lördag 9 januari 2016

På Spåret

Vart är vi på väg?


Texten i teckningen säger;

"Å vem firade du Jul med Gustav?

Fyra minuter med hemtjänsten"
 
 
 
 
Är detta vår välfärd?
 
Ålderstrygghet?
 
Livskvalitet?
 
 
 
 
 
 
 
 
 


fredag 8 januari 2016

Lykta Dörrar

Ser ni Stjärnorna på Slottet? Jag ser inte på teve, men jag lyssnar. Morgan Allings historia berörde. Och jag gläds innerligt med hans revanch. Claire Wikholms sätt mot honom gillar jag inte. Så fult av henne att först fått tagit del av Morgans uppriktiga och osentimentala berättade om en uppväxt, få av oss kan relatera till. Men med normalbegåvad inlevelse, åtminstone kan försöka förstå...  Hon avbröt honom ideligen, och ställde honom korkade frågor. Morgan berättade även om ett återvändande besök till platsen för det fosterhem där han frusits ut och på olika sätt farit mycket illa. Människor från förr mötte upp, kände igen honom och sade att de då för längesedan, hört skriken från "hemmet", men inte vetat vad de skulle göra. Inte vetat vad de skulle göra?! Så oerhört vidrigt! Tysta människor, är för mig dessvärre bekant. Sådana som ser och hör, men som vänder bort blicken. Av feghet. Som inte törs ta ställning. Som vill hålla sig väl med alla och därför kallar sig diplomater. Och, som Morgan sade; Det som är värre än de direkta skador man utsatts för, är de tysta människorna. De som genom sitt val att tiga, gör sig delaktiga i diverse misshandel. För att tiga - hålla tyst, är att hålla med!
 
Claire kallade Morgan för "självgod" när han stolt lät oss ta del av de framgångar som han sedan rönt, och som lyft honom. Tack för det, Morgan!
 
Så hej på er skitstövlar, som regelbundet kikar in här för att bevaka vad som eventuellt skrivs om er. Det finns efter varje inlägg, ett kommentarsfält i vilket ni kan framföra era synpunkter. Ni har genom åren fått för er, att det går hur bara som helst att göra illa och tillika begära tystnad om vad ni gjort och alltjämt gör. Ibland tänker jag att jag skall anteckna allt för att dokumentera. Men, det är som om jag med tiden byggt in ett filter och ser er för de ynkliga människor ni är. Ibland tränger ändå viss jävelskap igenom...
 
Det handlar om sådant som väcker flashbacks. Som reaktionen på inlägget Hudlös. Allt jag där skrivit om, kom tillbaka. De hade "råkat" klicka sig in här. Läst och tycker det är förfärligt. Enligt utsago var inte hela inlägget genomläst. Än mindre den bifogade länken. Så de gav sig själva anledning att projicera sina egna tillkortakommanden - för känslan av att vara "utpekad", då "så många känner igen..." Ups, då... Är karaktärerans agerande eller icke-agerande så välkänt?

Har de senaste åren mött annans beteende / inställning, som gick ut på att jag skulle vara tacksam för vad som erbjöds mig och samtidigt tolerant beträffande diverse förödmjukande uttalanden och sätt. Det tycks mig vara så att dessa sociala kameleonter behöver någon med reducerad tillit, som har behov av sanning och empati... Någon de kan "leka" med (falska löften), på sin egen bakgård - för att förstärka sitt ego och därmed orka bära upp sin ständigt sprickfärdiga fasad.  


 
Med hot hålls porten mellan bakgård och huvudentré låst
 
För det som sker och sägs på bakgården får aldrig komma fram 
 
Och skulle det ändå, trots allt nå ut, sker två saker
 
Repressalier samt förnekande och idiotförklaring
 
 
 



 
 
 
 
 
 



 
 
 
 
 
 

onsdag 6 januari 2016

Göteborgskt

Här får ni
 
en Göteborgsk
 
bildvits 
 
som
 
motvikt
 
till inlägg
 
av allvarligare
 
karaktär
 
 
*****
 
 
Vet ni vad detta är?
 
