Adventus Domini

Snart Advent...

 

Pang! Där gick startskottet för årets upplaga av masshysteri... Varje år går detta hetslopp av stapeln vid exakt samma tidpunkt. Likväl tycks det lika ofta vara en nyhet för många. Det går att, genom god planering och överblick, undkomma den självförvållade jakten på den fiktiva lyckan.  

 

Hej tomtegubbar... Kom och köp hemelektronik, pekplattor och pektele(fån)er, teveskärmar, vitvaror, hårtänger, rakapparater, leksaker, kaffemaskiner, kläder, skor, smycken, heminredning, kosmetik, skönhetsvård, parfymer, ansiktsbehandlingar... and You name it!

 

Och matvarujättarna går på högvarv... Extra-extra-priser på allt! Kom och köp läsk i backar, extra feta grisrumpor, korvar i metervara, storpack praliner, julostar som räcker ändra fram till Påska, elljusstakar, kulörta lyktor, gravade halvmeters-laxar, box-vin och mängder av sprit...

 

Klädbutikerna påkalla röda kläder, svarta kläder, sammet, siden, blanka tyger och paljetter, förförisk make-up och dressman-män med breda axlar och leenden, små barn i vuxna kläder (femåringar i sexiga kläder, känns inte sunt...!?)

 

I teve pyntar Ernst med barr och kottar. Det bakas och lagas mat i långa banor. Det är bjällerklang och glittrande stjärnor. Det är rimstuga och hejande tomtegubbar som slår i glas. Och det är spretiga granar... Det är LED-slingor uppslängda i träd, snurrade ett varv runt en buske eller virade runt flaggstång...

 

Så är den där plötsligt - Julen. Som i antal dagar är lika lång som en vanlig fredag-lördag-söndag... Det rapas löksill och Jansson, tuggas nötter och klunkas grogg... Det plåtas med pekdon och laddas upp bilder; "Facebook, Facebook på nätet där - säg mig vem i landet som lyckligast är..."

 

Midnatts-mellandagsrea-mässan öppnar shoppingcentrats portar, så när Juldagsmorgon glimmar, vallfärdar dästa gubbar och feta kärringar, med sina gapiga och godiskladdiga ungar, för att skynda fynda... trängas och klängas... gnälla och skälla... sura och tjura...

 

Varje år förundras jag vid denna tidpunkt, över människors dumhet. De drar sina plastkort åtskilliga gånger, stoppar sin växel i skramlande bössor. Köper sin godhet, men tuggar och frossar, jäktar och jagar i fridens namn...

 

  

Men hallå!  

 

Julen är en Födelsedag!

 

Jesus Kristus

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Solitaire

I Sverige bejakas mångfald. "Alla skall med" heter det i valtider och det råder nolltolerans mot diskriminering. Är det så i alla riktningar? Och går det att stoppa runda människor i fyrk(l)antiga hål...?

 

Nu i mitten av November skrev Hanna Brunskog en tänkvärd artikel i DN. Den handlar om att begåvade barn bör få en egen skolform http://asikt.dn.se/asikt/debatt/begavade-barn-bor-fa-egen-svensk-skolform/  Jag kan bara instämma!

 

Den svenska skolan uppmuntrar social likriktning och extrovert beteende, på bekostnad av högbegåvade barns hälsa, livskvalitet och framtidsutsikter. Pedagogik och utformning är så att säga till för mittfåran. Det råder stor enighet om att studiesvaga skall berdedas extra resurser. Medan särbegåvade barn lämnas åt sidan...  Att vara högbegåvad är inte alltid per automatik detsamma som att vara högpresterande. För det handlar om uppmuntran och stimulans. Motivation.  

 

Är medveten om att det är näst intill tabubelagt att ta upp detta. Men, det här är min blogg och jag skriver inte för att lisma. Att ha studiesvårighet och behov av stöd, är fullt accepterat att prata om. Men att nämna begåvning, det betraktas som att förhäva sig... Som snobbism. Man förväntas även vara stark och stryktålig. "Hjälp dig själv, du som är så smart..." Men det är ju inte alls sådan styrka det handlar om! Högbegåvade är mycket analytiska, extremt självkritiska och överkänsliga... Tankeverksamheten går alltid på högvarv. 

