Underbara dagar...

Promenad i Kullabergs naturreservat

 

 

 

 

 

 

 

 

Middag (Sole Meuniere) Mmm...

Grand Hotel i Mölle

by the sea

 

 

 

 

 

Promenad i Slottsparken i Malmö

 

 

 

 

 

 

Vy över Malmöhus fästning...

 

 

 

 

 

 

 

 

... för att besöka Slottsträdgården...

 

 

 

 

 

 

 

... och där avnjuta läcker räksmörgås...

 

 

 

 

 

 

... i angenämt sällskap och ljuvliga omgivningar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Dallas-sallaD

Realty-serier, doku-såpor och andra sopor är populära teve-förströelser - liksom förnedringsteve med tresits-jury...

 

Jag har det bra förspänt (?), för jag behöver aldrig öppna teven för att se sådant. Har hela combon omkring mig!

 

Projektandet fortgår, business as usual. Den senaste "stjärnan" (stolp-skottet) dök upp efter att servat fd svärmors och svärfars värmepump. På något sätt, tussade lilla mamma ihop denne juppie med sonen. Äpplet faller inte långt från päronträdet (ett tidigare inlägg). Jippie, sade sonen och vips blev de ett par. Lysande, svarade finansgeniet (nyligen dömd för bokföringsbrott).

 

Vad gör en guldtorsk som möter en annan guldtorsk? Jo, det beskrev jag i B 2 B - Den pekar högt upp i luften och har alltid himlen runt hörnet... I detta fall (som i all andra fall...) väntas en stor utbetalning, stort hemlighetsmakeri, massor av dimmor som aldrig skingras... Internationella storbanker som sitter i kufiska möten för att trycka på knappen så att miljonerna flödar. Och - alltid i sista stund - någon som blivit av med koden. Någon som var tvungen att resa till en annan hetluft. Ja, har man en sådan fiskehistoria i bagaget, då gäller det att smida medan betet blänker...

 

Så denne smartguy (Vanheden) försågs snabbt med dator, telefon, och jättetjuuusiga visitkort. Wow! Avsaknaden av det indragna f-skattebeviset, ett minne blott! Arbetsrätten skiljer sig från annan avtalsrättslig lagstiftning, genom att ett muntligt avtal gäller, liksom ett konkludent agerande. Det betyder att anställning föreligger om det framstår som en viljeyttring från båda parter. Ja, skänker man någon kontorsutrustning och tryckta visitkort, ser det onekligen ut som om ett slags anställningsförhållande föreligger eller kommer att föreligga... 

 

Storkovan uteblir. Lögnerna hopar sig. Och i vanlig ordning är det jag som är idioten. Det är jag som minnsann skall stå där med lång näsa när HK visar fram kontoutdraget med alla nollor... Nja, igår klev ett medelålders par in på tomten, medan basen för basset, rensade bort ogräs (dock inte bland sina partners). De såg bekymrade ut. Med all rätt! Vanheden knackar på hus med värmepump, tvingar sig till att serva pumpen. Kräver betalt och lämnar handskrivet kvitto i basens bolagsnamn - men med sitt eget bank-kontonummer. Käckt, va? Arbetsgivare har principalansvar.

 

Kommer Vanheden att åka ut? Eller kommer han att lyckas hålla i sin födkrok, med hjälp av ytterligare falsarier?

 

To be continued...

 

 

 

Kaka söker maka...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

To be or not to be...

Så fel det är att tro att Saknad efter bortgågna närstående, blir lättare att bära med tiden... Det är inte så. Första året visar omgivningen hänsyn. Men därefter... förväntas man ha rest sig upp, borstat av sig och gått vidare. Ja, tiden går ju och på något vis går man vidare. Men inte alls på samma sätt som förut. För i takt med att tiden går, så händer olika saker, av stort och smått, som man / jag önskat dela med dem jag Saknar... Barn som gift sig, barnbarn  med mera... Jag kan fortfarande efter två år, få den där känslan av plötslig lust att ringa Mamma och Pappa för att fråga hur de har det och för att berätta något... Denna känsla uppstår och försvinner på någon sekund. Fantomsmärta / känsla... Ja, precis så! Även om de Kära amputerats bort... så är känslan kvar. De fattas mig! Och jag får bita mig i tungan för att inte skrika ut orden.

 

Lite enklare och lite lättare skulle det kännas att ha en hand att hålla, när den där tomheten plötsligt infinner sig. Det räcker med ett foto, ett brev, ja precis vad som helst, för att väcka associationer och tankar... Vissa dagar klarar jag bättre än andra. Det går upp och ner. Man pendlar mellan hudlös och tunnhudad, vad känslor beträffar. Och man får en förändad syn på livet och människorna. Sorterar ut det som är mest väsentligt. Skippar skitsnacket.

