Times they are at change'in...

För någon vecka sedan stod att läsa på löpsedel; "12-åring lämnades ensam utanför skola. Rektorn: Det är inte bra". Jag läste inte artikeln. Men rubriken är tidstypisk. Själv var jag 12 år på 70-talet. Att vara 12 innebär att man går sista året på mellanstadiet, nästan högstadie-elev...

 

Skolan låg i utkanten av Malmö, och skoltandläkaren var inhyst hos Folktandvården i stadens centrum. Det innebar att varje sådant tandläkarbesök skulle anmälas hos klassföreståndaren, som utdelade två bussbiljetter (50 öre enkel resa). Sedan fick man (jag) själv hålla reda på när det var dags att be om lov att lämna en lektion för att åka iväg. Då var man  (jag) mellan 9 och 12 år...

 

Går jag längre tillbaka i tiden, tänker jag på vad mina Föräldrar och Mor- och Farföräldrar berättat att de åstadkom vid 12 års ålder. Som jag skrivit i tidigare inlägg om Finland, så fick Mamma vid 5 års ålder sin 2-åriga lillasyster vid handen, att ta hand om, då de skulle företa sin mycket långa resa från mellersta Finland över Haparanda, till Skåne... Ingen tänkte då på att små barn tolkar allting bokstavligt, så Mamma och Moster släppte inte varandras händer, ens för toalettbesök.

Man sommarjobbade med jordgubbsplock, hjälpte till att packa kundkassar i livsmedelbutiken, sålde kvällstidningar, var cykelbud, passade barn och hundar, städade hemma, skalade potatis, dukade och diskade. Och tog ansvar för sina läxor och annat hemarbete. Det utgjorde en grund för längtan att bli vuxen.

Så för att återgå till löpsedelsrubriken, kan jag inte låta bli att undra vad som avvecklats i den rent mänskliga utvecklingens namn??? Har inte varenda unge en mobiltelefon... Brukar inte barn av idag, har munnen med sig... Vad duktiga ni är, ni curlingföräldrar, som "älskar" sönder era barn och individens naturliga behov av frigörelse...

"Vi äger inte våra barn, vi lånar dem", brukade Mamma säga. Så sant!!! Vi har inte monopol på kärlek. Ingen har det! Alla barn angår oss! Att se och uppleva sitt barns steg mot självständighet, och dela barnets glädje och lycka över resan mot vuxenlivet - DET är kärlek. Ge barnet redskapen - värdegrunden och släpp tömmarna lite i taget. Låt barnet växa inifrån!!!

Det finns två områden, inom vilka jag är positiv till upprättandet av ett slags "körkort" - och det är för det första ett företagarkörkort. För det finns så många ekonomiska inkompetenser som kallar sig "företagare", "konsult" och VD (vadå VD - över sitt eget skrivbord, eller?) Mer om det en annan gång. Och för det andra, ett föräldrakörkort, som i dessa kommunikationens och  snabbmatens stillasittande tider, informerar och undervisar i enkel men sund kosthållning och motion, barn- och ungdomspsykologi, vikten av mental och praktisk närvaro i föräldraskapet, för att undvika fraser som; "det är samhällets fel" eller "det är skolans fel, för de har för lite ekonomiska resurser" och så vidare. Det där är bara skitsnack, för huvudansvaret för barnen, bär ALLTID föräldrarna.

Djuren förstår - men inte människan

 

 

 

 



Fars Dag 2012

Ett År

 

 

Siffrorna 11-11-11 klockan 11,

 

 

har i mitt hjärta

 

 

för alltid

 

 

etsats

 

 

fast.

 

 

Idag

 

 

ett år sedan

 

 

Älskade

 

 

Pappas

 

 

begravning.

 

 

Tomhet.

 

 

Vem,

 

 

delar

 

 

mina

 

 

barndomsminnen?

 

 

 

 

 

 

 

 



Bird on a wire

Som ett lovligt byte, känner jag mig ofta numera. Trodde Saknaden skulle mattas... i alla fall något. När nu nästan ett år gått. De praktiska arrangemangen är avklarde. Tillhörigheter sorterade. Kvar finns nu tiden, minnena och en gigantisk tomhet... 

