Veritas omnia vincit

I anledning av föregående inlägg, om ordenssällskap och dess förnekande av den  absoluta sanningens existens, kommer här några ytterligare reflektioner kring sanningsbegreppet.

Inom juridiken åligger det alltid den som påstår något, att framkomma med bevis. Sålunda är det rimligt att den som hävdar att absolut sanning inte finns, också presterar relevant tes för sin slutsats.

Å andra sidan gäller samma bevisbörda, för den (oss) som hävdar den absoluta sanningens existens;

Enligt www.synonymer.se är sanning detsamma som; riktighet, riktigt påstående, faktum, verklighet, realitet, dogm, grundprincip. Motsatsorden anges som; lögn, osanning. Så, den eller de sällskap som står bakom tanken att absolut sanning inte finns, lever därmed sina liv i lögn och osanning. Sanningen är relativ, säger de. Är den?

Hur kan sanning vara relativ? Betyder det halv-sanning? Nästan-sanning? Kanske-sanning? Var går då gränsen mellan hel- och halvsanning? Vem är då så sann att den kan sätta gränsen? På samma sätt är frågan om vem som sitter med sådan sanning, att den kan tilldela någon "sanningens grad", i sällskap som inte tror på absolut sanning? (!)

Gå ut en sen och stjärnklar natt... Stå där alldeles stilla och lyssna på tystnaden... Andas djupt och nollställ tankarna... Bli ett med stunden... Var här och nu... Nog känns litenheten inför det mäktiga Världsaltet... Det finns ju där, även om vi inte känner dess rätta namn, därför att vårt sinne är begränsat.

Likaledes råder mer eller mindre begränsning inom alla vetande-sektorer. Medan (svar) sanning finns, även om den i varandet, inte är funnen. Beträffande människan, så är exempelvis läkarvetenskapen konkret i orsak och verkan. Man ser samband i sina respektive sammanhang och så vidare. Däremot är själen så mycket större än kroppen. Dessutom har den lika stor variation som det finns individer. Psykologi är därför en ytterst spekulativ "vetenskap", vars slutsatser alltid haft och har kort datum. Oftast syftande till att (in absurdum) navelskåda sin utövare. Vid behov av själavård, skulle jag personligen föredraga en diakon - mer genuin och klok än kommersiell och karriärlysten. Men det kanske också avspeglar mitt behov av och strävan efter just sanning - äkthet.

Åsikter om sanningen kan skifta. Men sanningen exiterar likväl. Några påstod förr att jorden var platt, andra att den var rund. Oavsett dessa åsikter så var / är det ett faktum att jorden är rund. Sanningen är oföränderlig, men åsikterna om den, skiftar. Konklusion; Absolut sanning finns!

The truth is there, wether you belive it or not





Den svagaste länken

Ordenssällskap är ett socialt och mänskligt märkligt fenomen. Människor har i alla tider haft behov av att på olika vis gruppera sig. Ett naturligt flockdjursbeteende. Val av grupp / flock, kan vara mer eller mindre medvetna. Man föds in i en viss flock. Gruppbildning sker även via trosuppfattning, utbildning, yrke, ekonomi, politisk tillhörighet, val av bostadsmiljö, intressen, vänkrets och så vidare. Detta är öppna grupperingar.

 

Och så finns det då slutna dito. De vanliga ordenssällskapen är några hundra år. Ett av dem instiftades i US av en vagnsmed som saknade sin kamrat i hemlandet England. Man ägnar sig åt sällskapsliv, välgörenhet och "utbildning av den mänskliga karaktären..." Jojo. Och det är allmänt känt att dessa sällskap omger sig med ritualer och ceremonier i mystikens anda. Man krafsar på ytan av bibliska händelser, och förstärker därmed känslan / upplevelsen av ordens godhet.

En del känner sig därför med stor sannolikhet, smickrade av att få frågan om att gå med. Säkerligen lockar god mat och dryck, umgänge, vistelse i vackra förgyllda byggander. Liksom tanken på att upptas i en grupp i vilken även välutbildade representeras. Man upplever sig vara utvald. Att dessutom få vara med och skänka pengar till olika behjärtansvärda ändamål, förstärker helheten av att ha bjudits in i "de godas gäng". Så långt trevligt och socialt. Men... sedan då?

