Morgon i Jenin

Jag har nu läst ut boken Mornings in Jenin av Susan Abulhawa. Först tänkte jag att jag skulle skriva en lång recension. Men orden räcker inte till. Den här boken är ett mästerverk och jag har aldrig någonsin läst en bok som denna. Som träffar ens innersta mitt i prick och som tvingar en att se sina egna sanningar. Som berör så mycket att man helt enkelt måste ta ställning. Berättelsen skildrar livet då grymheten är som störst. Men även kärlekens storhet, större än himlens alla stjärnor. Behovet av rötter, hembygd och trygghet.

 

Mornings in Jenin ger en inblick i konflikten mellan Israel och Palestina, på ett sätt som den aldrig förr beskrivits. För media, i synnerhet media i väst brukar ju berätta för oss vad vi skall tycka och på vems sida vi skall stå. Tevebilder visar oss symptomen, men inte orsaken.

 

Det finns också något i islam och det arabiska samhället, som jag saknar i väst... Och det är den ömsesidiga respekten, inte minst i språket. Man tilltalar varandra med stor hövlighet och vänlighet. Man säger inte enbart ordet "tack", utan man välsignar varandra och överöser varandra med mängder av goda önskningar. Man praktiserar sin tro till vardags och i förhållandet mellan man och kvinna, är sexualiteten inte vulgariserad, som i väst-kulturen.

 

Jag rekommenderar verkligen denna fantastiska bok, som är så full av ödmjukhet och styrka!

 

Som jag tidigare nämnt, har jag börjat titta igenom mina Kära Föräldrars dvd'er. Och som motvikt till allvaret i ovan berättelse, har jag fått en favorit - Keeping Up Appearances (Skenet Bedrar) med Patricia Routledge och Clive Swift. Underbara rollkaraktären Hyacinth! "The Bucket residence, the lady of the house speaking!"

Igår besökte jag familjegraven i Höllviken, planterade en blomma och tände ljus. Kyrkklockorna i Stora Hammars kyrka, ringde med sin speciella och mycket rena klang. Sommarregn och vind från havet... Den där alldeles ljuvliga doften av sommar över strandängar... tog mig i minnet flera år bakåt i tiden...  

 

 

 

 

Amor Vincit Omnia

 

 

 

 

 

 

 

 



B 2 B

Vad förorsakar en människa stor ensamhet? Jo, förlust av närstående, men också att vara så kallad "visslare". 

 

För även om det numera skall uppmnuntras att vissla, så är konsekvenserna inte så olika dem, då en kvinna anmäler våldtäkt och / eller misshandel. För vilka är hennes motiv? Har hon en dold agenda? Är hon bara hämndlysten? En bråkstake och satkärring i största allmänhet? För än är det så, att de ädla syftena är förbehållna en man, då hans ord, väger lika tungt som hans kroppsliga och sociala pondus samt de kontakter han eventuellt har.

Inom mig sjuder vreden och föraktet gentemot den (och de) som dragit nytta av mina Föräldrars välvilja och som en gång åtnjutit min tillit, för att tillgodose sina egna behov. Ännu pågår i min närhet, HK's jakt på Tomten, i varierad klädsel. Under en period av drygt tretton år, har Tomtens kläder varit allt från miljardären med storkoncern, hästspelaren med kommande EU-miljoner, miljardbudget-förvaltaren, Dubaifond-förvaltaren, filmproducenten, Abu Dhabifond-förvaltaren, bolagsbyggarna och nu senast aktiespekulanten som "varit på väg mista allt, men som snart väntar en mycket stor utbetalning från en mängd internationella banker..."

Gemensamt för all dessa varianter av Tomten, är att Tomten alltid är tredje person. Andra person är den synliga och konkreta länk som till HK förmedlar drömmen om Shangri La, i ett egoistiskt syfte att själv överleva ekonomiskt. Affärsmässiga Losers / Pellefjantar dras till varandra, i en obotlig tro att den ene Fjanten skall lösa den andre Fjantens ekonomiska bekymmer. För att vara med och leka fiskedamm (à la barnkalas) gäller det att ha så fint och blankt bete som möjligt...

