måndag 8 februari 2016

Ålderns höst är kall

Men den meterologiska våren är tidig i Skåne, rapporterade Rapport igår kväll. Ja, jag har sett snödroppar i knopp och påskliljornas blad sticker upp med minst en decimeter. Koltrastar sjunger ikapp i skymningen. Tävlar om att vinna revir. Storm i vindbyar som just nu viner runt husknuten. Det tjuter likt en vissel-Johanna, från en av ventilerna. Jeansen hänger på elementet för att torka, efter regnblöt Esko-runda. Inte många ute. Tyst och stilla i byn. Ser då och då hemtjänstens vita bilar, rulla till de äldre. Här bor många gamla. Ensamma. Och frågan är om inte ensamhet, är vår tid mest utbredda själstillstånd? Jag tror det. Nej, inte bara tror... Jag inser och förstår att så är det. Att åldras i Sverige, är detsamma som att kastas in i ett ensamhetens töcken.
 
Äldre(om)sorg. Vilket hånfullt ord. Det är viktigt att satsa på barn, familjer och människor i arbetsför ålder... Det görs. Men gamla? En människa arbetar och betalar skatt, som bland annat går till pension. Då tycker jag att pensioner under femtontusen per månad, skall vara helt skattebefriade! För det ligger i sakens "natur" att vissa omkostnader ökar då man blir äldre - sjukvård, tandvård, läkemedel (inte alltid subventionerat), transporter med mera.
 
Inom sjukvården, är gamla lågprioriterade. Gamla kvinnor i synnerhet. Jag blir förbannad så det knyter sig i magen på mig. Mycket sjuka äldre, skickas hem för att bli fångar i sina egna en gång så trygga hem som nu förvandlats till en ångestfälla. Jä-a politiker! För den välfärd som började byggas för cirka hundra år sedan, har nu på mycket kort tid klåparen Löwén & Co raserat med stöd av gröna mullvadar och komikerhustrun Batras allierade. Sverigedemokraterna behöver aldrig någonsin "valkampanja" - Det ombesörjer ovan amatörteatergrupp. Och först nu verkar det gå upp för dessa pellejönsar, att detta med gränslös invandring, är en realitet. Enligt Ipsos opinionsundersökning i dagens DN, framkommer att invandring nu är den viktigaste frågan för väljare. Ups! Det är behjärtansvärt att ta hand om utsatta människor. Och då kan jag inte låta bli att undra varför det inte är lika behjärtansvärt att ta hand om dem, som med sin kropp och själ, lagt fundamentet för den välfärd vi en gång hade? Den välfärd som under lång tid placerade landet, i topp bland välfärdsländer.
 
Invandrare skall snabbanpassas till vårt samhälle och dess system. Bostad erbjudes liksom snabbspår till arbetsmarknaden. Medan tjugoåriga Svea och Sven Svensson snällt får förbli hemmaboende, utan snabbspår till arbete. Deras respektive familjebildning får vänta... Man får enligt lag inte diskriminera någon på grund av bland annat ålder, funktionshinder och etnicitet... Men det är precis vad som sker gentemot etniskt svenska som är gamla och sjuka. Och gentemot etniskt svenska ungdomar vars kölapp får allt högre nummer... Alla människors lika värde?

Det skall vara tryggt och gott att åldras. Man skall kunna välja hur man vill ha det. Om man vill bo i kollektiva former eller om man vill bo kvar hemma och där ha full trygghet och kvalitet. Så skall det även vara för dem som är gravt funktionsnedsatta - ung som gammal. Värdighet och respekt skall upprätthållas. Personlig assistans åt behövande! Ja, jag vet att det kostar. Men då får man väl omprioritera. Ett land har en kassa som skall räcka till att upprätthålla dess välfärd och struktur. I programmet Lyxfällan, tvingas naiva skuldsatta att göra nerskärningar av utgifter som försatt dem i ekonomiskt kaos. Det upprättas budget som är inkomstanpassad, för att räcka till livets nödtorft.

Så om man skall likna regeringen vid en deltagare i Lyxfällan, så tar regeringen ständigt nya sms-lån och blanco-krediter, för att finansiera ändamål vida över den matsäck som finns att rätta sig efter. Det är ansvarslöst gentemot alla parter. I Lyxfällan prioriteras att betala mat, husrum och sparande (buffert). Samt att betala av befintliga krediter. Men denna basic-course i ekonomi, är för avancerad för de välfärdsvandaler som nu härjar fritt bland statsfinanserna.

Så hördu, Löwén med kompisar... Före valet rabblade du mantrat om trainee-jobb inom hemtjänsten. Kanske är det god idé att ni nu ställer era platser till förfogande till förmån för kompetens, och påbörjar era trainee-jobb i den verklighet (kanske inom just hemtjänst, akutsjukvård och polis), som finns utanför er lekstuga?
 