Utifrån betraktat ser man som en liknelse, tre cirklar. Den yttre inbjudande cirkeln av sällskapsliv, mat och dryck, evenemang i tjusiga hus och regaliebehängda högtidskläder. Vänskap och ryggdukeri. Mellersta cirkeln är den som avser ekonomisk välgörenhet och bevisar ens (köpta) godhet - Kärlek. Och den inre cirkeln som skall dana karaktären - Sanning.

Läste nyligen att det enligt dessa ordenskriterier "inte finns någon absolut sanning, utan sanningen är individuell" (?!) Det ger en del att tänka på och ifrågasätta - När upphör sanning att vara absolut? Var går gränsen mellan sådant de flesta upplever som självklar sanning och var börjar den tänjbara sanningen? Det är verkligen twistat. Individuell sanning? Man kan inte kalla religioner för sanningar, det vet alla och en var. För religion handlar ju inte om vad vi vet, utan om vad vi tror. Så vad syftar då dessa ordenssällskap på? När de nu anser att "absolut sanning" inte finns, och de inte syftar på religion eller livsåskådning - vilka är då sammanhangen som saknar absolut sanning?

 

I dessa sällskap kan man man stiga i grader. Och högsta graden är just sanningens grad. Men tar man nu hänsyn till deras egen formulering om sanningen, så hur är det då möjligt att avgöra vem som skall tilldelas sanningens grad? Vem står för den sanningen - som uppenbart inte är absolut? Vems sanning råder? För det kan väl inte vara så att man anser det vara den yttre omvärldens sanning, som inte är absolut, medan sällskapets sanning är det? Paradox.

 

Om man ser till tidpunkt för tillkomst av dessa sällskap, så har de säkerligen instiftats i ett dåtida gott syfte. För det var i huvudsak sammanslutning av skrålösa, som inte kunde placeras i något av de fyra skråna. Idag har vi en annan samhällsstruktur. Adelsmän har ingen särpräglad makt. Inte heller präster, som numera ser Bibeln som hisorisk kuriosa och inte som ett rättesnöre. Inte konstigt svenska kyrkan blivit ett forum för marknader, syföreningar och körsång... Men var är Gud?

Vem lockas av ordenssällskap och varför? Många har gjort en klassresa, via exempelvis utbildning med mera. Från begynnelsen varit politiskt vänster / liberal och genom sin nya livssituation, blivit höger. Det medför en social / existensiell vilsenhet, som i sin tur leder till sökande efter identitet och tillhörighet. Fenoment skrålös aktualiseras åter. För det finns en oskriven föreställning av vad det innebär att "vara höger" parad med utbildning. Yta, yta och åter yta... och det blir rollspelsbetonat. Så inställningen att det "inte finns någon absolut sanning" blir i sammanhanget illustrativ.

Påståendet att det "inte finns någon absolut sanning", verklighet och realitet, är ett flummigt rättfärdigande av vandring bland vita lögner i moralens gråzon. Ett fundamentalt hot mot demokrati och rättstrygghet.

Dessa sällskap är politiskt obundna. Och vad religion beträffar räcker det att "tro på ett högsta väsen". Varför använder man inte en seriös formulering som att "tro på en högre makt"? Enligt SAOL är "väsen" en naturvarelse, sagofigur. Tro på tomten? Men många av oss tror ju inte på tomten mer än till låt säga fem års ålder. 

 

Att inte se

 

den Absoluta Sanningen

 

är att inte leva den

 

 



 

 

 

 

 

 

   

 

 

 

 

 

 

 



Gammal man gör så gott han kan...

"Min fru förstår mig inte..." En klassisk förevändning för manlig otrohet. Finns i ett antal varianter.

 

Det händer något med en del män, i sextioårsåldern. I synnerhet med själsligt små män. Kanske kommer med åren, en insikt ikapp dem, om just deras litenhet. Inte att sammanblanda med allmänmänsklig ödmjukhet. Knappast. För ödmjukhet finns inte i dessa farbröders ordlista. Karriären har rullat på. Och småvalpar har börjar knappa in på löpsträckan framåt och uppåt.