 

Som barn älskade jag (gör så än) böcker och läste allt möjligt med främst språklig och historisk inriktning. Latin fångade tidigt mitt intresse. Liksom de latinska språken. Så även svenska språket och europeisk litteraturhistoria. Vidare religion, samhällsämnen som juridik och så vidare. Att som barn tillämpa latinska uttryck, uppfattades nog som käckt. Men i vuxen ålder har jag hört "Lägg av med att göra dig till... sådant använder man inte." Det är otroligt sårande och försätter en i frustrerad sorg, att inte få sträcka ut och blomma, därför att det uppenbart trampar någon på tårna. Ett fåtal män tilltalas av begåvning hos en kvinna. Men flertalet "män" finner det besvärande och bejakar helst en partypingla, för att inte känna förminskning. Kvinnors inställning till begåvade män, är ofta en helt annan. En mycket intelligent man är sexigt och tryggt. Tycker i alla fall jag. 

 

Läs även mitt inlägg "Sjuk vård" (4 Oktober) - om att mötas av vårdpersonal med förutfattade meningar. Läkare som anser att verbal och intellektuell rörlighet, är en diagnos. Samt att dessa epitet är ekvivalent med full fysisk förmåga.

Alla törstar efter bekräftelse. Och jag kan inte räkna alla gånger jag ombetts hjälpa till med det ena eller det andra - "Du som är så bra på det... kan du inte hjälpa mig med...?" Eller "Du som vet... kan du...?" Naturligtvis tycker jag det är kul och givande att hjälpa andra. Men inte dem som ger med ena handen och snabbt tar med den andra. Då står man (jag) där. Drained.

Det är i detta min allra största olycka bor och har sitt ursprung. Hur mycket våld har jag inte gjort på mig själv för att vara till lags? Inte vara besvärlig. Har satt mina värderingar på undantag, i längtan efter tvåsamhet och krupit ihop och utsatt mig för hån och sarkasmer. I hela mitt liv har jag saknat och saknar en genuin Soulmate. Någon som inte ber mig förklara och därmed förbrukar min energi. Någon som vet och som ser bortom det synliga. Humor är en indikerande sanningsdetektor. Fråga vad någon skrattar åt. Den frågan gilla alla att få. Och Du blir varse hur högt hissen går... 
 
Så för att återknyta till ingressen, anser jag att det bör inrättas särskilda skolor och skolformer för högbegåvade barn. Lokaliteter placerade i anslutning till universitet och högskolor. Med lärare från desamma. De begåvade barnen behöver ständig näringstillförsel i form av vetenskap och utmaningar, för att må bra. Och jag kan intyga att det behovet inte blir mindre med åren. Tvärtom!

 

Fragile



  

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Dona Nobis Pacem...

 

Comme un enfant

 

aux yeux lumière

 

 

Comme l'oiseau bleu

 

survolant

 

la terre

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Allhelgonahelg 2015

Jag var till Familjegraven i förrgår. Underbart väder, med det där speciella höst-soldisiga ljuset som uppstår på en plats som är omgiven av hav på tre sidor. Nästan helt vindstilla och doft av kastanj, ek och bok. Ackompanjerat av stearin och fuktig mossa. Ljudet av långsamt promenerande fotsteg i krattad vit singel, kantad av guldfärgade prasslande löv. Här och nu. Ett med stunden. Jag lade hjärta på graven, tände lyktan och lämnade där julkrubbsoblater som jag funnit i Mammas Oremus. De var och är ämnade åt henne. Corpus Kristi. Bön och inre samtal med alla de tio släktingar, vars viloplats jag nu har ansvar för. 

