Duktig flicka

Ja, jag är en sådan där kvinna med duktig-flicka-syndrom. Tyvärr. Detta är dock ett karaktärsdrag som allt sedan mina barnsben, premierades i form av vuxenvärldens gillande och uppskattning. Följdaktigen blev denna egenskap likt Pavlovs betingade reflex, naturligtvis ett så kallat självspelande piano.

 

Det har medfört att jag blivit en prestations- och tävlingsmänniska längst ut i fingerspetsarna, allra främst tävlar jag med mig själv! Men det handlar inte om betoning på sådana saker som utseendemässig perfektion, utan om resultatet av utförda uppgifter. Har jag gett mig den på att sticka eller virka något, och jag noterar ett fel i början av arbetet, så gör jag om alltsammans. Det jag presterar skall vara ordentligt gjort, därmed basta! Jag är sträng mot mig själv. 

 

Tror att detta bidragit till sorgehanteringen eller viss fördröjning av den, i samband med allt det praktiska kring mina Föräldrars bortgång. Jag strukturerade och organiserade och hade full koncentration på att sortera... saker, papper, brev, böcker, foton, linne med mera... Så skulle även Mamma och Pappa funnit det bäst att jag gjorde, i stället för att lamslagen bli sittande i ett hörn. Jag har vuxit upp med epitetet "tapper" - "Hanna är tapper..." Främst i samband med de otal öroninflammationer jag hade som liten flicka. Tapper liktydigt med smärttålig... kom även att rent konkret få innebörden mentalt tålig och uthållig. Och vips ansågs jag vara en stark person. Som jag tidigare berättat, var Mamma mycket sjuk (Chron) under hela min uppväxt, så det var helt naturligt mycket focus på henne och även på Pappa, som var ledsen och som ofta levde i ovisshet och ensamhet, då Mamma låg på sjukhus.

 

Eftersom jag (är ensambarn) inte uppmärksammandes av vårdgivaren, på samma sätt som man idag gör med hela familjen, vid svår sjukdom, var understatementet att jag inte behövde något stöd - alltså spotta i nävarna och var för helv-e  duktig! Som tioåring kunde jag tilllaga köttbullssmet, steka köttbullar, skala potatis, baka muffins, sockerkaka, stuva spenat och koka fisk! Gör om det, bortskämda tjugoåriga snorungar! Studierna skötte jag själv och fick bättre betyg än genomsnittet.

 

Livet tränade mig tidigt i empati och i konsten att vara medmänniska och inte motmänniska. Det medförde att jag snabbt blev vuxen och trivdes även med att ta hand mina barn och familj. Det värmer något oerhört när barnen idag spontant säger att det haft en mycket fin uppväxt. Vad jag Älskar dem... 

 

Det händer då och då att förhållandet till människor utanför familjen, gör mig ledsen och arg. När jag märker att min "styrka" och omtanke utnyttjas och framför allt då jag blir tagen för given, för andras välbefinnande, då stänger jag min inre dörr, vänder på klacken och går. För det är precis som om folk tycks tro att bara för att livet skänkt mig extraordinära prövningar, så är det ok att tuffsa till mig. Eller tro att jag njuter av att, på uppmaning, vara en Florence Nightingale (!?) Som om Hyggliga Hanna alltid förväntas vara den som ställer upp - oavsett det handlar om tröst, stöd eller ekonomi. 

 

Mår illa så jag nästan kräks, av människor som selekterar individer enligt principen; "de är vana vid att ha det svårt, men det är inte lilla jag, och därför skall jag ju inte lida". Vad är det för sketen människosyn??? För det jag här vill säga till dem som genom åren tagit emot min omtanke, mina råd och min ekonomi - att det är MIN tur nu!!!   

 

 

Flitiga Lisa

 

 

 

 

 



Botten-napp!

Anne Lundberg går till botten. Ja, i dubbel bemärkelse. Normalt sett, gillar jag teve-programmet Landgång. Gillade, kanske jag skall säga. För det var nog så att det var kocken German, som med sin utstrålning och kompetens, satte guldkant på programmet.

 

I gårdagens program gick Lundberg till botten med u-båten m/s Halland, för att laga mat under övning på djupt vatten.

 

Trots flera påpekande om att iakttaga ombord gällande regler om att eliminera och sträva efter att så tyst som möjligt öppna och stänga skåpsdörrar i kabyssen, eller att skräna mindre vid sitt deltagande i sällskapsspelet Sverige, så skrattade Lundberg bort detta och förlöjligade därmed övningens allvar.

 

Än mer pinsamt blev det när Lundberg försökte få representant ur besättningen att knacka koden "u-båt i nöd..." Tystanden och stämningen i programmet, blev tryckt. Och besättningsmannen såg märkbart tagen ut, av att få en sådan uppmaning. "Ha, ha, ha... som att svära i kyrkan", flinade Lundberg.