Man köper ett lagerbolag (ex Grundstenen osv), ger det ett fräckt namn, låter trycka upp loggade visitkort, och skaffar hemsida med fina bilder av flotta kontorshus och människor i farten. Och man plastar in sitt koncept, köper senaste pekplattan och leasar dyr bil. Sedan är det bara att köra, smörja käften och börja babbla om sin storhet. That's it. Bara att kasta sig ut i ett ändlöst hav av likasinnade, som alla kör sin simpla variant av det klassiska Nigeria-brevets upplägg. Sikta högst om du vill nå det lilla. Guldtorskar finns det gott om i dårskapens stim av parasiter.

Hur avslöjar man en guldtorsk? Enkelt, för ingen av dem kan via formalia, verifiera vad deras käft påstår. Uppvisas (mot förmodan) dokument, så är de alster av klipp-och-klistra-aktivitet på dagisnivå. Betyg och referenser från studier uppvisas aldrig, då dessa torskar oftast varit  / är studiesvaga och socio- emotionellt efterblivna. Redan som barn övade de sig flitigt i att skarva samman små sanningar, ryckta ur sina sammanhang, för att fogas samman i en konstruerad modell - torskens verklighet. Genom ett sådant förfarande, anser sig torsken bliva felaktigt och orättvist påhoppad, om någon påstår att densamme ljuger. För källan till de hopplockade delarna, är ju sanna! De har nära till aggressivitet i rädsla att bli påkommen. Och aldrig glimmar ögonen av uppriktiga och vackra känslor, för dessa varelser är inte mänskliga. De är yta utan innehåll.

Guldtorskarna kan inget mer än att simma i sitt eget stillastående vatten. De är ovilliga att foga sig efter samhällets regler, som de tillika är helt okunniga om. För i deras värld är de själva alltings mittpunkt och andra och andras besparingar, tillhör dem. Sanktioneras deras gärningar, gör de sig snabbt till offer för andras illvilja och avund. Alla situationer och uttalanden, vränger de för bästa passform av sitt ego. 

Ja, jag är ensam i detta. Saknad och Tomhet efter mina Föräldrar och vad de representerade - å ena sidan. Och så denna dårskap till vardags - å andra sidan. På mitten min egen situation och kamp för att få rätt mot Försäkringskassans läkare, som aldrig träffat mig eller ens undersökt mig. Jag läser just nu boken Morgon i Jenin, och lovar att snart återkomma och berätta om den.   

Verkar något för bra för att vara sant - så är det så.

 

  

  



In Memoriam Juni 2013

Kära Älskade

 

 

Söta

 

 

Lilla Mamma

 

 

Mormor

 

 

Idag  20/6 -

 

 

Två år av

 

 

oerhörd

 

 

Tomhet

 

 

och

 

 

Saknad

 

 

Ditt skratt

 

 

Din omtanke

 

 

och

 

 

Värme

 

 

lever

 

 

i

 

 

våra

 

 

hjärtan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Sopor, Kungahus och Herr Gud...

Hej Svejs! Äntligen uppkoppling!

 

Det har varit ännu en jobbig flyttning. Jag avskyr flyttningar. Packa ner och packa upp. Montera ner en slags fungerande vardag, för att montera upp en annan fungerande vardag. Det tar sin tid. Nya praktiska kontakter skall knytas, där gamla avslutats. Sådant som frisör, tandläkare, läkare / vårdcentral och optiker med flera...