 

Det är således som att blicka in i något fullständigt galet, att dagligen behöva ta del av HK´s projekt, koncept, och Tomtens alla namn, som i sin tur inväntar den storkova som skall frälsa och slå världen, framförallt mig, med häpnad... Att opponera mig eller visa mitt förakt för detta, sanktioneras med agg, hån, eskalerade lögner, ännu mer stupiditet och epitet jag här inte tänker återge. Hur läker man under dylika omständigheter?

 

"Du har själv valt", sade mig någon... "Du har själv valt..." Har jag? Orden bränner... Är livet verkligen svart eller vitt?

 

Hur fria är våra val? För är det inte så att det är få människor förunnat att vara totalt oberoende av livsomständigheter som påverkar hälsa, ekonomi, geografi, med mera... ? 

I förmiddags kom besök - före detta svärmor och svägerska. Har inte sett dem på åtta tio år... "Hej Hanna, det var länge sedan..." och så kindpuss i luften... Ok, nu kanske det kommer, tänkte jag - kondolerandet. Ånej. Nästan ett decennium har gått. Mamma och Pappa gick bort för två år sedan. Och jag har fått två barnbarn. Hur svårt är det att säga "Hej Hanna, det var länge sedan... Det har hänt mycket under dessa år. Först vill jag beklaga bortgången av dina föräldrar. Och jag vill gratulera till barnbarnen. Finns det möjligtvis något foto av dem...?" För även om orden inte kommer från hjärtat, så hör det till god ton att säga något sådant.

Jag finner det svagt att en farmor i mer än mogen ålder, efter alla år, inte ens frågar hur det är med sina egna barnbarn? Men, som i vanlig ordning kommenterar hemtextilier och golvplattor. Vad som föranlett besöket, har jag ingen egentlig vetskap om. I Norra Halland var boendet mer out of reach, än nu. Så...

... i beaktande av uteblivna kondoleanser (normalt beteende) och noll frågor om barn och barnbarn, får presumeras att det helt enkelt handlade om ren och skär nyfikenhet.

Mitt val? Nej. 

 

 

 

 Kraft

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Morgon i Jenin

Jag har nu läst ut boken Mornings in Jenin av Susan Abulhawa. Först tänkte jag att jag skulle skriva en lång recension. Men orden räcker inte till. Den här boken är ett mästerverk och jag har aldrig någonsin läst en bok som denna. Som träffar ens innersta mitt i prick och som tvingar en att se sina egna sanningar. Som berör så mycket att man helt enkelt måste ta ställning. Berättelsen skildrar livet då grymheten är som störst. Men även kärlekens storhet, större än himlens alla stjärnor. Behovet av rötter, hembygd och trygghet.

 

Mornings in Jenin ger en inblick i konflikten mellan Israel och Palestina, på ett sätt som den aldrig förr beskrivits. För media, i synnerhet media i väst brukar ju berätta för oss vad vi skall tycka och på vems sida vi skall stå. Tevebilder visar oss symptomen, men inte orsaken.

 

Det finns också något i islam och det arabiska samhället, som jag saknar i väst... Och det är den ömsesidiga respekten, inte minst i språket. Man tilltalar varandra med stor hövlighet och vänlighet. Man säger inte enbart ordet "tack", utan man välsignar varandra och överöser varandra med mängder av goda önskningar. Man praktiserar sin tro till vardags och i förhållandet mellan man och kvinna, är sexualiteten inte vulgariserad, som i väst-kulturen.

 

Jag rekommenderar verkligen denna fantastiska bok, som är så full av ödmjukhet och styrka!

 

Som jag tidigare nämnt, har jag börjat titta igenom mina Kära Föräldrars dvd'er. Och som motvikt till allvaret i ovan berättelse, har jag fått en favorit - Keeping Up Appearances (Skenet Bedrar) med Patricia Routledge och Clive Swift. Underbara rollkaraktären Hyacinth! "The Bucket residence, the lady of the house speaking!"

Igår besökte jag familjegraven i Höllviken, planterade en blomma och tände ljus. Kyrkklockorna i Stora Hammars kyrka, ringde med sin speciella och mycket rena klang. Sommarregn och vind från havet... Den där alldeles ljuvliga doften av sommar över strandängar... tog mig i minnet flera år bakåt i tiden...  

 

 

 

 

Amor Vincit Omnia

 

 

 

 

 

 

 

 



B 2 B

Vad förorsakar en människa stor ensamhet? Jo, förlust av närstående, men också att vara så kallad "visslare". 