 

Det här var ännu ett lågt och billigt exempel på att bristande hyfs och respekt, tycks utgöra vad man i dagligt tal, kallar "god journalistik", eller...?   

 

 

 

På djupt vatten...

 

 

 



 



J'accuse...

I Sverige är brottsprovokation någonting som är förbjudet. Polisen får således inte arrangera fällor, för att provocera fram brott. Och medborgarna får inte heller anstifta brott så som stämpling, uppvigla eller på annat sätt få någon att begå kriminella handlingar.

 

Men - i det här landet gäller reglerna uppenbart inte de olika medierna, som i förlängningen och som konsekvenser av sitt agerande, påverkar svaga själar att begå brott. För att inte tala om den långsiktiga avtrubbningseffekten av empatin och lyhördheten för andra individer, som logisk följd av dagligt serverande av bilder som skildrar allt mänskligt lidande. Och då menar jag precis allt lidanade.

 

På detta svarar journalistkåren att de minsann har skyldighet att bistå allmänheten, med den nakna sanningen, så det så. När jag och även mina barn växte upp, så brukade skolans företrädare uppmuntra eleverna att titta på nyheter och att läsa dagstidningar. Det var viktigt för allmänbildningen. Jojo, på den tiden gick det an. När det gällde nyhetssändningar på teve, hände det att uppläsaren varnade känsliga  tittare, för att otäcka bilder kunde förekomma. Och då var de otäcka bilderna ändå inte lika otäcka som de är idag... Man har från medias sida, skjutit fram gränsen för tolerans. Varför? Vi är ju fortfarande människor med själ och tanke... Hade jag idag uppväxande barn, så skulle jag inte tillåta dem att se på teve-nyheter.

 

Nu till pudelns kärna; Varför ges kriminella individer, möjlighet att göra sig hörda i media? Varför får de all uppmärksamhet och publicitet? Varför alla dessa soffprogram, i vilka experter försöker få oss att förstå dessa element? Jag påstår att media spelar galenskapen helt i händerna. 

 

När hemska dåd inträffar, visar det sig ofta att dess utförare, hämtat inspiration från föregångare. Och media har bistått med spridandet. Finns det någon grupp människor, som skall få utrymme i press och i teve-kanaler, så är det offren! Men de sätts på undantag och försvinner darrande in i något mörkt hörn.

 

Vad jag är hjärtligt trött på er, vänstervridna populistiska journalistjävl-r!

 

Jag anklagar medier för indirekt brottsprovokation, genom att inte ta sitt konsekvensansvar vid förmedlandet av hemskheter.      

 

 

  

På vems sida?

 

 

   

 

 



(Disk)valificerad?

Om dubbelmoral, tycker jag inte! Och inom miljö- och hälsosektorn finns åtskilliga exempel. Här får ni ett.

 

 

Det här är mitt handdiskmedel.

Lägg märke till;

att det nere till vänster på flaskan,

bär loggan för miljömärkning (svanen) och

symbolen för Astma-och allergiförbundet;



 

 

 

Och läs här varningstexten

på flaskans baksida!

Man varnar för ögonskada,

samt uppmanar

att använda skyddshandskar

eller ansiktsskydd!

 

 

 

Käckt, eller hur?

 

 

 

Handle with care

Hej Bloggen, det har gått ännu några dagar sedan jag skrev senast. Och det är exakt så som det är... Fortfarande gäller - en eller några dagar i taget. Mussteg, dock framåt. Kommer ihåg vad sköterskan på Hospice sade; Nu börjar allt det svåra, som kommer att förändras med tiden.

Det försvinner aldrig, det flyttar in. Och vad det handlar om, är att lära sig leva med det. Rent fysiskt känns det stundtals som jag fått ett mycket hårt slag i magen, så att jag tappat luften och fallit omkull. Och med ett kroniskt illamående. Som om den inre kompassen lagt av, står stilla eller bara snurrar runt.

Ändå, kommer frågor och kommentarer; Vad är det egentligen med dig? Du har blivit annorlunda! Skall du alltid vara så här känslig? Ok, vore detta det enda jag får höra, så kan jag hantera det. Men, vem skall avgöra graderingen av sorg? Och vem skall bedöma vilka känslor och tankar som är "rätt"? Det finns många experter, många förstå-sig-påare i vår Herres hage. Och jag är uppriktigt ledsen-besviken-trött på dem! För hur snabbt man läker i själen, beror till mycket stor del på feedback från omgivningen. Tystnad och tigande, försvårar att hitta tillbaka. Och det är lika illa med hurtfriska människor som kräver och kräver, i tron att en tuff attityd, peppar. Det gör den inte! Då stänger man istället till om sig själv. Man  blir trött och vill bara gå och sova. Balans ger harmoni. Hur svårt kan det vara?

