Jul 2015

Här får ni bild från min barndoms Julkrubba

Jesusbarnet lägger jag dit först

tidig Juldagsmorgon

och ställer dit en liten skål med myrra

 

 

 

God Jul till er alla!

 

 

 

 

 

 

 

 



Hudlös

Mellan åren 1984 och 2002, var jag gift.

 

Jag var mycket ung och mina relationsreferenser inte de mest omfattande... Den person jag träffade, tycktes komma från en familj med samma värdegrund som min. Kristen och med gammaldags syn på familjen. Så uttalades det. En blyg och vänlig tekniker boende på korridor. Intellektuell trodde jag. Han var gullig och jag kände beundran och ömhet.

 

Snabbt flyttade vi samman. Äktenskap och barn. Familjen AB var i uppstart. Borde sett och tolkat tecken. Insett och förstått. Det är i människors interagerande och samverkan man ser deras roll och rang. Min svägerska och svärmor var abnormt bundna vid varandra, och släppte mig aldrig nära. Svärfar likaså. Under alla åren fick jag inte en endaste fråga om min barndom. Inte ens ett foto av mig som flicka, efterfrågade de. När de dök upp var jag snabbt på fötter för att servera kaffe. Allt jag gjorde var i deras ögon, fel. Om inte fikat kom snabbt nog, var det fel. Gick jag för att ordna detsamma, var det fel att jag "sprang och gömde" mig... Inget dög.

 

Min make var hunsad och ständigt jämförd med sin syster. Han ombads ofta hjälpa till med praktiska ting, och släppte alltid vad han hade för händer, för att "slippa dålig stämning". Fostrad att livet ut bära rollen av son, snarare än man. Projicerad att mottaga sin familjs tillkortakommanden och längtan efter materiell och social status, i form av ständigt höjd ribba. Vad föder sådant - annat än mytomani och forcerat omdöme - i jakten på föräldrars (faders) bekräftelse?

 

Jag reagerade. Naturligtvis. Det var osunt och unket. Var ömsom ledsen, arg och besviken... för jag ville ju se upp till den jag gift mig med. Han lovade sätta ner foten. Lovade vara man. Men hans feghet vann. Och den utlovade mannen visade sig aldrig. Som vuxen har man både skyldighet och möjlighet, att med ålderns distans, bli och vara varse onda cirklar och skadeverkande mönster. Kunna överblicka konsekvenser av dåraktigt beteende och ickebeteende. Men i konflikträdslans och bekvämlighetens tecken valde han att vända blicken åt ett annat håll, då svärföräldrars elakheter formulerades och visades mig. Alltmedan mina föräldrar behandlade honom med respekt och värme. Sådana var det. Troende. Och troende på människors kärna av godhet. Allt vad I viljen...

"Han är lite tystlåten. Men snäll och hjälpsam...". Så sade de. De förstod inte alltid hur jag egentligen hade det. Inte heller förstod de att min medfödda sjukdom migrän, var av så kallad komplicerad art. Ofta blev sjukdomen akut. Jag led. Men borstade av mig. Ville orka. Tvingade mig att orka. Barnen fick mitt focus och motiverade mig i allt jag gjorde. Jag var vid tidpunkten hemmamaka. Lade min tid på deras skola, kompisar och hemmet.

Många helvetesår följde... Det gavs mig ingen ro. Var frustrerad. Stängde av och lät mitt flöde går via pennan och publicering. Har alltid varit social i bemärkelsen samhällsinriktad - utbildning, juridik, omsorg, religion, politik och vetenskap. Och alltid värnat min flock - Familjen. Allt detta låg och ligger varmast om mitt hjärta. Många artiklar blev det. Över två hundra stycken. De irriterade honom och den familj han aldrig klippt navelsträngen till. Det jag i skriven form uttryckte, låg i den riktning i vilken de själva önskat befinna sig. Trots det, eller tack var det - samt att det var just jag som avfattade - gick dem för när. De, vars strävan efter bländande yta utan innehåll, hurrade, då jag av radikala vänsterfeminister häcklades i pressen. Amen och applåder.  