 

Positivt ur detta perspektiv, har varit att jag fick samman trettio kartonger (jo, faktiskt), med glas, porslin, textilier, några bagar med lego (15 kilo!) samt tunga trädgårdsurnor med mera, som jag lämnade till grannsamhällets idrottsklubb, att hålla loppis med. För att befrämja klubbens tjejidrott. Känns nyttigt och det är definitivt en win-win-win-situation - jag-köparen-tjejerna. Tre vinnande parter! I själen lättar det att inte vara enbart föremålsförvaltare, och man uppskattar mer det man har, om man har en slags inre överblick av det som finns. Böcker är för mig personligheter som jag inte lämnar bort.

 

Kvällarna utan teve, har jag tillbringat med att titta igenom mina Föräldrars dvd'er om bland annat "Mitt Hjärtas Malmö". Och Pappas filmbidrag i dvd'n om Rolling Stones besök i Malmö, vid denna tidpunkt. Samt dvd'er med alla Pappas smalfilmer från tidigt 1960-tal... Jag har således rest med tidsmaskin dessa dagar. Kan konstatera att Malmö inte längre är vad det varit. Och är det någon byggnation som väcker negativa känslor hos mig, så är det 1970-talshus i kombination gul tegel med brunt trävirke. Eller färgen terracotta... Brrr... jag ryser.

 

Har flyttat till en kommun med ett märkligt miljökonsekvens-tänk. Varje hushåll sopsorterar själv, precis allt. Man har två soptunnor med fyra fack i varje, för angivet innehåll (plast, papper, metall, matrester med mera...) Så här finns ingen återvinningsstation. Bra, tycker kanske någon. Ja, om sopbilen kommit och tömt en gång var fjortonde dag (som det är i de flesta andra kommuner). Nej, sopbilen syns i området, varje dag - även Söndag. Men hur var det nu med CO2-utsläpp från bilar??? Det här duttande känns inte miljövänligt...

 

Det har varit Dop av mitt yngsta barnbarn. Jättefint och mycket trevligt arrangerat! Är så stolt över mina barn och barnbarn - mina Kronjuveler! Tack, Älskade ungar, för att ni är dem ni är!

 

På tal om sakrament, så har det ju även varit Prinsessbröllop - thihi... Jag är verkligen royalist, men... med tanke på Kungafamiljens uppbärande av apanage, så får jag inte längre ihop kriterierna för just uppbärandet av detta jättelika bidrag... Eftersom förändringens vindar blåser i familjen Bernadotte, där inte bara en, utan än så länge samtliga familjemedlemar gift sig med någon "af folket", så föreslår jag att de inte längre kallas Kungahuset av Sverige - utan Sveriges Folkets hus, och med ett bidrag reducerat ner till de gängse bidragsnormerna. Eller kallar sig "konsulter" med enskilda firmor, som så många andra och fakturerar enligt praxis... Ups, får man tycka så? 

 

Bland flyttlådor med böcker, blev en låda stående lite längre i köket. Och på måfå stack jag ner handen i den och drog slumpmässigt upp en bok med titel "Herr Gud, det är Anna". Berättad av Fynn, med illustrationer av Papas. Och översatt från engelskan till svenskan av Philippa Wiking. Boken publicerades först i England 1974, med ny upplaga 1994 (174 sid). Utgiven av Verbum förlag. Wow! säger jag bara.

 

Historien om Anna, som berättats av Fynn, tilldrar sig på mitten av 1930-talet. Den då 19-årige Fynn, plockade bokstavligen upp en blåslagen, illa tilltygad och skrämd liten flicka, från rännstenen i Londons hamnkvarter. Och han tog henne med hem till sin irländska mamma.

 

Annas huvudsakliga sysselsättning i livet, var att fungera som personlig vän och hjälpare åt Herr Gud. Hon visste meningen med att finnas till och innebörden av att älska. Vid sex års ålder var hon teolog, matematiker, filosof, poet och trädgårdsmästare. När hon var sju år, gick hon bort efter en fruktansvärd olycka. Hon gick bort med ett leende, medan hon sade; "Jag ger mig den på att Herr Gud släpper in mig i himlen för det här..."