 

Van att i sin forna glans, se till att ställa sig i centrum. Van att synas och att höras. I äktenskapet likaså. Tar plats och breder ut sig. Kallar sig gourmet och skyfflar fett och sött med kniv och gaffel, ihop med flytande procent. Sitter stilla, rapar, fiser, kliar sig i skrevet, med kalsingar som toapapp. Och petar tänder och näsa helt publikt. Bygger kropp och intellekt på denna bas. Och ömkar sig frågande över hustruns kyla. Que?

 

Det vanliga i relationer är att mannen är den äldste. Med några till flera år. Det är bara attraktivt (tycker jag), om mannen är så stabil i sin manlighet, att trohet är hans ledstjärna. Men det kräver också en manlig medvetenhet om tidpunkt (ålder) då kvinnligt klimakterium infinner sig. Ponera att åldersdifferans är cirka tio år. Ja, ni förstår själva...

 

Så, när den själviske mannens största intresse är navelskåderi och kalorier, är precis just då som han borde öka sin dragningskraft på hustrun. För att bli "förstådd" av henne. Hålla kvar hennes intresse. Hålla henne varm. Vara omtänksam och lyhörd. Torka hormonella tårar. Få henne att känna sig vacker, åtrådd, sedd och bekräftad.

 

Men det orkar och förmår inte en jättebebis. Göra något för någon annan, är alltför ansträngande. Då tjurar han i självömkan. Klamrar sig fast vid självbilden av sin storhet. Ljuger för sig själv och för andra. Beklagar sig för frun, att arbetet är krävande. Och i stället för att manligt investera i hennes mjuka kvinnlighet, snor han åt sig hennes moderliga omtanke. Han tar och kräver, utan att ge. Han dränerar hennes ork och energi. Hennes trötthet och besvikelse ihop med  hans behov av egoboost, blir gräl och känslans död.

 

Då i det hela söker han en ny famn att luta sig mot. Han putsar gamla fjädrar och ger den nya, löften om en solig horisont... Sin gamla höna i hemmets vrå, behållar han så länge då service är bekvämt. Plötsligt har han makt och i sitt centrum njuter hemlighetens sötma. Bara den nya vet, men hålls i strama tyglar; "Håll tyst eller du förstör och allt tar slut..." En underdånig ny en. Och den tjänande gamla. Båda bjuds hans "vita lögner", då han "jobbar över" och "är stressad".

 

Hans ego får en törn då det står klart att den nya likt den gamla, har själ och hjärta. För när hon möter smärta... kryper han iväg med slokad svans och riktad blick mot nya fans. 

 

 

 

Räddning undan kalla lakan

 

 

 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Ålderns höst är kall

Men den meterologiska våren är tidig i Skåne, rapporterade Rapport igår kväll. Ja, jag har sett snödroppar i knopp och påskliljornas blad sticker upp med minst en decimeter. Koltrastar sjunger ikapp i skymningen. Tävlar om att vinna revir. Storm i vindbyar som just nu viner runt husknuten. Det tjuter likt en vissel-Johanna, från en av ventilerna. Jeansen hänger på elementet för att torka, efter regnblöt Esko-runda. Inte många ute. Tyst och stilla i byn. Ser då och då hemtjänstens vita bilar, rulla till de äldre. Här bor många gamla. Ensamma. Och frågan är om inte ensamhet, är vår tid mest utbredda själstillstånd? Jag tror det. Nej, inte bara tror... Jag inser och förstår att så är det. Att åldras i Sverige, är detsamma som att kastas in i ett ensamhetens töcken.

 

Äldre(om)sorg. Vilket hånfullt ord. Det är viktigt att satsa på barn, familjer och människor i arbetsför ålder... Det görs. Men gamla? En människa arbetar och betalar skatt, som bland annat går till pension. Då tycker jag att pensioner under femtontusen per månad, skall vara helt skattebefriade! För det ligger i sakens "natur" att vissa omkostnader ökar då man blir äldre - sjukvård, tandvård, läkemedel (inte alltid subventionerat), transporter med mera.