 
 
Tryggare kan ingen vara?
 
 

   
 
 
 
 
 
 
 
 


 


torsdag 28 januari 2016

Earl Grey och jag

Det är Torsdagförmiddag. Precis satt mig med en mugg thé, efter att varit ute med Esko min fyrbente Pumikompis. Han sträcker ut sig på mattan i rummet intill köket. Har torkat hans tassar och smörjt in dem med hundsalva. Emellanåt kommer han till mig där jag sitter och skriver vid köksbordet. Han buffar mig på benet och jag ser bara en lurvig nos sticka fram under köksduken. Jag böjer mig ner och kliar honom bak örat, och får slick på handen, som tack... Även om dagarna varit grå av dis och fukt, så lyser nu solen. Det blåser en del. Men det torkar upp. Och jag njuter av talgoxarna som börjat sjunga upp sig för att snart hälsa våren.

Dagen har tilltagit och den blå timmen - vårvinterns skymning, är något av det vackraste jag vet. Så stilla, meditativ och romantiskt känslofull. Jag skulle kunna skriva om den kväll för snart elva år sedan, då jag mötte den man som sparkade upp dörren till mitt innersta och raserade min gard, i kärlekens namn. Lät min tilllit växa likt fröet i en solvarm drivbänk. Tryggt och nära. "Det är du och jag mot resten av världen..." brukade han säga. Ja, så kändes det. Exakt så. Samma blodomlopp.

Och några rader om honom, blir det. Så när jag efter förlusten av Mamma och Pappa, sökte finna skärvor av min själ, och med tidens lim lappa mig samman likt en kantstött figurin... bad om tid att reparera den jag var och är... kallade han det "svek". Var fanns han när jag föll? Har insett att hans förbrukande av "starka" kvinnor, innebär att den för stunden aktuella kvinnan förväntas klara sig själv i motgång, medan han befriar sig från empati och kräver än mer uppmärksamhet. Den jag älskade var den han ville att jag skulle se. Han som aldrig avslutat en relation, utan att samtidigt vara på väg in i nästa. Det finns uppenbart de som går igång på att leva dubbelliv. Som njuter av tanken på att den ena kvinnan inte har kontakt med den andra. Att det är han i sin mänskliga litenhet som styr och känner lustfylld "makt".
 
Ofta hånade han min "gammaldags syn" på trohet. Så låt mig då vara gammalmodig och finstämd, om det är gammalmodigt unikt att vara inte bara fysiskt trogen, utan även empatiskt trogen. Seriös och genuin. För mig är kärlek, just Vänskap Kärlek Sanning. Uppstår mellan mig och en man, djup vänskap som när tillit, så skapas också trygghet. Som tillsammans med absolut Sanning, utgör bästa jordmån för att känna stark växande Kärlek. Och nog finns det män som också har denna världsbild, olik hans... Som inte konsumerar partners.

Jag tackar därför Gud, för de goda människor som Han då och då låter antingen korsa min väg, eller vars väg löper parallellt med min. Jag tackar för den värme och det ljus, de skänker mig genom vänliga ord och ögon. Jag tackar för deras engagemang som möjliggör läkning, ger energi och djupa andetag.  

 
Framgång är att finna
 
vad Du är avsedd
 
att bli,
 
och sedan
 
göra
 
det som behövs 
 
(Epiktetos)








 



 
 

fredag 22 januari 2016

I vått och torrt

Som ni märker har jag förändrat utseendet på sidan. Den tidigare sidan med den kinesiska muren, har ofta illustrerat den gard jag som så kallat sensitivt begåvad, byggt kring mig för att mildra sorg, smärta, saknad och svek...
 
Min blogg fyller fyra år. Och jag känner en ödmjuk tacksamhet gentemot er läsare som då och då ger mig sådan positiv och varm feedback. Tack.
 
Jag tror ni känner mig ganska bra vid det här laget. Det finns saker som berör mig väldigt illa. Och det är lögner och otrohet. Liksom dumhet och feghet. Egoism och bristande empati. Världen är grym - eller rättare sagt - världen är underbar. Men människan är grym. Därför känner jag ökat behov av att omge mig med genuina människor. Bättre en fågel i handen, än tio i skogen. Det handlar om att lära sig känna igen, tyda och tolka energitagare. Samt försöka skapa inre distans till dem. Inte bjuda in dem och inte släppa in dem i tanke och känsla. Ställ aldrig frågor till en lögnare och fördjupa Dig inte i svaren en bedragare ger Dig. Förvänta Dig inte heller positiva resultat av densammes upprepade utfästelser. Detta är små människor som inte kan bättre än att söka uppmärksamhet och bekräftelse, via Dina känslor och behov - oavsett de är materiella eller känslomässiga. Men det är ingen enkel match att vara selektiv eftersom förpackningen varierar, men innehållet är detsamma. I motgång prövas vännen.
 