Ofta grät jag. Ingen näring för att växa. Han läste och läser inga böcker. Var aldrig närvarande i barnens utbildning. Inga signaler (skola och hushåll), som ett tryggt okej för mig att arbeta externt. Men ständigt påpekande av honom och de sina, att jag "minsann borde dra mitt ekonomiska strå till stacken". Dessa uttalande då han under alla år leasade mellan två och tre lyxfordon åt gången. Till större månadsbelopp än en normal (vanligast förekommande) bruttolön. Sådant gräver djupa hål i kassan. Hos mina föräldrar lismade han sig puniskt in och åtnjöt i konsekvens deras socioemotionella och ekonomiska tilltro. De gick i borgen (sorgen) för hans nybygge med förlust. Med sina barnbarns och med mitt bästa för ögonen, lyssnade de på honom. Trodde honom. De gav honom förtroende och tillit till hans ord. Jag avrådde från bygget. Men jag var "idiot" och skulle "bara hålla käften". 

Paralyserad var jag av all dårskap. Barnen blev min värld. Var ofta sjuk i min huvudplåga. "Va' fan é du sjuk för nu då?" Eller svärfar; "Det é bara bekvämlighetshuvudvärk..." Ambulans och inläggning på medicinen akut. Bekvämt? Garanterat inte. Legat på dropp - "Skall vi gå nu...?" Åter hemma. Ingen värme och ingen närhet.

Min bägare rann över. Opponerade mig och fick därmed som konsekvens, vad som står i läkarutlåtande; "whiplashtrauma" / "utsatt för kraftigt skakvåld". Från det ögonblicket öppnades dörrarna till ett större helvete. Eskalerad huvudplåga. Detta är ännu så laddat för mig, att jag undviker ordet "migrän". Trodde jag kommit längre i s k sjukdomsinsikt. Men jag är hudlös när jag berättar. Har sedan länge simmat, trampat vatten, simmat, trampat vatten... Inget land i sikte... Ingen boj... Ingen famn att hamna i... Har bättre och sämre dagar. Nedsatt fysisk arbetsförmåga. Men bibehållen tankeskärpa.

Projekt-koncepten avslöste / avlöser varandra i ständig metafor. Bolag komma, bolag gå... lycklig den som storslam få. Fick 2002 rådet att skilja mig, för att undgå alltför stora effekter av det ekonomiska vansinne som omgav mig. Fick hans löfte om att ekonomiskt bistå mig till dess att mina egna vingar bar. Plötsligt skulle han rädda hus och hem, om jag bara betalade upplupna räntor. Mitt älskade Hem... Barnens Hem... Hopp. Jag betalade. Men hans väntade miljoner uteblev. Liksom möjligheten att behålla det som varit mitt liv. Mitt allt. Mitt liv gick sönder. Han flyttade inte ut. 

Mannen jag sedan var lycklig över att möta (genom juridiken), kallade mig långt senare "en hemmets drottning" i jämförelse med av honom prefererade partypinglor (inlägg Undo 3/5 detta år). Han var under merparten av relationen, inte fri. Män som dras till vad de själva kallar "starka kvinnor", rättfärdigar som konsekvens, behov av bekräftelse genom otrohetens mångfald. För äktenskap med bitch, ett rivjärn och ragata, öppnar dörr till naken hud och mjuka toleranta läppar. Och varje år trodde jag... lovades jag... "Sen när vi..." Denna väntan (längtan) under samma tak som den som klippt mina vingar fysiskt och ekonomiskt, tärde hårt. Jag levde euforiskt upp vid möten med mín käre älskade... Han blev fri. Mina Föräldrar gick bort. Och han gjorde sig då upptagen när jag som mest behövde honom. In the name of love, brann jag. Brinna, brann, brunnit... Bränd.

Det är de ynkliga (fega) i världen - inte de små - som vållar störst skada. För ur dårars mun far grodor likt gräshoppsvärmar i Egypten... "Vilken tur du har mig, som ger dig tak över huvudet... för hur skulle du annars klara dig?" säger den som berövat mig ekonomi och fysisk förmåga att fullt ut förvärva dylik (inlägg Munchausen by proxy 20/3 detta år). Samt alla inlägg DallassallaD.