 

Ett annat perspektiv och en annan nu-medvetenhet (mindfullness) är nya hyresgäster i mitt hjärta. Kan ni förstå det, ni som tycker att jag är förändrad? Vad tror ni egentligen? Nej, Döden förändrar. Så är det bara. Liksom att Kärlek förändrar. Sorg och Saknad är ingenting man skall "ta sig igenom", utan Sorg och Saknad är en logisk konsekvens av Kärlek och gemenskap. Utan Kärlek och samhörighet, ingen Sorg och Saknad. Så skärp er, ni som tror att Saknad är förkylningsvirus.

 

Jag har skrivit det tidigare - jag är INTE deprimerad - men skör, bräcklig och ömtålig. Hudlös. Visst skrattar jag varje dag åt något. Känner mig även lugn och oftast harmonisk. Men det som stressar mig, är när människor tar sig friheten att kraffsa i mina sår. Vore jag nyoperard, antar jag att det visuella såret lämnades ifred. Men Saknadens sår... 

 

Det är som om, ju mer utsatt jag varit för livets olika skiftningar samt träffat på en del av Vår Herres måndags-exemplar (idioter), desto tåligare och mera härdad, förväntas jag vara. Men ingenting kan vara mer fel! Man vänjer sig inte. Och varför är det alltid de på olika sätt gynnade, som beklagar sig mest, när livet kommer ikapp även dem? Ungefär som att tro att en kroniskt sjuk, har dett lättare, än den friske som råkar bli sjuk. Eller att tro att den som är van att vara sin flocks mittpunkt, mindre förtjänar ensamhet än den ständigt ensamme. Vad är alternativet? Hur väljer en människa bort till exempel sjukdom och ensamhet? 

 

 

Håll om mig

 

 

 

 

 

 

Free fallin'

Undrar vad han - Felix Baumgartner -  tänkte då han stod där på steget i dörröppningen till den lilla heliumballongförsedda kapseln... Hur känns det i kroppen och tanken, att se Moder Tellus med sin rundade horisont, att se kontinenternas konturer, under den blå "auran"...? Hur känns det att 40 000 meter över detta vårt gemensamma hem, plötsligt släppa taget - inte minst mentalt - för att under fyra minuter, falla fritt i en hastighet av över 1 000 kilometer i timmen...?

 

Alla vi som mist nära och kära, kan med lätthet affirmera känslan. För detta omtalade höghöjdshopp har vi känslomässigt genomlevt och genomlever vi, vid alla årsdagar eller vardagliga påminnelser...

 

I morse när jag stod och bäddade sängen, lyste solen för en gång skull. Vid denna tiden på året är det en avvikelse från den Västkustska regnperioden... Hur som haver, så stannade jag upp i tanken och eftersom det i dag och i skrivande stund, är ett år sedan Älskade Pappa gick till lika Älskade Lilla Mamma, så funderade jag över meningen med alltsammans... med Livet. 

 

Vem eller Vad tänder Livsgnistan i varje enskild individ? Varför tänds den? Hade jag stått där Baumgartner stod, hade jag definitivt gjort denna reflektion. Den Blå Planeten men sin skönhet och mångfald... Individer med tankar och känslor... som föds och som strävar. Och som Älskar och sörjer... 

 

Var finns alla själar som sedan urminnes tider längtat och hoppats, skrattat och gråtit... Och som stått där på tröskeln, vid sitt livs alla vägskäl...?    

 

 

Hopp

 

 

 

 



In Memoriam

Min  Käre Älskade Pappa

 

och "Buffa" Morfar

 

På aftonen den 16:e Oktober

 

är det ett år

 

sedan Du

 

så oväntat gick...

 

Du stannade en stund

 

efter det att

 

Lilla Mamma gått

 

Du drog upp klockorna

 

släckte lampan

 

låste

 

och

 

fattade Mammas hand

 

Så innerligt

 

Älskad

 

och

 

Saknad

 

är Du

 

Alltid

 

 

 

 

 



Låt djuren löpa!

En nio månader gammal hundvalp, vid namnet Milou, slet sig vid Landvetter flygplats. Och sköts ihjäl då han kom för nära landningsbanorna, där han ansågs utgöra säkerhetsrisk. Detta meddelar GP (Göteborgsposten) på nätet.

 

 

Samma förfarande beträffande älgar och annat vilt som tar sig förbi viltstängsel, och ut i trafiken. Jag kan inte låta bli att tycka att det är ett onödigt dödande!