I ett flertal år, har jag nu levt med stress som uppkommit av olika orsaker. Att ha flyttat en hel del, har gjort sitt. Liksom att inte befinna mig geografiskt nära barn och barnbarn, som jag älskar mer än allt. Och jag saknar ibland även ett husdjur, som ju på en och samma gång är rogivande och uppiggande - en promenadkompis! Som tillika inte har synpunkter på om man är si eller så.

Tjat om att "ta sig i kragen" och "tänka positivt", får motsatt effekt! Fatta det! Då är det nämligen mycket lätt hänt att skuld adderas till redan befintlig stress. Skuld över att inte motsvara av omgivningen ställda förväntningar på läkning inom den limit, just omgivningen satt. Konsekvensen av ett jagande och påskyndande, blir att man aldrig kan gå ner i varv, vilket dränerar på positiva energier.

Jag är ingalunda deprimerad, men skör. Så, uppmuntra mitt skratt istället för att kritisera mina tårar!

Harmoni

     

 



"When I'm feeling blue..."

Har insett att det nog bor en liten fashionista i mig... Det är bara det att livet inte alltid medgett ett praktiskt utövande av denna min sida, bland många andra sidor.

Sverige är ett på alla sätt fantastiskt land! Men... tack Gode Gud, för möjligheterna som nätet innebär - att kunna finna det man söker! Det är nämligen inte så att alla svenskar gillar de färger som gängse utbud erbjuder, beträffande accessoarer såsom handskar, väskor, bijouterier med mera... Nej, det mest djärva är tillbehör i gult eller chockrosa och möjligtvis paddelingpoole-green... Men var är alla vackra blåfärger???

Jag gick till botten med detta och googlade runt... Och fann följande; I de anglosaxiska länderna, bejakar man denna kulör. Liksom i Italien. I England bär man framförallt Royalblue som accent till svart och i Italien bär man gärna Coboltblue till allt från eveningdress till jeans med vit eller mönstrad blus, i vilken inslag av cobolt förekommer - alternativt smycke med repeterad färg.

I USA och England finner man ett oändligt antal vintage-butiker med relativt stort sortiment av tillbehör med denna lovely shade. Mina passioner är Royalblue, Coboltblue och Electric Blue... vilket kanske framgår av mitt blogghuvud (hm...)?

Denna underbara WOC,

 wallet on a chain i Coboltblue Suede,

fann jag i Australien

Uggla i silver Coboltblue Lapis-eyes

(stort vintage-hängsmycke - 70')

Pennsylvania - USA

Raindrop med guldplätering

(stort vintage-hängsmycke -70')

Pennsylvania - USA

Silverbracelet

(amazing...)

Pennsylvania - USA 

Coboltblue Suede gloves

(vintage - 60') 

by

Italian Shalimar

Pennsylvania - USA  

Winter-accessories in Royalblue

(home-made by myself)

Snyggt både till min svarta Esprit

dunkappa, min svarta Saga mink och till

blårävspälsen (Saga silverfox)



... liksom denna handbag

by Adax -

Copenhagen

Blått é Flott!

Elakhet

Det har nu gått 14 respektive 10 månader sedan mina Älskade Föräldrar gick bort... Det går inte en dag utan att de finns i mina tankar... Saknaden gör oerhört ont. Kan när som helst höra deras röster inom mig... Höra deras skratt och kloka ord... Höra dem berätta om allt möjligt... Känna deras goa kramar och alltid erfara deras gränslösa Kärlek...

Har i tidigare inlägg berättat om deras enorma värme och omtanke... inte bara gentemot mig och barnbarnen, utan till envar som mött dem... Nu är de borta. Tomheten gnager och gör stundtals förfärligt ont...

Därför kan jag inte låta bli att undra vad som rör sig i hjärta och hjärna hos den som inte drar sig för att tala illa om dem. Som talar illa om dem, i sin ilska och vrede över att de önskade återfå medel de lånat ut, i tron på att människan är god.

"Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen är sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne." Brottsbalk 5 kap.  Om ärekränkning, 4 §. 

Vad bryr sig en sådan människa om de känslomässiga och praktiska konsekvenser det medför att först lida ekonomisk förlust, sedan förlust av förtroendekapital. Och nu förlust av dem som bistod... ?

Kränkande ord, hån och falskhet från den som står i skuld... är inte vad man önskar och behöver när man står där skör och naken...

Har aldrig någonsin upplevt någon med sådan empatibrist parad med narcissistisk enfald och första klassens apkonster i falska utfästelser... och som dessutom ser sig själv som offret. Världen är galen.

Sten på bördan