 
 
 
 
 
Jo, det är ett RUT-avdrag!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


söndag 3 januari 2016

Om Ateism

Julhelgen är nu slut och med tanke på att flertalet inför och kring Julen, prefererat vallfärd till Mammons tempel i stället för till Kyrkan, finner jag det lägligt att här nedteckna ett föredrag, som min Käre och då blivande... bad mig avfatta åt honom, då han skulle hålla föredrag om ateism. Sommaren 2010. Jag skrev det 23 / 6 - 2010.
 
Om Ateism
 
"Ateism (av grekiska icke gud) är positionen att det inte finns någon gud, gudar eller högre makter. Begreppet är omdiskuterat och spänner från begreppsbenämningen avsaknad av tro (på någon eller några gudar eller högre makter) till definitionen en tro (på att det inte finns någon eller några gudar eller högre makter). Många stora uppslagsverk i världen anger båda definitionerna samt preciseringar som ligger i dessa.
 
En ateist gör ett aktivt ställningstagande och förhåller sig till existerande religioner. Den som helt avstår från att tycka någonting alls, ligger närmast den definition av ateism som varken medför tro eller inte tro. En inriktning inom ateismen säger att en äkta ateist är en person som helt enkelt är omedveten om guden. Man talar om svag och stark ateism. Och den svaga ateismen ligger närmast det vi kallar agnosticism. agnostiker vill däremot inte kalla sig ateister för att de inte kan motbevisa guds existens. Svag ateism kallas för agnostisk ateism, negativ ateism eller implicit ateism. Stark ateism kallas ibland positiv ateism eller explicit ateism.
 
Ateism kan också delas in i allmän och specifik ateism. Allmän ateism innebär att man tar ställning till alla gudar medan ateism i specifik mening tar ställning till en personlig gud och allvetande, allsmäktig gud och skapare av himmel och jord. Ateism i allmän och specifik mening finns i negativ och positiv form. 
 
Nonkognivistik ateism är åsikten att ordet "Gud" är språkligt meningslöst. För en nonkognivistisk ateist är således påståenden som "Gud existerar" eller "Gud existerar inte" meningslösa. En sådan ateist räknas som en negativ ateist.
 
Liksom för ordet ateism finns flera tolkningar av vad ordet agosticism betyder. En vanlig uppfattning är att en agnostiker är en person som varken tror eller inte tror att Gud existerar. Sådan agnosticism är kompatibel med negativ ateism. Det ligger således ingen motsägelse i att vara både agnostiker och negativ ateist samtidigt. I begreppet agnosticism ligger att man inte kan veta om man kan veta något om Guds existens. En agnostiker kan alltså vara ateist eller teist. Agnostcism är enbart ett ställningstagande till möjligheten att veta någonting om Guds existens. Vissa agnostiker anser att det dessutom innebär att tro eller inte tro på att Gud existerar, eftersom  man inte kan bevisa eller motbevisa på rationella grunder. Denna betydelse är kompatibel med negativ ateism. 
 
Ateism beskrivs av vissa som en hållning grundad på antaganden i samma grad som religioner bygger på tro. Ateism är avsaknad av denna tro och att man inte behöver bevisa att Gud inte finns, eftersom bevisbördan ligger hos den troende.
 
Så för att kunna svara på frågan om vad ateism är, måste man veta vad Gud är och vad somligger i gudsbegreppet. Det teologiska argumentet för Guds existens innebär att livet eller universum är så komplext att det måste vara skapat. En sådan evidensbaserad hållning innebär att man således bör förutsätta ateism så länge bevis på en Gud, saknas. En annan variant är urmakaranalogin, att hur osannolikt, komplext och ändamålsenligt universum och livet än verkar, så måste en skapare vara mer osannolik och komplex än vår skapelse och därför mycket mindre sannolik. 
 
Vad är Gud? Är gudstro och religion samma sak? Kan Gud ingå i ens livsåskådning utan att man är religiös? Är Gud religionsbunden? Har människan skapat Gud för sin trygghet? Ateism är mer utbrett nu när vi är välutbildade och lever i samhällen med hög teknisk standard. Hur kan det då komma sig att trots mobiltelefoner, datorer, GPS, stora plasmaskärmar, förmåga att kommunicera och resa världen över, så är ensamhet och bruket av lyckopiller, så utbrett i industriländerna? Är det så att då vi fyller Guds rum inom oss, med materiellt överflöd och låter Gud flytta ut, så uppstår ett stort tomrum i våra liv och själar, och vårt mentala bohag blir inte komplett förrän vi åter välkomnar Gud att bo hos oss?
 