 

Inom sjukvården, är gamla lågprioriterade. Gamla kvinnor i synnerhet. Jag blir förbannad så det knyter sig i magen på mig. Mycket sjuka äldre, skickas hem för att bli fångar i sina egna en gång så trygga hem som nu förvandlats till en ångestfälla. Jä-a politiker! För den välfärd som började byggas för cirka hundra år sedan, har nu på mycket kort tid klåparen Löwén & Co raserat med stöd av gröna mullvadar och komikerhustrun Batras allierade. Sverigedemokraterna behöver aldrig någonsin "valkampanja" - Det ombesörjer ovan amatörteatergrupp. Och först nu verkar det gå upp för dessa pellejönsar, att detta med gränslös invandring, är en realitet. Enligt Ipsos opinionsundersökning i dagens DN, framkommer att invandring nu är den viktigaste frågan för väljare. Ups! Det är behjärtansvärt att ta hand om utsatta människor. Och då kan jag inte låta bli att undra varför det inte är lika behjärtansvärt att ta hand om dem, som med sin kropp och själ, lagt fundamentet för den välfärd vi en gång hade? Den välfärd som under lång tid placerade landet, i topp bland välfärdsländer.

 

Invandrare skall snabbanpassas till vårt samhälle och dess system. Bostad erbjudes liksom snabbspår till arbetsmarknaden. Medan tjugoåriga Svea och Sven Svensson snällt får förbli hemmaboende, utan snabbspår till arbete. Deras respektive familjebildning får vänta... Man får enligt lag inte diskriminera någon på grund av bland annat ålder, funktionshinder och etnicitet... Men det är precis vad som sker gentemot etniskt svenska som är gamla och sjuka. Och gentemot etniskt svenska ungdomar vars kölapp får allt högre nummer... Alla människors lika värde?

Det skall vara tryggt och gott att åldras. Man skall kunna välja hur man vill ha det. Om man vill bo i kollektiva former eller om man vill bo kvar hemma och där ha full trygghet och kvalitet. Så skall det även vara för dem som är gravt funktionsnedsatta - ung som gammal. Värdighet och respekt skall upprätthållas. Personlig assistans åt behövande! Ja, jag vet att det kostar. Men då får man väl omprioritera. Ett land har en kassa som skall räcka till att upprätthålla dess välfärd och struktur. I programmet Lyxfällan, tvingas naiva skuldsatta att göra nerskärningar av utgifter som försatt dem i ekonomiskt kaos. Det upprättas budget som är inkomstanpassad, för att räcka till livets nödtorft.

Så om man skall likna regeringen vid en deltagare i Lyxfällan, så tar regeringen ständigt nya sms-lån och blanco-krediter, för att finansiera ändamål vida över den matsäck som finns att rätta sig efter. Det är ansvarslöst gentemot alla parter. I Lyxfällan prioriteras att betala mat, husrum och sparande (buffert). Samt att betala av befintliga krediter. Men denna basic-course i ekonomi, är för avancerad för de välfärdsvandaler som nu härjar fritt bland statsfinanserna.

Så hördu, Löwén med kompisar... Före valet rabblade du mantrat om trainee-jobb inom hemtjänsten. Kanske är det god idé att ni nu ställer era platser till förfogande till förmån för kompetens, och påbörjar era trainee-jobb i den verklighet (kanske inom just hemtjänst, akutsjukvård och polis), som finns utanför er lekstuga?

 

 

 

Tryggare kan ingen vara?

 

 



   

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Earl Grey och jag

Det är Torsdagförmiddag. Precis satt mig med en mugg thé, efter att varit ute med Esko min fyrbente Pumikompis. Han sträcker ut sig på mattan i rummet intill köket. Har torkat hans tassar och smörjt in dem med hundsalva. Emellanåt kommer han till mig där jag sitter och skriver vid köksbordet. Han buffar mig på benet och jag ser bara en lurvig nos sticka fram under köksduken. Jag böjer mig ner och kliar honom bak örat, och får slick på handen, som tack... Även om dagarna varit grå av dis och fukt, så lyser nu solen. Det blåser en del. Men det torkar upp. Och jag njuter av talgoxarna som börjat sjunga upp sig för att snart hälsa våren.

Dagen har tilltagit och den blå timmen - vårvinterns skymning, är något av det vackraste jag vet. Så stilla, meditativ och romantiskt känslofull. Jag skulle kunna skriva om den kväll för snart elva år sedan, då jag mötte den man som sparkade upp dörren till mitt innersta och raserade min gard, i kärlekens namn. Lät min tilllit växa likt fröet i en solvarm drivbänk. Tryggt och nära. "Det är du och jag mot resten av världen..." brukade han säga. Ja, så kändes det. Exakt så. Samma blodomlopp.