 

De närmaste åren efter Älskade Mammas och Pappas bortgång, kändes det som om det var allenast dem jag besökte, när jag stod där och tände lyktan... Jag var avskärmad de andra. Kändes som om jag kom och knackade på en dörr där man frågar efter två speciella personer. Men inte riktig ser dem som öppnar dörren. Min Saknad har kommit att än mer omfatta dem alla. Och numera står det mig klart varför. De alla utgör ju på något sätt en enhet. Såklart. De har lagt min värdegrund. De är jag - jag är dem. Vi är Lillhagare. Och jag är även Finland. En älskad man (se inlägget Undo), sade till mig, "Säg aldrig till en göteborgare att gården heter Lillhagen, för så heter dårhuset i Göteborg!" Det skiter jag i. För allting på gården, präglades av nit och redlighet. Traditoner. Humor. Kunskap och visdom. Värme och Kärlek. Sanning och Gudstro. Här var jag ett mycket lyckligt barn.

 

Efter mitt inre samtal vid graven, gick jag in i kyrkan, satte mig att be och tända ljus. Soldiset letade sig genom blyfönstren och trädkronornas skuggspel levde på valvens väggar, i samklang med den mjukt dämpade körmusiken. "... Ske Din vilja, så som i himmelen, så ock på jorden... Amen". Sedan gick jag ut i dagen, vände blicken åt de vilande mina. Kramade om dem i mitt hjärta. Och kände mig på något sätt glad och lugn invärtes. Förvissad om att de ännu finns för mig. Liksom jag för dem.

 

Hemma igen. Svårt att kalla det hemma... För "ett hem om det är gott, är livets bästa lott". Om det utgörs av likasinnade individer samt av de kära ägodelarna placerade på sina givna (rätta) platser. Bostad är något annat. Nåväl, åter - tillagade ungnsstekt torskrygg. Fisk är jag fena på. Får den alltid att falla i sina mjuka blanka skivor. Dillsås, mandelpotatis och grönsaker. Middagen och disken avklarad. Han, Fråd Dårén kunde uppenbart inte hålla sig längre än så, oavsett han känner helgens innebörd för mig. Nänä, inget är heligt. No mercy.

 

"I alla år har jag hört om detta Höllviken..." utbrast Fråd. Man kan höra med öron. Men man lyssnar med hjärtat, svarade jag. Lillhagen har i generationer varit min familjs Paradis och trygga retreat. Tillhörigheter från gården har tillika utgjord en del av ditt hem, fortsatte jag. Och jag och de mina har alltid uttryckt vår tacksamhet för gemenskap och många fina minnen. Så vad har du själv bidragit med? Inget svar. För mig har dessa ljusa minnen och miljöer, blivit mitt sätt att affirmera begreppet harmoni. Vilket jag ju haft en hel del anledning att praktisera... på de av Fråd utvalda bostadsorterna Lurum, Dumsala, Gnällinge, Svärås, Lunka-Tungby och Drönarp.

Och många och långa var de år jag trodde att Såsa skulle bli min ort, tillsammans med mitt hjärtas man. Men när regnet kom tog han åter det av honom utlånade och utlovade paraplyet, som sedan vred sig i vinden och förde honom likt en humla, till nästa blomma. "Vi fortsätter våra fina samtal, så löser vi detta..." Då det stod klart för densamme att jag har förskrifter att efterfölja beträffande min medfödda sjukdom, lät han mig veta att "sådant regelbundet liv, skulle han aldrig klara av med tanke på hur oerhört social han är..." Inte i nöd och lust. Utan i nöd om du har lust. Tänk vad olika innebörd det läggs i "att vara social". Några rättfärdigar sitt slöa leverne, med att tillskriva sig själva epitetet "att vara social".  De minglar, frossar, flabbar, flinar och vänstrar i fylla, ihop med andra slappesvansar, för att i respektstrippad baksmälla utbrista "fy f-n va' trevligt vi hade igår, det måste vi göra om..." 