 

Boken skall läsas långsamt i små portioner, ungefär som en filosofibok, full av berörande insikter...

 

"Det är inte djävulen i människan, som gör henne till en ensam varelse, det är hennes gudslikhet..."

 

"Allt det där med att vara snäll, frikostig och hjälpsam och att be och allt sånt där, hängde enligt Annas åsikt, väldigt lite ihop med Herr Gud. Det vara bara biprodukter. Sånt där gick ut på att få sitt på det torra, och det ville inte Anna veta av. Nej! Religion handlade om att vara som Herr Gud, och det kunde vara ganska knepigt ibland..." 

 

 

 

Ett inre liv...

 

 

 



 

 

 

 



Fast punkt...

 

Att slöjda med virknål, har alltid varit mitt sätt att meditera. Och det har kommit att bli något jag tillämpar för att skapa distans till känslor av stress eller saknad. I detta nu, handlar det om flyttning.

 

Så den här mysiga sommarjumpern / tunikan, har jag virkat medan jag försökt bringa ordning i, och för mig själv formulera tankar och känslor. Mönster och färg har jag konstruerat och satt samman inom mig, precis innan jag somnat på kvällen. Det är också ett bra sätt att koppla av - genom att i tanken skapa focus på något konstruktivt och kreativt. Jag älskar att vara just kreativ och se idé växa fram i något konkret! Samtidigt tror jag att det finns en anledning till våra färgval. Vi söker oss undermedvetet till de färger, vi just vid det enskilda tillfället, mår bra av att se på.

 

Så att virka och sticka, är på en gång avstressande, skapande och färgterapi. Kanske var det därför en bidragande orsak till att dåtidens människor var mindre stressade? Därför att de flesta kvinnor i alla åldrar handarbetade, sydde, vävde, knypplade, stickade, virkade, broderade med mera. Det skapade också utrymme för gemenskap, att skapa tillsammans i sy-juntor och cirklar. Och döttrar lärde denna konst av sina mödrar, far- och mormödrar.

 

Jag avskyr verkligen flyttröra. Oroar mig för vad som eventuellt skall gå sönder. Känns extra laddat med tanke på sådant jag nyligen ärvt från mina Föräldrar. De ägodelarna är mig väldigt kära. Och det är vad som materiellt finns kvar... Himmel, vad jag saknar... men jag är också tacksam att de slipper uppleva att flyttkarusellen pågår. Och knappt hörbart för mig själv, viskar jag att jag är så innerligt Stolt och Tacksam över den värdegrund de givit mig - motsatsen till det jag nu upplever... Älskar er så...

 

Inte heller denna flytt är initierad av mig. Från och med morgondagen Fredag 24 / 5 är jag således bortkopplad från internet och bloggen. Enligt utsago kommer det dröja drygt en vecka (!?). Och jag lovar att uppdatera så fort jag kan.

 

En STOR KRAM så länge till alla goa', fina människor med hjärtat på rätta stället!

 

  



  

 Keep me warm...

 

 

 

 

 

 

 

 

 



We are one



Som vanligt är det de större högtiderna, som påverkar känslor av Saknad och Tomhet efter dem som alltid funnits där. En sådan här dag skulle jag ringt eller mött Mamma och Pappa. Vi skulle önskat varandra Glad Pingst. Och Mamma skulle sagt "Var rädd om Dig Kära Lilla Snus..."

 

Nu finns ingen som visar den omtanken. Det mest vanliga är att man mister en förälder i taget. Man hinner då "vänja" sig vid tanken på att ens föräldrar faktiskt inte alltid skall finnas där. Och kanske har man syskon, att dela tankar och praktiska göranden med.

 

Men att varken ha syskon eller en förälder kvar, är fruktansvärt svårt. Känns som man vill klä av sig ett faktum som gör ont. Man vill vakna på morgonen och tro att allt är annorlunda. 