 

För även om det numera skall uppmnuntras att vissla, så är konsekvenserna inte så olika dem, då en kvinna anmäler våldtäkt och / eller misshandel. För vilka är hennes motiv? Har hon en dold agenda? Är hon bara hämndlysten? En bråkstake och satkärring i största allmänhet? För än är det så, att de ädla syftena är förbehållna en man, då hans ord, väger lika tungt som hans kroppsliga och sociala pondus samt de kontakter han eventuellt har.

Inom mig sjuder vreden och föraktet gentemot den (och de) som dragit nytta av mina Föräldrars välvilja och som en gång åtnjutit min tillit, för att tillgodose sina egna behov. Ännu pågår i min närhet, HK's jakt på Tomten, i varierad klädsel. Under en period av drygt tretton år, har Tomtens kläder varit allt från miljardären med storkoncern, hästspelaren med kommande EU-miljoner, miljardbudget-förvaltaren, Dubaifond-förvaltaren, filmproducenten, Abu Dhabifond-förvaltaren, bolagsbyggarna och nu senast aktiespekulanten som "varit på väg mista allt, men som snart väntar en mycket stor utbetalning från en mängd internationella banker..."

Gemensamt för all dessa varianter av Tomten, är att Tomten alltid är tredje person. Andra person är den synliga och konkreta länk som till HK förmedlar drömmen om Shangri La, i ett egoistiskt syfte att själv överleva ekonomiskt. Affärsmässiga Losers / Pellefjantar dras till varandra, i en obotlig tro att den ene Fjanten skall lösa den andre Fjantens ekonomiska bekymmer. För att vara med och leka fiskedamm (à la barnkalas) gäller det att ha så fint och blankt bete som möjligt...

Man köper ett lagerbolag (ex Grundstenen osv), ger det ett fräckt namn, låter trycka upp loggade visitkort, och skaffar hemsida med fina bilder av flotta kontorshus och människor i farten. Och man plastar in sitt koncept, köper senaste pekplattan och leasar dyr bil. Sedan är det bara att köra, smörja käften och börja babbla om sin storhet. That's it. Bara att kasta sig ut i ett ändlöst hav av likasinnade, som alla kör sin simpla variant av det klassiska Nigeria-brevets upplägg. Sikta högst om du vill nå det lilla. Guldtorskar finns det gott om i dårskapens stim av parasiter.

Hur avslöjar man en guldtorsk? Enkelt, för ingen av dem kan via formalia, verifiera vad deras käft påstår. Uppvisas (mot förmodan) dokument, så är de alster av klipp-och-klistra-aktivitet på dagisnivå. Betyg och referenser från studier uppvisas aldrig, då dessa torskar oftast varit  / är studiesvaga och socio- emotionellt efterblivna. Redan som barn övade de sig flitigt i att skarva samman små sanningar, ryckta ur sina sammanhang, för att fogas samman i en konstruerad modell - torskens verklighet. Genom ett sådant förfarande, anser sig torsken bliva felaktigt och orättvist påhoppad, om någon påstår att densamme ljuger. För källan till de hopplockade delarna, är ju sanna! De har nära till aggressivitet i rädsla att bli påkommen. Och aldrig glimmar ögonen av uppriktiga och vackra känslor, för dessa varelser är inte mänskliga. De är yta utan innehåll.

Guldtorskarna kan inget mer än att simma i sitt eget stillastående vatten. De är ovilliga att foga sig efter samhällets regler, som de tillika är helt okunniga om. För i deras värld är de själva alltings mittpunkt och andra och andras besparingar, tillhör dem. Sanktioneras deras gärningar, gör de sig snabbt till offer för andras illvilja och avund. Alla situationer och uttalanden, vränger de för bästa passform av sitt ego. 

Ja, jag är ensam i detta. Saknad och Tomhet efter mina Föräldrar och vad de representerade - å ena sidan. Och så denna dårskap till vardags - å andra sidan. På mitten min egen situation och kamp för att få rätt mot Försäkringskassans läkare, som aldrig träffat mig eller ens undersökt mig. Jag läser just nu boken Morgon i Jenin, och lovar att snart återkomma och berätta om den.   

Verkar något för bra för att vara sant - så är det så.

 

  

  



In Memoriam Juni 2013

Kära Älskade

 

 

Söta

 

 

Lilla Mamma

 

 

Mormor

 

 

Idag  20/6 -

 

 

Två år av

 

 

oerhörd

 

 

Tomhet

 

 

och

 

 

Saknad

 

 

Ditt skratt

 

 

Din omtanke

 

 

och

 

 

Värme

 

 

lever

 

 

i

 

 

våra

 

 

hjärtan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 



Sopor, Kungahus och Herr Gud...

Hej Svejs! Äntligen uppkoppling!