 

Så, med tanke på att där fyllan går in, går vettet ut - bjuder jag på information om att "social" inte har det minsta med veckoslutstävlan i IQ-sänkning att skaffa. Näpp. För i SAOL står att "social-" är ett prefix som anger "samhällelig-, samhälls-". Alltså något seriöst...  

 

Vet ni, det här är sedan i början av 2012, mitt tvåhundrafyrtioförsta inlägg... Jag vill sända Hälsning till er som då och då mailar mig fin feedback och som delar med er av era tankar och förtroenden. Tack Fina Ni, för det! Det värmer!     

 

 

Svaret är Kärlek - Hur löd nu frågan?

 



 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Det var en gång, och den gången blev grusad...

Det som nu pågår i Sverige, kan knappast ha undgått någon av oss. Media rapporterar dagligen i långa reportage och stora uppslag. Alltsammans väcker flera funderingar;

 

Flyktingkris, flyktingkatastrof. Att hjälpa människor i nöd, är för mig en självklarhet! Under andra världskriget blev Sverige en fristad, för många. Och min Älskade Mamma hör till de barn som från Finland företog strapatsrik båtresa till Sverige, där hon blev adopterad och fick det mycket bra. Det tackar jag Gud för. Att han den gången var nådig med tanke på det svåra liv av sjukdom, som längre fram väntade henne. Jag hade ju inte heller funnits om Mamma inte kommit till Sverige. Herrens vägar...

 

Nu kommer människor i daglig strid ström, till Sverige. Från Syrien, Mellanöstern, Pakistan och Afrika. Och det får jag inte riktigt ihop. Till Sverige? Från dessa länder långt bort. Varför? Det är något som inte stämmer, när man flyr för sitt liv, från krig och terror... Men - inte stannar i första land som erbjuder skydd, utan ställer krav på destination. I händelse Ryssland önskar ockupera Sverige, känns det (för mig) logiskt att bege mig till ett land som är snarlikt mitt eget - värdegrund, religion och livsstil. Om det då visade sig att England, Tyskland, Österrike eller Schweiz ville ta emot mig, så hade jag självklart välkomnat den hjälpen! Hur vore jag funtad om jag då tackade nej och i stället sökte mig till Mellanöstern för att där ingå i deras "integrationsprogram"... ?! 

 

I Sverige har de sju Allians-partierna lämnat gränserna på vid gavel. Hälften av de hitanlända, söker inte asyl. Vad har den halvan för avsikter? Och trettiotusen (30 000) har avvikit från utvisning...

 

Vår Herr Statsminister kom nyligen på den förträffliga lösningen, att inrätta tältläger... i nordiskt klimat på väg mot blöt höst och kall vinter. Och Herr Kungen tycker vi skall visa öppenhet. Då har jag ett förslag till dem båda - Öppna Sagerska och Slottet som ju har många rum. Kungen kan kanske introducera de nyanlända i den svenska traditionen, Allsång? Bevisa humaniteten. Tält? Hur många månader eller år?

 

Och sedan då? Vilka bostäder finns plötsligt att tillgå? De finns uppenbart inte för ungdomar som därför inte kan börja sina egna liv, då de tvingas bo hemma - i bostadsbristens Sverige.

 

Vidare har sjuklövern "snabbspår" till arbete. Vad trevligt att det uppenbart finns ett sådant ess i rockärmarna på de sju. Men det är definitivt inte förbehållet Johansson, Karlsson eller Persson... som hamnat i FAS 3 eller långtidssjukskrivning. Ekonomiskt och socialt utanförskap, räknas inte. Trots alla vallöften.  