Och några rader om honom, blir det. Så när jag efter förlusten av Mamma och Pappa, sökte finna skärvor av min själ, och med tidens lim lappa mig samman likt en kantstött figurin... bad om tid att reparera den jag var och är... kallade han det "svek". Var fanns han när jag föll? Har insett att hans förbrukande av "starka" kvinnor, innebär att den för stunden aktuella kvinnan förväntas klara sig själv i motgång, medan han befriar sig från empati och kräver än mer uppmärksamhet. Den jag älskade var den han ville att jag skulle se. Han som aldrig avslutat en relation, utan att samtidigt vara på väg in i nästa. Det finns uppenbart de som går igång på att leva dubbelliv. Som njuter av tanken på att den ena kvinnan inte har kontakt med den andra. Att det är han i sin mänskliga litenhet som styr och känner lustfylld "makt".

 
Ofta hånade han min "gammaldags syn" på trohet. Så låt mig då vara gammalmodig och finstämd, om det är gammalmodigt unikt att vara inte bara fysiskt trogen, utan även empatiskt trogen. Seriös och genuin. För mig är kärlek, just Vänskap Kärlek Sanning. Uppstår mellan mig och en man, djup vänskap som när tillit, så skapas också trygghet. Som tillsammans med absolut Sanning, utgör bästa jordmån för att känna stark växande Kärlek. Och nog finns det män som också har denna världsbild, olik hans... Som inte konsumerar partners.

Jag tackar därför Gud, för de goda människor som Han då och då låter antingen korsa min väg, eller vars väg löper parallellt med min. Jag tackar för den värme och det ljus, de skänker mig genom vänliga ord och ögon. Jag tackar för deras engagemang som möjliggör läkning, ger energi och djupa andetag.  

 

Framgång är att finna

 

vad Du är avsedd

 

att bli,

 

och sedan

 

göra

 

det som behövs 

 

(Epiktetos)



 



 
 

I vått och torrt

Som ni märker har jag förändrat utseendet på sidan. Den tidigare sidan med den kinesiska muren, har ofta illustrerat den gard jag som så kallat sensitivt begåvad, byggt kring mig för att mildra sorg, smärta, saknad och svek...

 

Min blogg fyller fyra år. Och jag känner en ödmjuk tacksamhet gentemot er läsare som då och då ger mig sådan positiv och varm feedback. Tack.

 

Jag tror ni känner mig ganska bra vid det här laget. Det finns saker som berör mig väldigt illa. Och det är lögner och otrohet. Liksom dumhet och feghet. Egoism och bristande empati. Världen är grym - eller rättare sagt - världen är underbar. Men människan är grym. Därför känner jag ökat behov av att omge mig med genuina människor. Bättre en fågel i handen, än tio i skogen. Det handlar om att lära sig känna igen, tyda och tolka energitagare. Samt försöka skapa inre distans till dem. Inte bjuda in dem och inte släppa in dem i tanke och känsla. Ställ aldrig frågor till en lögnare och fördjupa Dig inte i svaren en bedragare ger Dig. Förvänta Dig inte heller positiva resultat av densammes upprepade utfästelser. Detta är små människor som inte kan bättre än att söka uppmärksamhet och bekräftelse, via Dina känslor och behov - oavsett de är materiella eller känslomässiga. Men det är ingen enkel match att vara selektiv eftersom förpackningen varierar, men innehållet är detsamma. I motgång prövas vännen.

 

För fyra år sedan miste jag mina älskade Föräldrar. Båda inom knappt fyra månader. Sedan dess har jag försökt att åter sammanfoga de bitar som är jag. För då... då gick jag sönder. Helt. Kanske bitarna nu inte är på sina gamla vanliga platser. Men en del sitter åter samman. Och andra har kommit att hamna på nya ställen.

 

Och en mycket stor bit saknas ännu, för att göra mig komplett... Livskamraten. Var är Du?

 

Men... Även om jag här, ofta avhandlar sådant som är svårt och som gjort och ännu gör mycket ont, så händer det faktiskt positiva saker i mitt liv. Jäpp. För några dagar sedan då jag begav mig ut till brevlådan, fann jag i densamma ett mycket vackert stämplat kuvert som bar spår av att först ha landat i snön och sedan återlagts i lådan. Kuvertet höll jag varsamt i min hand, lade det till tork på spisens varma yta medan jag bryggde mitt thé. Jag kunde nästan höra mina hjärtslag medan jag med darrande händer mycket försiktigt sprättade... krafs, rafs, rafskrafs... Jag drog ut arket. Mycket rörda och mycket stolta tårar vätte mina snörosiga kinder, medan jag läste och log... 