Åren i väntan på min käre... under delat tak med f d maken (ointressrad av kvinnor och medveten om den andres existens), satte mig ofrivilligt på första parkett, att åse / åhöra den tragiska komedin Kommer sedan - svindlande affärer. Medan jag i pausen förfriskade tanke och känsla med berättelsen Sen när vi... Lycklig i dessa stunder. Men trött av motvind. Sökte vila i hans famn. Lyssnade på hans göranden, på möten, mat och resor. Då en annan värld än min. I timmar och oändligt antal dagar gladdes jag för hans skull. När dessa telefonsamtal skulle ändas kom slutligen hans fråga om min dag. "Tack, den är bra", svarade jag i insikt om samtalets förestående hejdå. Tiden skulle inte medge mig ta plats. Med tomhetens distans inom mig, lade jag ner den tysta telefonen och såg jag utan att se, genom dimma av tårlös gråt. Hörde jag, utan att höra förbi mina hjärtslag. Sanning. Tillbaka till min dag; "Kan du bara ta och hålla käften!" För att inte tala om det ständiga och osmakliga kopierandet. Älskade Pappa gick bort i malignt melanom, sista stadiet (fyra). Då hade hans syster också ett malignt melanom, en sexa (?!), vilket inte finns. När Pappa gått bort, väntade han också slutet av sin far, som ännu lever... Ingen kunskap eller medmänsklig förståelse för min sjukdom (som inte syns). Att dagligen behöva upprepa behovet av lugn och ro, det skapar stress. Liksom att dagligen förklara och bevisa den skada som han gjort.  

Ibland fick jag berätta för min käre, om vardagshån och kallt förakt; "Men lilla älsklingen, du har ju själv valt honom..." I detta inläggs första stycke, står att läsa det som var mitt val. Så långt korrekt. Allt annat, bortom lust och lycka. Min käres sätt att slippa fråga om min känsla och mitt liv - att ofta stoppa i min hals, mitt "val". Dessa av honom medvetet formulerade ord, alltid uttalade med oförstående leende och höjda ögonbryn. 

 

Det högg mig varje gång i redan sargad tillit.  

 

Ingen illustration i form av bilagd bild.

 

Ni får här läsvärd, tänkvärd länk.

 

 

http://www.dn.se/kultur-noje/nu-skriver-sig-kvinorna-bort-fran-karlekspakten/

 

 

 

 

 



En rak höger. Såklart!

Ett namn skall anses så som egenartat, om det är ägnat att utmärka tillhörigheten till en viss släkt - Namnlag (1982:670) 20§ tredje stycket.

 

Av en slump hamnade jag i en artikel i Sydsvenskan, publicerad den 7 Oktober i år (2015). Detta alster är avfattat av en lustigkurre vid namn Kalle Lind, Sydsvenskan. Se nedan oficiella foto av vederbörande. Jag känner inte denne personage.

 

Ingressen av hans alster antyder att just egenartade namn roar honom... att raljera med. Och Sydsvenskan (Pravda) publicerar vad som får presumeras utgöra dess journalistiska intelligensia, n'est pas? Personligen och sagt så här i förtroende, är min tidning Grönköpings Veckoblad. Naturligtvis.

 

http://www.sydsvenskan.se/skane/snoop-ar-lika-cool-som-adeln/

 

Ja, Du Kalle Lind... Lind? Träd? Trä... som i träskalle?

 

Måhända är Ditt rätta efternamn Marx eller... Anka?

 

 

 

Herr Kalle Tidnings-Anka 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Adventus Domini

Snart Advent...

 

Pang! Där gick startskottet för årets upplaga av masshysteri... Varje år går detta hetslopp av stapeln vid exakt samma tidpunkt. Likväl tycks det lika ofta vara en nyhet för många. Det går att, genom god planering och överblick, undkomma den självförvållade jakten på den fiktiva lyckan.  