 

Att nu stå inför ännu en flyttning initierad av HK, utan att veta vart... gör inte saken enklare. Hur kan man vara så korkad att säga upp ett boende, innan det finns ett annat...? Jo, det är sant. Och de känslomässiga och positiva banden till snälla och goda människor, blir med ens kristallklart tydliga. Ett stadigvarande Hem med intelligent, empatisk och positiv Livskamrat, är mitt mantra. Kram på er!

 

 

 

Rössjön i Hänryckningens skrud

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



En god (b)idé?

Det känns som om jag inte skrivit inlägg, på en hel evighet. När det finns så mycket i min vardag och i omvärlden, att reflektera över och att kommentera...

 

Om jag spontant skall räkna upp olika händelser, som under de gågna veckorna, berört mig. Så är det främst det bortglömda barnet... Pappan som glömde sitt lilla barn i bilen... Herregud, vad jag grät och gråter när jag tänker på det... Ofattbart. Och jag förstår inte alls hur en sådan sak kunnat hända. Förstår verkligen inte alls. Det gör mig så ont.

 

Nästa händelse är de i Cleveland kidnappade kvinnorna. Vad är det för liten och förkrympt människa som kunnat bli så sinnesstörd och ond? En åklagare kommer att yrka dödsstraff med tanke på de fem missfallen han framkallat hos en av sina offer. Själv är jag mycket stark motståndare till dödsstraff. Detta monster skall låsas in och hållas isolerad minst 36 år, motsvarande varje kvinnas 10 år samt den 6-åriga flickans liv i hans fångenskap, för alla vars frihet han berövat. Det är en ohygglig tanke och känsla, att ana att det just nu, med största sannolikhet, finns flera liknande hemska fall, som vi i denna stund inte har kännedom om. Kvinnor, barn som utnyttjas och lider i sina helveten. Önskar vi hade röntgenblick och likt Stålmannen, kunde komma dem till omedelbar undsättning. NU!!! 

 

För är det något som upprör mig enormt, så är det människor som tar på sig härskarroll i betydelsen att ge sig själv tillstånd att äga och styra andra människors liv. Det må vara allt från presidenter i diktaturer, fundamentalistiska mullor, påvar, kejsare, krigsherrar, korrumperade ministrar, näringslivs-narcissister till psykopater och besserwissers i den sociala närmiljön. Av någon anledning är världens ondska manlig. Kan någon förklara varför? Om man nu bortser från stenåldersargumentet - krigaren och jägaren... För männens intellekt måste väl också hängt med evolutionen...?

På tal om stenålder och grottor, så har man kommit fram till att den så kallade öppna planlösningen minskar i popularitet, därför att "man vill kunna stänga köksdörren". Det var teveprogram som Seinfeld, Cosby och liknande (och svenska Svensson, Svensson...), som skapade sug efter att ha ytterdörren i vardagsrummet... Ja, det fungerar väl i en tevestudio. Men i realiteten? Nej! Och åter nej! Det finns en anledning till att man antingen som lägenhetsboende, har en fotskrapa utanför och en gummimatta innanför entréen, sedan några trappsteg och ytterligare en dörrmatta utanför och innanför en lägenhetsytterdörr. Bor man i en normalbyggd villa, har man först fotskrapa, sedan några trappsteg upp till ytterdörren, fotskrapa / borstar / entrématta igen och inomhus en dörrmatta med bredare underliggande golvtäckande entrématta... och kanske rentav en farstu som är en slags sluss mellan ute och inne. I denna sluss ställer man ytterskor och byter till inneskor. Hela vitsen med detta upplägg, är att hålla skiten utanför resten av bostaden! I farstun finns kanske även klädkrokar för att hänga sina regnvåta och kalla kläder. Skillnad på inne och ute helt enkelt. Den kalla utomhusluften stannar i farstun. Och värmen inne, stannar där den skall. Energibesparande och renligt.