 

 

Varför kan man inte göra som i djurparkerna då djur skall undersökas av veterinär eller förflyttas genom transport - skjuta bedövningspil som träffar djuret. Och sedan bära bort det???

 

Varför kunde inte nio månader unga valpen Milou, bedövas och lyftas bort??? För hans lilla hundkropp skulle ju ändå, i avlivat skick, avlägsnas från platsen.

 

 

SKÄMS ELAKA MÄNNISKOR!!!

 

 

Live and let live!

 

 

 

 

 

 





Duktig flicka

Ja, jag är en sådan där kvinna med duktig-flicka-syndrom. Tyvärr. Detta är dock ett karaktärsdrag som allt sedan mina barnsben, premierades i form av vuxenvärldens gillande och uppskattning. Följdaktigen blev denna egenskap likt Pavlovs betingade reflex, naturligtvis ett så kallat självspelande piano.

 

Det har medfört att jag blivit en prestations- och tävlingsmänniska längst ut i fingerspetsarna, allra främst tävlar jag med mig själv! Men det handlar inte om betoning på sådana saker som utseendemässig perfektion, utan om resultatet av utförda uppgifter. Har jag gett mig den på att sticka eller virka något, och jag noterar ett fel i början av arbetet, så gör jag om alltsammans. Det jag presterar skall vara ordentligt gjort, därmed basta! Jag är sträng mot mig själv. 

 

Tror att detta bidragit till sorgehanteringen eller viss fördröjning av den, i samband med allt det praktiska kring mina Föräldrars bortgång. Jag strukturerade och organiserade och hade full koncentration på att sortera... saker, papper, brev, böcker, foton, linne med mera... Så skulle även Mamma och Pappa funnit det bäst att jag gjorde, i stället för att lamslagen bli sittande i ett hörn. Jag har vuxit upp med epitetet "tapper" - "Hanna är tapper..." Främst i samband med de otal öroninflammationer jag hade som liten flicka. Tapper liktydigt med smärttålig... kom även att rent konkret få innebörden mentalt tålig och uthållig. Och vips ansågs jag vara en stark person. Som jag tidigare berättat, var Mamma mycket sjuk (Chron) under hela min uppväxt, så det var helt naturligt mycket focus på henne och även på Pappa, som var ledsen och som ofta levde i ovisshet och ensamhet, då Mamma låg på sjukhus.

 

Eftersom jag (är ensambarn) inte uppmärksammandes av vårdgivaren, på samma sätt som man idag gör med hela familjen, vid svår sjukdom, var understatementet att jag inte behövde något stöd - alltså spotta i nävarna och var för helv-e  duktig! Som tioåring kunde jag tilllaga köttbullssmet, steka köttbullar, skala potatis, baka muffins, sockerkaka, stuva spenat och koka fisk! Gör om det, bortskämda tjugoåriga snorungar! Studierna skötte jag själv och fick bättre betyg än genomsnittet.

 

Livet tränade mig tidigt i empati och i konsten att vara medmänniska och inte motmänniska. Det medförde att jag snabbt blev vuxen och trivdes även med att ta hand mina barn och familj. Det värmer något oerhört när barnen idag spontant säger att det haft en mycket fin uppväxt. Vad jag Älskar dem... 

 

Det händer då och då att förhållandet till människor utanför familjen, gör mig ledsen och arg. När jag märker att min "styrka" och omtanke utnyttjas och framför allt då jag blir tagen för given, för andras välbefinnande, då stänger jag min inre dörr, vänder på klacken och går. För det är precis som om folk tycks tro att bara för att livet skänkt mig extraordinära prövningar, så är det ok att tuffsa till mig. Eller tro att jag njuter av att, på uppmaning, vara en Florence Nightingale (!?) Som om Hyggliga Hanna alltid förväntas vara den som ställer upp - oavsett det handlar om tröst, stöd eller ekonomi. 

 

Mår illa så jag nästan kräks, av människor som selekterar individer enligt principen; "de är vana vid att ha det svårt, men det är inte lilla jag, och därför skall jag ju inte lida". Vad är det för sketen människosyn??? För det jag här vill säga till dem som genom åren tagit emot min omtanke, mina råd och min ekonomi - att det är MIN tur nu!!!   

 

 

Flitiga Lisa