelånga, då alla miljoner rullat in... I bästa nigeriabrevstil, betalades alla trollkonstnärernas utgifter, i väntan på den fantastiska summan, som alltid var runt hörnet. Blind av denna stupida tro, förbisågs räkningar för el, tel, gas, försäkring, räntor och amorteringar avseende hemmet. Var och en med förnuft och sans förstod att att det som fanns runt hörnet, inte var miljoner, utan total katastrof. Att veta och se denna riktning, men negligerats och hånats, har varit mer än fruktansvärt.

I sista stund gavs ett mycket trovärdigt intryck om nådd insikt, om de ekonomiskt bistådda och om situationen i stort. Mot denna bakgrund av "uppriktighet", borgade vi, mina Föräldrar och jag. Betalade upplupna räntor och räkningar. Ordning och reda. Lugnet före stormen. Falskt alarm. Snabb försäljning av ett Älskat Hem, och borg av "trygghet". Åtminstone var det en trygghet, så länge jag trodde på en kärna av förnuft, inom var och en. Så är dock inte realiteten.  

Vårvintern 2006, blev en snabb sorti från Skåne, för att landa i Lerum. Det var där jag blev allvarligt sjuk och helt utlämnad åt mig själv. Därefter flera flyttningar... Onsala, Veddige, Fjärås... Sedan återflytt till Skåne. Under alla dessa år, har det handlat om allt från EU-bidrag, till övertagande av HP-supporten med handhavande av budget om 700 mkr (!?), makalösa fonder i Dubai, Abu Dhabi, Wien, and so on... Att vara den som stått vid sidan om likt en betraktare med ekonomiskt bakbundna händer - och haft just insikten - att det hela var falasarier och bluff och båg - dränerar på energi och hälsa. Att tillika hånas och pinas mentalt i vrån av konstruerad trygghet, bland väskor och flyttlådor... Och att vara den med kunskap och intuition... Och en gigantisk Saknad av och Längtan efter, det nedpackade Hemmet.

I det Hemmet upplevde jag, till förmån för trollkonstnärers prioriterade "projekt", nio månder utan värme och varmt vatten. Och en hel månad utan elektricitet... Nio grader i vardagsrummet och matlagning i en fondue-gryta, eldad med rödsprit. Att opponera mig var lönlöst. Blev ju kallad nolla, titt som tätt. Så fick jag min SRS-skada knappt tio år tidigare. Genom att opponera mig. Får därför skylla mig själv, heter det. "Och pratar du skit om mig, lovar jag att göra ditt liv till ett helvete..."

Förlust av Hemmet, ekonomin, närstående... och förlust av fysisk helhet, har även berövat mig Tid och Tillit...

Under alla dessa år... en djup och innerlig Kärlek till en Älskad man. Men det är ett eget kapitel.
 
 


Bag-Lady






   











 


måndag 5 januari 2015

Hanna-dagen...

Fann en dikt jag skrev för drygt tjugo år sedan...
 
 
 
 
Väntan
 
 
 
Nyårets guldrosa gryningsfärg
 
förgyller björklandskapets
 
svarta siluett
 
 
Ett stilla snöfall
 
landar mjukt
 
på hårda skaren
 
 
Och frostig vedelsdoft
 
ger värme i mitt sinne
 
I en tystand
 
så total
 
att endast hjärtats slag
 
kan höras
 
från mitt inre
 
 
Fylld av en oändlig längtan
 
Förtrollad av en rofylld väntan
 
på det slumrande livets
 
uppvaknande