 

 

Lovar att längre fram återkomma till detta!

 

 

???

 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Avklätt påklädd

För mig är ett säkert vårvintertecken, duvor som sitter på taknocken och kuttrar. Så gör de idag! Koltrastarna är aktiva, talgoxarna sjunger och jag har sett skott av snödroppar! Vädret är strax över noll, dis och dimma men ändå den där speciella dagern som infinner sig någon vecka efter nyåret. Den lilla extra intensiteten i dagsljuset. Och en skymning som är lite mera kvardröjande blå, än i December. Dagen har tilltagit och gatlyktorna tänds någon minut senare för varje dag. Till Julen tog jag in körsbärskvistar som nu blommar! Säkert kommer bakslag med kyla och snö. Men - det känns lättare att ta, genom de här små glimtarna och stegen mot nytt liv. Hopp!

 

Ett annat vårvintertecken är för mig, mitt plötsliga behov av att sortera och städa bland papper och  skrivmaterial i skrivbordslådor. Och bland kläder. Jag resonerar att, för varje nyinköpt plagg, skall något eller några andra plagg ut. Jag samlar sålunda inte på mig sådant som "är bra att ha" av "vanliga" kläder. Mina kläder blir aldrig slitna. Så långt vill jag inte bära dem. Jag kasserar alltså inte, utan skänker bort till välgörenhet. Det ger mig en tillfredsställelse att tänka att någon annan förhoppningsvis blir glad för något jag lämnat bort. Jag har själv köpt en del vintage från US. Och gjort en hel del fina fynd av både det ena och andra.

 

Min stil är klassisk med inslag av förnyelse beträffande färg och material. Dock föredrar jag rena material som bomull, linne, cashmere, merinoull och skinn. Men gosiga lättviktströjor i microfleece (polartech) uppskattar jag också högt. Liksom lättvikts downfiber (blandning av dun och syntetfiber för bästa värme). Som hundägare, blir man ständigt påmind och vikten av att klä sig förnuftigt och komfortabelt. No choice.

 

Mode ja... Hujedamej vad fult det nu är. Inte på modellerna. Men på många som inte inser att man bör fundera över vilka linjer och kombinationer som framhäver både det ena och det andra. Jeans - ett kapitel för sig. Både beträffande damer och herrar.

 

Ofta ses unga kvinnor, iklädda så kallade jeaggings - en slags elastiska mycket slimmade jeans. Usch. Rullmopsar tycks tro att dessa tingestar har slankande inverkan. Not! Det blir väldigt mycket grod-look. Eller som ojämt stoppad korv. Oftast i kombination med midjekort jacka, vars huva har gigantisk pälsbräm. I ena armvecket bäres stor tote-handbag och i andra hand en telefon. Dessa unga "damer" kan skådas överallt.   

 

Och var har den manliga värdigheten tagit vägen? Det synes vara praxis med byxlinning snarare under än över, själva myntinkastet. Hur behagligt kan det vara med nerhasad byxlinning och skrevet mellan knäna? Ser ut som ett mycket hastigt avbrutet toalettbesök, då byxuppdragandet stannat halvvägs. 

 

En annan klädföreteelse är dessa förb-de huvtröjor, kallade hoodies. Fy för den lede! Det är nästan hopplöst finna sweatshirts utan huva. När skall man dra upp huvan? Utomhus brukar jag ha mössa. Och inomhus behöver jag inte huva. Det blir inte heller så behagligt med en knölig huva under jackan. Har försökt se mig omkring för att notera hur man bär en huvtröja. Oftast unga "män" iförda säckiga byxor och slapp jacka samt mössa. Med tröjhuvan utanpå mössan (!?)

 

Anmärkningsvärt är också hur kläderna tycks påverka gångsättet. Gångstilen blir lunkande, vaggande och hasande. Man skall inte döma hunden efter håren, heter det. Ändå säger utsidan en hel del om en persons karaktär och livsstil.  

 

 

Så...

 

 

 

 

Eller så...