 

Hej tomtegubbar... Kom och köp hemelektronik, pekplattor och pektele(fån)er, teveskärmar, vitvaror, hårtänger, rakapparater, leksaker, kaffemaskiner, kläder, skor, smycken, heminredning, kosmetik, skönhetsvård, parfymer, ansiktsbehandlingar... and You name it!

 

Och matvarujättarna går på högvarv... Extra-extra-priser på allt! Kom och köp läsk i backar, extra feta grisrumpor, korvar i metervara, storpack praliner, julostar som räcker ändra fram till Påska, elljusstakar, kulörta lyktor, gravade halvmeters-laxar, box-vin och mängder av sprit...

 

Klädbutikerna påkalla röda kläder, svarta kläder, sammet, siden, blanka tyger och paljetter, förförisk make-up och dressman-män med breda axlar och leenden, små barn i vuxna kläder (femåringar i sexiga kläder, känns inte sunt...!?)

 

I teve pyntar Ernst med barr och kottar. Det bakas och lagas mat i långa banor. Det är bjällerklang och glittrande stjärnor. Det är rimstuga och hejande tomtegubbar som slår i glas. Och det är spretiga granar... Det är LED-slingor uppslängda i träd, snurrade ett varv runt en buske eller virade runt flaggstång...

 

Så är den där plötsligt - Julen. Som i antal dagar är lika lång som en vanlig fredag-lördag-söndag... Det rapas löksill och Jansson, tuggas nötter och klunkas grogg... Det plåtas med pekdon och laddas upp bilder; "Facebook, Facebook på nätet där - säg mig vem i landet som lyckligast är..."

 

Midnatts-mellandagsrea-mässan öppnar shoppingcentrats portar, så när Juldagsmorgon glimmar, vallfärdar dästa gubbar och feta kärringar, med sina gapiga och godiskladdiga ungar, för att skynda fynda... trängas och klängas... gnälla och skälla... sura och tjura...

 

Varje år förundras jag vid denna tidpunkt, över människors dumhet. De drar sina plastkort åtskilliga gånger, stoppar sin växel i skramlande bössor. Köper sin godhet, men tuggar och frossar, jäktar och jagar i fridens namn...

 

  

Men hallå!  

 

Julen är en Födelsedag!

 

Jesus Kristus

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Solitaire

I Sverige bejakas mångfald. "Alla skall med" heter det i valtider och det råder nolltolerans mot diskriminering. Är det så i alla riktningar? Och går det att stoppa runda människor i fyrk(l)antiga hål...?

 

Nu i mitten av November skrev Hanna Brunskog en tänkvärd artikel i DN. Den handlar om att begåvade barn bör få en egen skolform http://asikt.dn.se/asikt/debatt/begavade-barn-bor-fa-egen-svensk-skolform/  Jag kan bara instämma!

 

Den svenska skolan uppmuntrar social likriktning och extrovert beteende, på bekostnad av högbegåvade barns hälsa, livskvalitet och framtidsutsikter. Pedagogik och utformning är så att säga till för mittfåran. Det råder stor enighet om att studiesvaga skall berdedas extra resurser. Medan särbegåvade barn lämnas åt sidan...  Att vara högbegåvad är inte alltid per automatik detsamma som att vara högpresterande. För det handlar om uppmuntran och stimulans. Motivation.  

 

Är medveten om att det är näst intill tabubelagt att ta upp detta. Men, det här är min blogg och jag skriver inte för att lisma. Att ha studiesvårighet och behov av stöd, är fullt accepterat att prata om. Men att nämna begåvning, det betraktas som att förhäva sig... Som snobbism. Man förväntas även vara stark och stryktålig. "Hjälp dig själv, du som är så smart..." Men det är ju inte alls sådan styrka det handlar om! Högbegåvade är mycket analytiska, extremt självkritiska och överkänsliga... Tankeverksamheten går alltid på högvarv. 