 

I Sverige har vi behov av upprustning av infrastrukturen, vård som är sjuk, ett kraftigt lutande PISA-skoltorn, skapade låtsasåtgärder för arbetslösa och ett ovärdigt liv för fattiga pensionärer. Slopa för övrigt skatt på pensioner under femtontusen månad! Men plånböckerna skall öppnas liksom gränserna. Sverigedemokraterna är klarsynta och framsynta. Och kallas rasister, därför att de ser konsekvenserna av alltsammans. Jag har en fråga som jag länge önskat svar på; Var går den bortre gränsen för hur många vi kan ta emot? Vid en miljon, fem miljoner, tio miljoner? För om den mest vänsterflummige någonstans inom sig anser att tio miljoner flyktingar är lite väl många, så för att tillämpa deras egen logik, kan jag då kalla dem rasister... För man är uppenbart rasist då man påpekar att bägaren är full?

 

Nästa tanke; Syrien har (hade) tjugotvå miljoner invånare... Vad händer med dem som inte har råd eller fysisk ork att fly? Är det inte mer akut att främst ta hand om dem som bor närmast krigshärden? Ooops, jag glömde ju att Sverige är neutralt. Medan man en gång lät soldater tåga genom Sverige till Norge, och vände bort den neutrala blicken. Och man sände även iväg balter... Men det politiska minnet är uppenbart kort. Det är ju förrsten inte många av dem som minns vad de lovat inför ett val. Fackpampen Lövén utlyste nyval men ångrade sig och tyckte det var bättre med DÖ... och komikerhustru Batra hakade på. Och jag kan inte låta bli fundera över om det är hon eller maken som sitter i Parlamentet.

 

I mitten av September detta år, antog FN något de kallar Agenda 2030 som sägs gynna världsfreden. Och det låter ju helt underbart. För vem vill inte ha världsfred? Men om man tar del av denna Agenda 2030, lite mer på djupet - inser man att det handlar om en nermontering av välfärden i de länder som åtminstone haft en sådan. Allt i syfte att plana ut skillnaderna mellan världens länder. Jag bilägger ingen länk, för det finns en hel del tänkvärt att sätta sig in i angående Agenda 2030. Jag ber er därför att googla just Agenda 2030 eller sök på 2030 Agenda! I Sverige följer vi uppenbart planen. Och notera att ingen politiker eller något parti tar upp denna Agenda 2030. Man kan ju undra varför...

 

 

 

Siste svensk tar med sig flaggan

 

 

 

 

 

 

 

 

 



 

 

 

 

 

Sjuk Vård

I ett inlägg av 17 Februari 2013, berättar jag om min sjukdom migrän. Och jag har då och då nämnt min whiplash-skada.

Jag skall inte gå in på detaljer om sjukdomen, för jag lever ännu i gränslandet mellan förnekande av den, och eget erkännande av att de facto ha en medfödd sjukdom. Den syns inte på min utsida. Och den märks inte heller socialt och intellektuellt. Är man dessutom en så kallad duktig flicka, röjer man inte detta. I synnerhet inte inför mindre empatiskt danade individer. Kanske är det så att långvarig vistelse med dylika personager inpå, medfört konstant (?) upprätthållande av just förnekelse. Så är jag förvissad.

Kontentan blir att nya bekantskaper, inkluderat vårdgivare (läkare) uppfattar och bedömer min utsida, på grundval av de egna (ytliga) värderingarna. Jag är troligtvis inte ensam om att uppleva detta. Men jag kan bara tala i egen sak. 

I fjol var jag väldigt sjuk och hämtades under ett halvt år, fyra gånger med ambulans till medicinen akut. Svår smärta och en mängd andra otäckheter. En akutläkare liknade varje attack vid att uppleva en stroke. Det är lätt att känna sig utlämnad om man saknar lyhörd omgivning. Vid ett tillfälle under denna period, fick jag själv (utan syn och mycket smärtpåverkad) ringa ambulans och ensam krypa ut till den, medan den andre låg och sov.

Det är tillika sannolikt, utöver flera faktorer, att whiplash ogynnsamt påverkar frekvens och intensitet av "huvudvärken". Häng kvar, jag skall snart knyta ihop bakgrunden till detta inlägg...