Hur definierar man Gud? kan Gud ta sig fysiska uttryck? Gud skapade människan till sin avbild och skapade man och kvinna. Således är Gud inte genusbunden, men gav människan två kön för fortplantning. Hur kommunicerar Gud med oss? Är Gud vår inre röst som inte gör sig förstådd i uttalade ord, utan i känslor och det vi kallar intuition som styr våra val och vårt agerande, men även känslor såsom Kärlek och våra normer? Har moral och etik alltid kopplingar till religion? Det finns de som hävdar att detta finns inom oss oavsett trosuppfattning. Om moral och etik fanns inom oss som en naturdrift, skulle vi ju se detta även bland djur. Människan skulle kanske ta lite mer lärdom av djur beträffande vad som är naturligt för artens bestånd. Men moral och etik förutsätter social intelligens, vilket vi i och för sig kan se hos en del djurarter, dock på ett primitivt stadium.

Att Gud hör bön (är min övertygelse). Och kanske hör Gud när vi i vår tur visar oss öppna för att lyssna. I samma andetag jag tänker och skriver denna mening, finns medvetenheten om teodicéproblemet; Hur kan Gud tillåta världens ondska? Varför svälter människor? Och varför för man krig i Guds namn? Gud skapade oss till sin avbild... Lägger vi allt lite för lätt i Guds händer? Så älskade Gud världen... Vi är således avbilder och hur visar vi att vi älskar världen? Kan man bygga rymdfärjor för att upptäcka rymden och bygga elektronkanoner för att utforska mikrokosmos, borde vi kunna exportera kunskap om byggande av infrastrukturer och stå för resursfördelning.

Vi har ansvar. Och har man dessutom kunskap, skall man dela med sig. Har man resurser skall man hjälpa. Har man en gudstro, har man ansvar. Men inte för att pådyvla andra sin trosuppfattning eller för att tävla i godhet. Utan vi bär ansvar för våra gärningar. Vi är våra handlingar - facta probant. De mest religiösa staterna i US, toppar statistik när det gäller mord, våldtäkter osv. Annat exempel i världen, är begreppet "heligt krig". Hur kan det anses vara heligt att släcka liv? Och var går gränsen mellan fundamentalism och "vanlig hederlig tro"?

Så för att återknyta till avd ateism är, kan man nog enklast säga att ateism är motsatsen till gudstro. Och kan nog inte defineras tydligare än så, om man inte samtidigt definierar gudsbegreppet. Vad jag funderar över är hur man kan vara ateist rent intellektuellt och empiriskt, när det man förnekar är en tro? Man vet med andra ord inte vad man förnekar..."

Min käre höll föredraget, som enligt utsago rönte stor uppskattning. Men... det var dock inte jag som fick den officiella "äran", utan han.

Jag kan kort summera min tro på Gud som Skapare, så här; Tanken att blinda naturkrafter skulle kunna koppla samman de 2 000 enzymer som livet är beroende av, är lika sannolik som att slå 50 000 sexor i följd med en tärning. Eller att en tornado som blåser genom ett skrotupplag, slumpmässigt skulle åstadkomma en Boeing 767.

 
Och jag brukar inte ställa mig frågan hur allting tillkommit - utan Varför.

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 


torsdag 31 december 2015

Nyårsafton 2015 (samt inlägget Hudlös uppföljning...)

Nyårsafton är för många ung(dum)ar ekvivalent med "fest", fylla, och fyrverkeri...
 
Så även för medelålders gubbar och tanter, av billig sort.
 
År efter år, samma beteende - På med slips och glitter. Välkomstdrink och tjatter. Löjromsnittar och ostbricka. Skvaller och vin till rådjurssadel. Chokladmousse, liten kaka och konjak. Ännu mera tjatter. Musik och släpdans (på skånska kallat "kasedans"). Hångel och tafs. Grogg i soffan, jordnötter och chips. Flabbskratt och flasiga skämt. Snart tolvslag... Skumpan framburen... Öppnad altandörr där fyllebröder riggar ramp. 
 