 

Som barn älskade jag (gör så än) böcker och läste allt möjligt med främst språklig och historisk inriktning. Latin fångade tidigt mitt intresse. Liksom de latinska språken. Så även svenska språket och europeisk litteraturhistoria. Vidare religion, samhällsämnen som juridik och så vidare. Att som barn tillämpa latinska uttryck, uppfattades nog som käckt. Men i vuxen ålder har jag hört "Lägg av med att göra dig till... sådant använder man inte." Det är otroligt sårande och försätter en i frustrerad sorg, att inte få sträcka ut och blomma, därför att det uppenbart trampar någon på tårna. Ett fåtal män tilltalas av begåvning hos en kvinna. Men flertalet "män" finner det besvärande och bejakar helst en partypingla, för att inte känna förminskning. Kvinnors inställning till begåvade män, är ofta en helt annan. En mycket intelligent man är sexigt och tryggt. Tycker i alla fall jag. 

 

Läs även mitt inlägg "Sjuk vård" (4 Oktober) - om att mötas av vårdpersonal med förutfattade meningar. Läkare som anser att verbal och intellektuell rörlighet, är en diagnos. Samt att dessa epitet är ekvivalent med full fysisk förmåga.

Alla törstar efter bekräftelse. Och jag kan inte räkna alla gånger jag ombetts hjälpa till med det ena eller det andra - "Du som är så bra på det... kan du inte hjälpa mig med...?" Eller "Du som vet... kan du...?" Naturligtvis tycker jag det är kul och givande att hjälpa andra. Men inte dem som ger med ena handen och snabbt tar med den andra. Då står man (jag) där. Drained.

Det är i detta min allra största olycka bor och har sitt ursprung. Hur mycket våld har jag inte gjort på mig själv för att vara till lags? Inte vara besvärlig. Har satt mina värderingar på undantag, i längtan efter tvåsamhet och krupit ihop och utsatt mig för hån och sarkasmer. I hela mitt liv har jag saknat och saknar en genuin Soulmate. Någon som inte ber mig förklara och därmed förbrukar min energi. Någon som vet och som ser bortom det synliga. Humor är en indikerande sanningsdetektor. Fråga vad någon skrattar åt. Den frågan gilla alla att få. Och Du blir varse hur högt hissen går... 
 
Så för att återknyta till ingressen, anser jag att det bör inrättas särskilda skolor och skolformer för högbegåvade barn. Lokaliteter placerade i anslutning till universitet och högskolor. Med lärare från desamma. De begåvade barnen behöver ständig näringstillförsel i form av vetenskap och utmaningar, för att må bra. Och jag kan intyga att det behovet inte blir mindre med åren. Tvärtom!

 

Fragile



  

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Dona Nobis Pacem...

 

Comme un enfant

 

aux yeux lumière

 

 

Comme l'oiseau bleu

 

survolant

 

la terre

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Allhelgonahelg 2015

Jag var till Familjegraven i förrgår. Underbart väder, med det där speciella höst-soldisiga ljuset som uppstår på en plats som är omgiven av hav på tre sidor. Nästan helt vindstilla och doft av kastanj, ek och bok. Ackompanjerat av stearin och fuktig mossa. Ljudet av långsamt promenerande fotsteg i krattad vit singel, kantad av guldfärgade prasslande löv. Här och nu. Ett med stunden. Jag lade hjärta på graven, tände lyktan och lämnade där julkrubbsoblater som jag funnit i Mammas Oremus. De var och är ämnade åt henne. Corpus Kristi. Bön och inre samtal med alla de tio släktingar, vars viloplats jag nu har ansvar för. 

 

De närmaste åren efter Älskade Mammas och Pappas bortgång, kändes det som om det var allenast dem jag besökte, när jag stod där och tände lyktan... Jag var avskärmad de andra. Kändes som om jag kom och knackade på en dörr där man frågar efter två speciella personer. Men inte riktig ser dem som öppnar dörren. Min Saknad har kommit att än mer omfatta dem alla. Och numera står det mig klart varför. De alla utgör ju på något sätt en enhet. Såklart. De har lagt min värdegrund. De är jag - jag är dem. Vi är Lillhagare. Och jag är även Finland. En älskad man (se inlägget Undo), sade till mig, "Säg aldrig till en göteborgare att gården heter Lillhagen, för så heter dårhuset i Göteborg!" Det skiter jag i. För allting på gården, präglades av nit och redlighet. Traditoner. Humor. Kunskap och visdom. Värme och Kärlek. Sanning och Gudstro. Här var jag ett mycket lyckligt barn.