Att kunna stänga en dörr till en köksavdelning, känns som en självklarhet. Från köket får det gärna finnas en altandörr, att lätt öppna vid matlagning. Inte enbart för att kunna vädra, utan även för att direkt kunna ställa ut grytor för kylning, eller att använda en del av ett uterum som skafferi. Varför bygger man inte längre in skafferi, i moderna bostäder? Ett utrymme som håller 10 till 14 grader, fungerar även bra som vinförråd och förvaring av konserver och rotfrukter. Jag delar inte argumentet att det är synd om den som står ensam och lagar mat, avskärmad från de övriga sociala ytorna i bostaden! Jag kan tvärtom uppleva det avkopplande att vara ensam i köket. Bara stå där och skala, hacka och fräsa, i takt med musik eller intressant radio. Det gör det lätt att komma i kontakt med mitt inner flow. Bra meditation. Och man skall kunna vara köksaktiv utan att köksljuden bryter genom ett teveprogram eller en bok som läses i vardagsrummet. 

När jag nu sågat det till vardagsrummet öppna köket, skall jag göra detsamma med det moderna badrummet, i aldrig så tjusiga tjugo nyanser av grå mosaik och skiffer... Varför i hela fridens namn, har man två högt placerade, skålade handfat vid sidan om varandra? Inget litet barn når upp till ett sådant - om nu tanken är att ett litet barn och förälder samtidigt skall tvaga sig, så att barnet lär av den vuxne. Nej, säkert är tanken att den stressade herrn och frun i huset, tvättar sig på samma gång. Om man då än en gång anser att detta "nya öppna", skall stå för något socialt, som plötsligt skall utgöra ny norm, så har man selekterat bort det sociala utedasset med flera hål på rad. Varför installerar man inte dubbelsitsiga toalettstolar? Eller plockar bort toalettdörren för att den behovsutövande, inte skall behöva känna sig ensam (som med köket).

Nästa notering är att bidén plockats bort!? Varför? Många av våra kulturberikande invånare, kommer från länder med hög renlighet på detta område. Och det var inte längesedan man i Sverige, slog sig för bröstet och förklarade att vi lämnat Lort-Sverige bakom oss. Och så plockar man bort bidén!? Skall man behöva klä av sig helt och ställa sig i vanliga duschen... vid detta specifika tillfälle? Och tänk vad många äktenskap en bidé kunnat rädda? Va? Jo, tänk efter. Det är säkert bra att stå varandra nära i en parrelation. Men, man skall inte stå varandra för nära. Oftast är det hon som sorterar tvätten... så hur kul på en skala...? Ja, ni fattar själv. Inte så att man tänker på sex precis. Och så undrar män varför medelålders kvinnor inte längre är så "keliga..." Alltså, bidén tillbaka, tack! (Parentes; Av samma anledning tror jag inte det är så himla lyckat att en man ser sin hustru föda barn. Det har ju visat sig i undersökningar att även om det kanske "bondar" pappan med barnet, så kan mannen få svårt att se sin hustru som det attraktiva sexobjekt hon en gång var för honom).

Evolutionen har tagit oss framåt på vissa områden, bakåt på andra. Samtidigt som vi värnar individen och det individualistiska, så förväntas alla vara exhibitionister. Vilket man i viss mån är som bloggare. I viss mån, sade jag! Människan tycks även ha behov av att testa hur mycket det går att tämja eller förändra den djurart vi de facto är. De andra djurarterna har behov av att värna sitt revir, äta och och att uträtta sina behov, i avskildhet. De öppna inomhuslandskapen kom även som en följd av de öppna kontorslandskapen (för ökad inblick). Och de passar kanske en del. Men inte en klassisist som den jag är.

För att avrunda de här raderna, så vill jag uppmärksamma den 83-åriga nunnan som klottrade i en kärnvapenindustri. Det behövs oändligt många fler, som hon!!!

 

Traditionell planlösning