"Happy new year!" och klirr i glas. "Har nån' en tändare?", och swisch, där brann den hundringen upp! "Hahaha, vicken smäll asså!" Medan omgivningens fyrfota djur och fåglar får panik. Ansvar och respekt för andra varelser? Nänä, inte alls. Sedan laddas den stooora bomben... "Kabooom!" medan de läppstiftskladdiga, bijoutteribehängda kärringerna klappar händer och fyllekraxar; "Vill nån ha Jansson och öl?" Och packet vandrar in.
 
Övermogna pöstuppar med hängkam, i sällskap med box-vin-rödmosiga höns; "Vem tjänar mest och vem är skild?" I köket tack för hjälpen med utburen servis och glas. En klapp i arslet med fråga om att åter ses... "Hos dig eller på krogen?" Och en bokad taxi signalerar ankomst för hämtning av alkohol-invärtes-marinerad-än-mer-dumifierad fåne, som vid frukost klockan 12, rapande summerar i bakfylledoft; "Sååå trevligt det var igår..." 
 
Same procedure as every year.
 
Detta är som ni kanske förstått, inte min cup of tea... För mig har Nyårsafton alltid varit, stillhet och summering. Eftertanke och kontemplation.
 
Förresten, medan jag nu har er på linan (on line), så kan jag berätta att näst senaste inlägget Hudlös, väckte hysteriskt utbrott av den / de som uppenbart igenkände sig själv, utan att vara namngivna (!?) Tänk att min beskrivning var så korrekt. Det finns i mitt liv en knappt handfull individer som skadat och gjort illa. De besöker då och då denna min blogg. Inte för min skull. Utan för sin egen. Här finns nu ca 250 inlägg skrivna under snart precis fyra år. Det är ju lite anmärkningsvärt att dessa handfulla aldrig visat mig kärleksfull omtanke i den sorg som var dubbel, då jag så gott som samtidigt miste två närstående.
 
Varför söker de i denna blogg, efter sig själv? Deras gärningar får inte framkomma. De skall tystas ner. Inte synas. Inte höras. De tycker inte om mig och har heller aldrig tyckt om mig. Likväl bemödar de sig att googla mitt namn och klicka sig fram för att söka och söka och söka... Och finner de, något som uppenbart är dem bekant... så avges löften om att "göra ditt liv till ett helvete". Eller "så har jag bomber jag kan få att explodera" osv. Det räcker således inte med det helvete de redan presterat.
 
 
Nu avrundar jag med att sända er goa' fina läsare
 
En STOR Nyårskram och Tack för att just NI finns!
 
 

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  

lördag 19 december 2015

Jul 2015

Här får ni bild från min barndoms Julkrubba

Jesusbarnet lägger jag dit först

tidig Juldagsmorgon

och ställer dit en liten skål med myrra



 
 
 
God Jul till er alla!
 
 
 
 
 
 
 

 


torsdag 10 december 2015

Hudlös

Mellan åren 1984 och 2002, var jag gift.
 
Jag var mycket ung och mina relationsreferenser inte de mest omfattande... Den person jag träffade, tycktes komma från en familj med samma värdegrund som min. Kristen och med gammaldags syn på familjen. Så uttalades det. En blyg och vänlig tekniker boende på korridor. Intellektuell trodde jag. Han var gullig och jag kände beundran och ömhet.
 
Snabbt flyttade vi samman. Äktenskap och barn. Familjen AB var i uppstart. Borde sett och tolkat tecken. Insett och förstått. Det är i människors interagerande och samverkan man ser deras roll och rang. Min svägerska och svärmor var abnormt bundna vid varandra, och släppte mig aldrig nära. Svärfar likaså. Under alla åren fick jag inte en endaste fråga om min barndom. Inte ens ett foto av mig som flicka, efterfrågade de. När de dök upp var jag snabbt på fötter för att servera kaffe. Allt jag gjorde var i deras ögon, fel. Om inte fikat kom snabbt nog, var det fel. Gick jag för att ordna detsamma, var det fel att jag "sprang och gömde" mig... Inget dög.
 
Min make var hunsad och ständigt jämförd med sin syster. Han ombads ofta hjälpa till med praktiska ting, och släppte alltid vad han hade för händer, för att "slippa dålig stämning". Fostrad att livet ut bära rollen av son, snarare än man. Projicerad att mottaga sin familjs tillkortakommanden och längtan efter materiell och social status, i form av ständigt höjd ribba. Vad föder sådant - annat än mytomani och forcerat omdöme - i jakten på föräldrars (faders) bekräftelse?
 