I Juli 2013 skadade jag mitt ena knä. Gjorde rejält ont, brände och sprängde. Hade svårt stödja på benet. En månad senare var jag tvungen få tid hos Vårdcentralen i Munka-Ljungby (Läkargruppen i Munka-Ljungby). Jag kom till en läkare som inte undersökte benet, men som skulle skicka remiss till röntgen. Resten av min patientid fick jag höra om de knäoperationer läkaren fått utfört på sig själv. Jo, det är sant. Det dröjde med tid till röntgen, därför att läkaren glömt skicka iväg remissen. Läkaren gick i pension och ersattes av ny.

Röntgen visade ok med knäet. Men besvären kvarstod och jag hade svårt stödja på benet. Under tiden skulle läkarutlåtande skrivas, beträffande min sjukdom och skada. Den nya läkaren Marie Albinsson, skulle sammanställa och avfatta det. Mitt i detta, kom jag till henne i anledning av mitt knä. Det var första gången vi träffades. Jag hade väntat på övertid i väntrummet. Kände mig stel och irriterad (nacken påverkas och långsittande ger stelhet). Besöket varade i femton minuter, av vilka hon själv disponerade minst halva tiden, till att berätta om sin parktiktid på handkirurgen där man tvingade nyopererade att forcera sin smärta, för att få rörlighet. Naturligtvis syftade hon på mitt knä. Och tillade att "man får så mycket när man blir äldre..." Jag blev således gammal den dagen jag skadade mitt knä...?

Åter till läkarutlåtandet. Notera att läkaren Marie Albinsson träffat mig i femton stressade minuter, och på grundval av den tiden, skulle utfärda ett omfattande och korrekt utlåtande, om min sjukdom och skada.

Jag väntade mig ett flersidigt dokument med utförliga detaljbeskrivningar kring olika förlopp och funktioner med mera... Vad kom? Två sidor... Min sjukdom var nämd i förbifarten, liksom skadan. Migränen hade hon givit diagnoskod G431 (för intresserad kan man läsa mer om dessa koder på Socialstyrelsens hemsida). I ett sådant här utlåtande skall utfärdaren rangordna diagnoser (minst tre stycken) Min sjukdom hade hon placerat sist. Men däremot (i brist på att undersökt mig), lagt stor energi på att psykologisera mig. Fantiserat, fabulerat samt lagt egna personliga värderingar i sin bedömnig av en person hon endast mött under femton minuter.  

Under utlåtandeblankettens rubrik "Funktionsnedsättning - fynd på organnivå" hade / har hon skrivt; "Intellektuell, verbal och spänd kvinna med överdriven uppmärksamhet på kroppens sensationer". Att vara intellektuell och verbal är sålunda en funktionsnedsättning? Spänd? Ovan berättar jag om det enda mötet jag haft med henne. Fick länge sitta och vänta i väntrummet. Blir därför stel p g a nackens problematik. Ett läkarproffs förstår detta, med ledning av hastig flukt i journal. Och så var det då detta med "överdriven uppmärksamhet på kroppens sensationer".

För ett år sedan kom jag via Migränförbundet, i kontakt med en helt fantastisk neurolog. Och får nu ett läkemedel som skall förhindra syrebristsakdor i hjärnan. Tack vare denna kontakt har jag börjat förstå och acceptera sjukdomen. Men sådant tar tid, med tanke på att jag levt med allt detta sedan jag var litet barn. Sett i perspektiv av juridik, så kallas Marie Albinssons hastigt hopkrafsade utlåtande, inte för något annat än oriktigt intygande och förtal. Så jag rekvirerade kopia av neurolog-journal. I den har min neurolog skrivit diagnoskod G433. Neurologen som är specialist bedömmer min migrän, mycket svår. Men hon vet uppenbart bättre?