För fyra år sedan miste jag mina älskade Föräldrar. Båda inom knappt fyra månader. Sedan dess har jag försökt att åter sammanfoga de bitar som är jag. För då... då gick jag sönder. Helt. Kanske bitarna nu inte är på sina gamla vanliga platser. Men en del sitter åter samman. Och andra har kommit att hamna på nya ställen.
 
Och en mycket stor bit saknas ännu, för att göra mig komplett... Livskamraten. Var är Du?
 
Men... Även om jag här, ofta avhandlar sådant som är svårt och som gjort och ännu gör mycket ont, så händer det faktiskt positiva saker i mitt liv. Jäpp. För några dagar sedan då jag begav mig ut till brevlådan, fann jag i densamma ett mycket vackert stämplat kuvert som bar spår av att först ha landat i snön och sedan återlagts i lådan. Kuvertet höll jag varsamt i min hand, lade det till tork på spisens varma yta medan jag bryggde mitt thé. Jag kunde nästan höra mina hjärtslag medan jag med darrande händer mycket försiktigt sprättade... krafs, rafs, rafskrafs... Jag drog ut arket. Mycket rörda och mycket stolta tårar vätte mina snörosiga kinder, medan jag läste och log... 
 
 
Lovar att längre fram återkomma till detta!
 
 
???
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


måndag 11 januari 2016

Avklätt påklädd

För mig är ett säkert vårvintertecken, duvor som sitter på taknocken och kuttrar. Så gör de idag! Koltrastarna är aktiva, talgoxarna sjunger och jag har sett skott av snödroppar! Vädret är strax över noll, dis och dimma men ändå den där speciella dagern som infinner sig någon vecka efter nyåret. Den lilla extra intensiteten i dagsljuset. Och en skymning som är lite mera kvardröjande blå, än i December. Dagen har tilltagit och gatlyktorna tänds någon minut senare för varje dag. Till Julen tog jag in körsbärskvistar som nu blommar! Säkert kommer bakslag med kyla och snö. Men - det känns lättare att ta, genom de här små glimtarna och stegen mot nytt liv. Hopp!
 
Ett annat vårvintertecken är för mig, mitt plötsliga behov av att sortera och städa bland papper och  skrivmaterial i skrivbordslådor. Och bland kläder. Jag resonerar att, för varje nyinköpt plagg, skall något eller några andra plagg ut. Jag samlar sålunda inte på mig sådant som "är bra att ha" av "vanliga" kläder. Mina kläder blir aldrig slitna. Så långt vill jag inte bära dem. Jag kasserar alltså inte, utan skänker bort till välgörenhet. Det ger mig en tillfredsställelse att tänka att någon annan förhoppningsvis blir glad för något jag lämnat bort. Jag har själv köpt en del vintage från US. Och gjort en hel del fina fynd av både det ena och andra.
 
Min stil är klassisk med inslag av förnyelse beträffande färg och material. Dock föredrar jag rena material som bomull, linne, cashmere, merinoull och skinn. Men gosiga lättviktströjor i microfleece (polartech) uppskattar jag också högt. Liksom lättvikts downfiber (blandning av dun och syntetfiber för bästa värme). Som hundägare, blir man ständigt påmind och vikten av att klä sig förnuftigt och komfortabelt. No choice.
 
Mode ja... Hujedamej vad fult det nu är. Inte på modellerna. Men på många som inte inser att man bör fundera över vilka linjer och kombinationer som framhäver både det ena och det andra. Jeans - ett kapitel för sig. Både beträffande damer och herrar.
 
Ofta ses unga kvinnor, iklädda så kallade jeaggings - en slags elastiska mycket slimmade jeans. Usch. Rullmopsar tycks tro att dessa tingestar har slankande inverkan. Not! Det blir väldigt mycket grod-look. Eller som ojämt stoppad korv. Oftast i kombination med midjekort jacka, vars huva har gigantisk pälsbräm. I ena armvecket bäres stor tote-handbag och i andra hand en telefon. Dessa unga "damer" kan skådas överallt.   
 
Och var har den manliga värdigheten tagit vägen? Det synes vara praxis med byxlinning snarare under än över, själva myntinkastet. Hur behagligt kan det vara med nerhasad byxlinning och skrevet mellan knäna? Ser ut som ett mycket hastigt avbrutet toalettbesök, då byxuppdragandet stannat halvvägs. 
 