Jag reagerade. Naturligtvis. Det var osunt och unket. Var ömsom ledsen, arg och besviken... för jag ville ju se upp till den jag gift mig med. Han lovade sätta ner foten. Lovade vara man. Men hans feghet vann. Och den utlovade mannen visade sig aldrig. Som vuxen har man både skyldighet och möjlighet, att med ålderns distans, bli och vara varse onda cirklar och skadeverkande mönster. Kunna överblicka konsekvenser av dåraktigt beteende och ickebeteende. Men i konflikträdslans och bekvämlighetens tecken valde han att vända blicken åt ett annat håll, då svärföräldrars elakheter formulerades och visades mig. Alltmedan mina föräldrar behandlade honom med respekt och värme. Sådana var det. Troende. Och troende på människors kärna av godhet. Allt vad I viljen...

"Han är lite tystlåten. Men snäll och hjälpsam...". Så sade de. De förstod inte alltid hur jag egentligen hade det. Inte heller förstod de att min medfödda sjukdom migrän, var av så kallad komplicerad art. Ofta blev sjukdomen akut. Jag led. Men borstade av mig. Ville orka. Tvingade mig att orka. Barnen fick mitt focus och motiverade mig i allt jag gjorde. Jag var vid tidpunkten hemmamaka. Lade min tid på deras skola, kompisar och hemmet.

Många helvetesår följde... Det gavs mig ingen ro. Var frustrerad. Stängde av och lät mitt flöde går via pennan och publicering. Har alltid varit social i bemärkelsen samhällsinriktad - utbildning, juridik, omsorg, religion, politik och vetenskap. Och alltid värnat min flock - Familjen. Allt detta låg och ligger varmast om mitt hjärta. Många artiklar blev det. Över två hundra stycken. De irriterade honom och den familj han aldrig klippt navelsträngen till. Det jag i skriven form uttryckte, låg i den riktning i vilken de själva önskat befinna sig. Trots det, eller tack var det - samt att det var just jag som avfattade - gick dem för när. De, vars strävan efter bländande yta utan innehåll, hurrade, då jag av radikala vänsterfeminister häcklades i pressen. Amen och applåder.  

Ofta grät jag. Ingen näring för att växa. Han läste och läser inga böcker. Var aldrig närvarande i barnens utbildning. Inga signaler (skola och hushåll), som ett tryggt okej för mig att arbeta externt. Men ständigt påpekande av honom och de sina, att jag "minsann borde dra mitt ekonomiska strå till stacken". Dessa uttalande då han under alla år leasade mellan två och tre lyxfordon åt gången. Till större månadsbelopp än en normal (vanligast förekommande) bruttolön. Sådant gräver djupa hål i kassan. Hos mina föräldrar lismade han sig puniskt in och åtnjöt i konsekvens deras socioemotionella och ekonomiska tilltro. De gick i borgen (sorgen) för hans nybygge med förlust. Med sina barnbarns och med mitt bästa för ögonen, lyssnade de på honom. Trodde honom. De gav honom förtroende och tillit till hans ord. Jag avrådde från bygget. Men jag var "idiot" och skulle "bara hålla käften". 

Paralyserad var jag av all dårskap. Barnen blev min värld. Var ofta sjuk i min huvudplåga. "Va' fan é du sjuk för nu då?" Eller svärfar; "Det é bara bekvämlighetshuvudvärk..." Ambulans och inläggning på medicinen akut. Bekvämt? Garanterat inte. Legat på dropp - "Skall vi gå nu...?" Åter hemma. Ingen värme och ingen närhet.

Min bägare rann över. Opponerade mig och fick därmed som konsekvens, vad som står i läkarutlåtande; "whiplashtrauma" / "utsatt för kraftigt skakvåld". Från det ögonblicket öppnades dörrarna till ett större helvete. Eskalerad huvudplåga. Detta är ännu så laddat för mig, att jag undviker ordet "migrän". Trodde jag kommit längre i s k sjukdomsinsikt. Men jag är hudlös när jag berättar. Har sedan länge simmat, trampat vatten, simmat, trampat vatten... Inget land i sikte... Ingen boj... Ingen famn att hamna i... Har bättre och sämre dagar. Nedsatt fysisk arbetsförmåga. Men bibehållen tankeskärpa.