Jag bokade telefonsamtal med Marie Albinsson, för att invända mot utlåtandet. Hon kunde inte förklara varför hon och neurologen hade tillskrivit mig olika diagnoskoder. Hon skyllde på "olika diagnossystem". Nja, så olika ser ju inte koderna ut att vara. Hon ändrade koden samt prioriterade upp min sjukdom som huvuddiagnos. Men, där stannade det hela. Sjukdom och skada trängs i nya utlåtandet helt undan, av hennes personliga inställning till mig. I nämda telefonsamtal frågade jag henne på vad hon grundar sin uppfattning. "Ja, du avviker från normalpatienten" svarade hon. Que? Nu kommer jag tillbaka till detta med mitt knä. Jag gick till fysioterapeut för att få tips om olika rörelser och träning som skulle kunna vara bra. Medan jag var där, gjordes ett ultraljud. Det sade jag till Marie Albinsson, som insinuerade att jag själv begärt ultraljud. Det har varit en muskelbristning som orsakat besvären. Så kom ihåg detta, läsare - Ställ själv diagnosen, innan ni söker läkare på vårdcentral! Jaha, och så var det detta med att "avvika från normalpatienten". Hon fortsatte; "Kan man formulera sig som du, i tal och skrift, då är man inte funktionshindrad". Och hon börade prata om konsten att gå på glödande kol... 

"Överdrivet uppmärksam på kroppens sensationer". Sedan mina Föräldrars nästan samtidiga bortgång, har jag kämpat med mindfullness och att lyssna på just kropp och själ. Och nu senast uppmanats av neurologen, att börja inse och förstå att jag har en sjukdom som är medfödd. Detta sade jag till Marie Albinsson, som svarade med ett tomt "Ja..." En socialt kompetent läkare svarar "Det var tråkigt med dina föräldrar, beklagar verkligen..." och sedan gått vidare i samtalet.  

Marie Albinsson är i sitt sätt mycket speedad, pratar i mun på en och avbryter, lyssnar inte av och på patienten. Byt för övrigt ut ordet patient, som betyder lugn på engelska. Men undergiven i vårdsammanhang? Ersätt med kund, så att vårdtagaren kan ställa krav på kvalitativ vård. Och inför prestationslön för dem som arbetar med människors hälsa. Det behövs nog ekonomiska resurser för att förbättra vården. Men främst attitydförändring gentemot vårdtagaren!

Så om du Marie Albinsson, någon gång hittar till denna sida, vill jag med min verbalitet, lära dig att tillämpa liknelser vars innebörd du förstår fullt ut. Att gå på glödande kol handlar inte det minsta om tankens och viljans kraft, utan om att ha snabba fötter. Jag presumerar att du har en bokstavsdiagnos, med tanke på brister i empati och lyhördhet. Liksom brister i sanningshalt, då du saxat fritt ur tidigare mycket omfattande läkarutlåtanden - utan minsta kännedom om vad min kropp gått och ständigt går igenom. Är man till exempel överdrivet uppmärksam på kroppens sensationer, när man som jag 2006, stod i kö på ICA, med över 40 graders feber och pågående bukhinneinflammation med efterföljande sepsis? Du avviker inte bara från sanning, utan även från beteendet hos normalläkaren.

 

 

Ingenstans står det hur lång tid det tagit för mig att avfatta denna eller andra texter.

Kära läsare, ingen bild denna gång, därför att det i mitt bildarkiv inte finns tillräckligt fula bilder.

Samt ha överseende med eventuella tryckfel / skrivfel.

Kram 

Oväsen?

Med referens till förra inlägg Orden om Orden (11 Augusti);

I ett av dessa sällskap, förutsätts man "tro på ett högsta väsen". Formuleringen får mig som troende, att höja på ögonbrynen - Gud som ett väsen!?

Vad är ett väsen? Jag begav mig till www.synonymer.se för att ta reda på det. Där står; "väsen - varelse, besjälad individ, väsende".

Vidare till www.wikipedia.se Där nämner man begreppet väsen, i sammanhang som har att göra med "folktro, sagor, nordisk mytologi och som en natur-ande".

Vad och hur illustreras (i mån det är möjligt), ett väsen? Jag letade på Google och klickade bilder...

Gud - Alltings Skapare?