En annan klädföreteelse är dessa förb-de huvtröjor, kallade hoodies. Fy för den lede! Det är nästan hopplöst finna sweatshirts utan huva. När skall man dra upp huvan? Utomhus brukar jag ha mössa. Och inomhus behöver jag inte huva. Det blir inte heller så behagligt med en knölig huva under jackan. Har försökt se mig omkring för att notera hur man bär en huvtröja. Oftast unga "män" iförda säckiga byxor och slapp jacka samt mössa. Med tröjhuvan utanpå mössan (!?)
 
Anmärkningsvärt är också hur kläderna tycks påverka gångsättet. Gångstilen blir lunkande, vaggande och hasande. Man skall inte döma hunden efter håren, heter det. Ändå säger utsidan en hel del om en persons karaktär och livsstil.  
 
 
Så...
 
 
 
 
Eller så...
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


lördag 9 januari 2016

På Spåret

Vart är vi på väg?


Texten i teckningen säger;

"Å vem firade du Jul med Gustav?

Fyra minuter med hemtjänsten"
 
 
 
 
Är detta vår välfärd?
 
Ålderstrygghet?
 
Livskvalitet?
 
 
 
 
 
 
 
 
 


fredag 8 januari 2016

Lykta Dörrar

Ser ni Stjärnorna på Slottet? Jag ser inte på teve, men jag lyssnar. Morgan Allings historia berörde. Och jag gläds innerligt med hans revanch. Claire Wikholms sätt mot honom gillar jag inte. Så fult av henne att först fått tagit del av Morgans uppriktiga och osentimentala berättade om en uppväxt, få av oss kan relatera till. Men med normalbegåvad inlevelse, åtminstone kan försöka förstå...  Hon avbröt honom ideligen, och ställde honom korkade frågor. Morgan berättade även om ett återvändande besök till platsen för det fosterhem där han frusits ut och på olika sätt farit mycket illa. Människor från förr mötte upp, kände igen honom och sade att de då för längesedan, hört skriken från "hemmet", men inte vetat vad de skulle göra. Inte vetat vad de skulle göra?! Så oerhört vidrigt! Tysta människor, är för mig dessvärre bekant. Sådana som ser och hör, men som vänder bort blicken. Av feghet. Som inte törs ta ställning. Som vill hålla sig väl med alla och därför kallar sig diplomater. Och, som Morgan sade; Det som är värre än de direkta skador man utsatts för, är de tysta människorna. De som genom sitt val att tiga, gör sig delaktiga i diverse misshandel. För att tiga - hålla tyst, är att hålla med!
 
Claire kallade Morgan för "självgod" när han stolt lät oss ta del av de framgångar som han sedan rönt, och som lyft honom. Tack för det, Morgan!
 
Så hej på er skitstövlar, som regelbundet kikar in här för att bevaka vad som eventuellt skrivs om er. Det finns efter varje inlägg, ett kommentarsfält i vilket ni kan framföra era synpunkter. Ni har genom åren fått för er, att det går hur bara som helst att göra illa och tillika begära tystnad om vad ni gjort och alltjämt gör. Ibland tänker jag att jag skall anteckna allt för att dokumentera. Men, det är som om jag med tiden byggt in ett filter och ser er för de ynkliga människor ni är. Ibland tränger ändå viss jävelskap igenom...
 
Det handlar om sådant som väcker flashbacks. Som reaktionen på inlägget Hudlös. Allt jag där skrivit om, kom tillbaka. De hade "råkat" klicka sig in här. Läst och tycker det är förfärligt. Enligt utsago var inte hela inlägget genomläst. Än mindre den bifogade länken. Så de gav sig själva anledning att projicera sina egna tillkortakommanden - för känslan av att vara "utpekad", då "så många känner igen..." Ups, då... Är karaktärerans agerande eller icke-agerande så välkänt?

Har de senaste åren mött annans beteende / inställning, som gick ut på att jag skulle vara tacksam för vad som erbjöds mig och samtidigt tolerant beträffande diverse förödmjukande uttalanden och sätt. Det tycks mig vara så att dessa sociala kameleonter behöver någon med reducerad tillit, som har behov av sanning och empati... Någon de kan "leka" med (falska löften), på sin egen bakgård - för att förstärka sitt ego och därmed orka bära upp sin ständigt sprickfärdiga fasad.  


 
Med hot hålls porten mellan bakgård och huvudentré låst
 
För det som sker och sägs på bakgården får aldrig komma fram 
 
Och skulle det ändå, trots allt nå ut, sker två saker
 
Repressalier samt förnekande och idiotförklaring
 
 
 



 
 
 
 
 
 



 
 
 
 
 
 

onsdag 6 januari 2016

Göteborgskt

Här får ni
 
en Göteborgsk
 
bildvits 
 
som
 
motvikt
 
till inlägg
 
av allvarligare
 
karaktär
 
 
*****
 
 
Vet ni vad detta är?
 
 
 
 
 
 
Jo, det är ett RUT-avdrag!