Projekt-koncepten avslöste / avlöser varandra i ständig metafor. Bolag komma, bolag gå... lycklig den som storslam få. Fick 2002 rådet att skilja mig, för att undgå alltför stora effekter av det ekonomiska vansinne som omgav mig. Fick hans löfte om att ekonomiskt bistå mig till dess att mina egna vingar bar. Plötsligt skulle han rädda hus och hem, om jag bara betalade upplupna räntor. Mitt älskade Hem... Barnens Hem... Hopp. Jag betalade. Men hans väntade miljoner uteblev. Liksom möjligheten att behålla det som varit mitt liv. Mitt allt. Mitt liv gick sönder. Han flyttade inte ut. 

Mannen jag sedan var lycklig över att möta (genom juridiken), kallade mig långt senare "en hemmets drottning" i jämförelse med av honom prefererade partypinglor (inlägg Undo 3/5 detta år). Han var under merparten av relationen, inte fri. Män som dras till vad de själva kallar "starka kvinnor", rättfärdigar som konsekvens, behov av bekräftelse genom otrohetens mångfald. För äktenskap med bitch, ett rivjärn och ragata, öppnar dörr till naken hud och mjuka toleranta läppar. Och varje år trodde jag... lovades jag... "Sen när vi..." Denna väntan (längtan) under samma tak som den som klippt mina vingar fysiskt och ekonomiskt, tärde hårt. Jag levde euforiskt upp vid möten med mín käre älskade... Han blev fri. Mina Föräldrar gick bort. Och han gjorde sig då upptagen när jag som mest behövde honom. In the name of love, brann jag. Brinna, brann, brunnit... Bränd.

Det är de ynkliga (fega) i världen - inte de små - som vållar störst skada. För ur dårars mun far grodor likt gräshoppsvärmar i Egypten... "Vilken tur du har mig, som ger dig tak över huvudet... för hur skulle du annars klara dig?" säger den som berövat mig ekonomi och fysisk förmåga att fullt ut förvärva dylik (inlägg Munchausen by proxy 20/3 detta år). Samt alla inlägg DallassallaD.

Åren i väntan på min käre... under delat tak med f d maken (ointressrad av kvinnor och medveten om den andres existens), satte mig ofrivilligt på första parkett, att åse / åhöra den tragiska komedin Kommer sedan - svindlande affärer. Medan jag i pausen förfriskade tanke och känsla med berättelsen Sen när vi... Lycklig i dessa stunder. Men trött av motvind. Sökte vila i hans famn. Lyssnade på hans göranden, på möten, mat och resor. Då en annan värld än min. I timmar och oändligt antal dagar gladdes jag för hans skull. När dessa telefonsamtal skulle ändas kom slutligen hans fråga om min dag. "Tack, den är bra", svarade jag i insikt om samtalets förestående hejdå. Tiden skulle inte medge mig ta plats. Med tomhetens distans inom mig, lade jag ner den tysta telefonen och såg jag utan att se, genom dimma av tårlös gråt. Hörde jag, utan att höra förbi mina hjärtslag. Sanning. Tillbaka till min dag; "Kan du bara ta och hålla käften!" För att inte tala om det ständiga och osmakliga kopierandet. Älskade Pappa gick bort i malignt melanom, sista stadiet (fyra). Då hade hans syster också ett malignt melanom, en sexa (?!), vilket inte finns. När Pappa gått bort, väntade han också slutet av sin far, som ännu lever... Ingen kunskap eller medmänsklig förståelse för min sjukdom (som inte syns). Att dagligen behöva upprepa behovet av lugn och ro, det skapar stress. Liksom att dagligen förklara och bevisa den skada som han gjort.  

Ibland fick jag berätta för min käre, om vardagshån och kallt förakt; "Men lilla älsklingen, du har ju själv valt honom..." I detta inläggs första stycke, står att läsa det som var mitt val. Så långt korrekt. Allt annat, bortom lust och lycka. Min käres sätt att slippa fråga om min känsla och mitt liv - att ofta stoppa i min hals, mitt "val". Dessa av honom medvetet formulerade ord, alltid uttalade med oförstående leende och höjda ögonbryn. 

 
Det högg mig varje gång i redan sargad tillit.  
 
Ingen illustration i form av bilagd bild.
 
Ni får här läsvärd, tänkvärd länk.