 

Efter mitt inre samtal vid graven, gick jag in i kyrkan, satte mig att be och tända ljus. Soldiset letade sig genom blyfönstren och trädkronornas skuggspel levde på valvens väggar, i samklang med den mjukt dämpade körmusiken. "... Ske Din vilja, så som i himmelen, så ock på jorden... Amen". Sedan gick jag ut i dagen, vände blicken åt de vilande mina. Kramade om dem i mitt hjärta. Och kände mig på något sätt glad och lugn invärtes. Förvissad om att de ännu finns för mig. Liksom jag för dem.

 

Hemma igen. Svårt att kalla det hemma... För "ett hem om det är gott, är livets bästa lott". Om det utgörs av likasinnade individer samt av de kära ägodelarna placerade på sina givna (rätta) platser. Bostad är något annat. Nåväl, åter - tillagade ungnsstekt torskrygg. Fisk är jag fena på. Får den alltid att falla i sina mjuka blanka skivor. Dillsås, mandelpotatis och grönsaker. Middagen och disken avklarad. Han, Fråd Dårén kunde uppenbart inte hålla sig längre än så, oavsett han känner helgens innebörd för mig. Nänä, inget är heligt. No mercy.

 

"I alla år har jag hört om detta Höllviken..." utbrast Fråd. Man kan höra med öron. Men man lyssnar med hjärtat, svarade jag. Lillhagen har i generationer varit min familjs Paradis och trygga retreat. Tillhörigheter från gården har tillika utgjord en del av ditt hem, fortsatte jag. Och jag och de mina har alltid uttryckt vår tacksamhet för gemenskap och många fina minnen. Så vad har du själv bidragit med? Inget svar. För mig har dessa ljusa minnen och miljöer, blivit mitt sätt att affirmera begreppet harmoni. Vilket jag ju haft en hel del anledning att praktisera... på de av Fråd utvalda bostadsorterna Lurum, Dumsala, Gnällinge, Svärås, Lunka-Tungby och Drönarp.

Och många och långa var de år jag trodde att Såsa skulle bli min ort, tillsammans med mitt hjärtas man. Men när regnet kom tog han åter det av honom utlånade och utlovade paraplyet, som sedan vred sig i vinden och förde honom likt en humla, till nästa blomma. "Vi fortsätter våra fina samtal, så löser vi detta..." Då det stod klart för densamme att jag har förskrifter att efterfölja beträffande min medfödda sjukdom, lät han mig veta att "sådant regelbundet liv, skulle han aldrig klara av med tanke på hur oerhört social han är..." Inte i nöd och lust. Utan i nöd om du har lust. Tänk vad olika innebörd det läggs i "att vara social". Några rättfärdigar sitt slöa leverne, med att tillskriva sig själva epitetet "att vara social".  De minglar, frossar, flabbar, flinar och vänstrar i fylla, ihop med andra slappesvansar, för att i respektstrippad baksmälla utbrista "fy f-n va' trevligt vi hade igår, det måste vi göra om..." 

 

Så, med tanke på att där fyllan går in, går vettet ut - bjuder jag på information om att "social" inte har det minsta med veckoslutstävlan i IQ-sänkning att skaffa. Näpp. För i SAOL står att "social-" är ett prefix som anger "samhällelig-, samhälls-". Alltså något seriöst...  

 

Vet ni, det här är sedan i början av 2012, mitt tvåhundrafyrtioförsta inlägg... Jag vill sända Hälsning till er som då och då mailar mig fin feedback och som delar med er av era tankar och förtroenden. Tack Fina Ni, för det! Det värmer!     

 

 

Svaret är Kärlek - Hur löd nu frågan?