 

Det har varit ännu en jobbig flyttning. Jag avskyr flyttningar. Packa ner och packa upp. Montera ner en slags fungerande vardag, för att montera upp en annan fungerande vardag. Det tar sin tid. Nya praktiska kontakter skall knytas, där gamla avslutats. Sådant som frisör, tandläkare, läkare / vårdcentral och optiker med flera...

 

Positivt ur detta perspektiv, har varit att jag fick samman trettio kartonger (jo, faktiskt), med glas, porslin, textilier, några bagar med lego (15 kilo!) samt tunga trädgårdsurnor med mera, som jag lämnade till grannsamhällets idrottsklubb, att hålla loppis med. För att befrämja klubbens tjejidrott. Känns nyttigt och det är definitivt en win-win-win-situation - jag-köparen-tjejerna. Tre vinnande parter! I själen lättar det att inte vara enbart föremålsförvaltare, och man uppskattar mer det man har, om man har en slags inre överblick av det som finns. Böcker är för mig personligheter som jag inte lämnar bort.

 

Kvällarna utan teve, har jag tillbringat med att titta igenom mina Föräldrars dvd'er om bland annat "Mitt Hjärtas Malmö". Och Pappas filmbidrag i dvd'n om Rolling Stones besök i Malmö, vid denna tidpunkt. Samt dvd'er med alla Pappas smalfilmer från tidigt 1960-tal... Jag har således rest med tidsmaskin dessa dagar. Kan konstatera att Malmö inte längre är vad det varit. Och är det någon byggnation som väcker negativa känslor hos mig, så är det 1970-talshus i kombination gul tegel med brunt trävirke. Eller färgen terracotta... Brrr... jag ryser.

 

Har flyttat till en kommun med ett märkligt miljökonsekvens-tänk. Varje hushåll sopsorterar själv, precis allt. Man har två soptunnor med fyra fack i varje, för angivet innehåll (plast, papper, metall, matrester med mera...) Så här finns ingen återvinningsstation. Bra, tycker kanske någon. Ja, om sopbilen kommit och tömt en gång var fjortonde dag (som det är i de flesta andra kommuner). Nej, sopbilen syns i området, varje dag - även Söndag. Men hur var det nu med CO2-utsläpp från bilar??? Det här duttande känns inte miljövänligt...

 

Det har varit Dop av mitt yngsta barnbarn. Jättefint och mycket trevligt arrangerat! Är så stolt över mina barn och barnbarn - mina Kronjuveler! Tack, Älskade ungar, för att ni är dem ni är!

 

På tal om sakrament, så har det ju även varit Prinsessbröllop - thihi... Jag är verkligen royalist, men... med tanke på Kungafamiljens uppbärande av apanage, så får jag inte längre ihop kriterierna för just uppbärandet av detta jättelika bidrag... Eftersom förändringens vindar blåser i familjen Bernadotte, där inte bara en, utan än så länge samtliga familjemedlemar gift sig med någon "af folket", så föreslår jag att de inte längre kallas Kungahuset av Sverige - utan Sveriges Folkets hus, och med ett bidrag reducerat ner till de gängse bidragsnormerna. Eller kallar sig "konsulter" med enskilda firmor, som så många andra och fakturerar enligt praxis... Ups, får man tycka så? 

 

Bland flyttlådor med böcker, blev en låda stående lite längre i köket. Och på måfå stack jag ner handen i den och drog slumpmässigt upp en bok med titel "Herr Gud, det är Anna". Berättad av Fynn, med illustrationer av Papas. Och översatt från engelskan till svenskan av Philippa Wiking. Boken publicerades först i England 1974, med ny upplaga 1994 (174 sid). Utgiven av Verbum förlag. Wow! säger jag bara.

 

Historien om Anna, som berättats av Fynn, tilldrar sig på mitten av 1930-talet. Den då 19-årige Fynn, plockade bokstavligen upp en blåslagen, illa tilltygad och skrämd liten flicka, från rännstenen i Londons hamnkvarter. Och han tog henne med hem till sin irländska mamma.

 

Annas huvudsakliga sysselsättning i livet, var att fungera som personlig vän och hjälpare åt Herr Gud. Hon visste meningen med att finnas till och innebörden av att älska. Vid sex års ålder var hon teolog, matematiker, filosof, poet och trädgårdsmästare. När hon var sju år, gick hon bort efter en fruktansvärd olycka. Hon gick bort med ett leende, medan hon sade; "Jag ger mig den på att Herr Gud släpper in mig i himlen för det här..."

 

Boken skall läsas långsamt i små portioner, ungefär som en filosofibok, full av berörande insikter...

 

"Det är inte djävulen i människan, som gör henne till en ensam varelse, det är hennes gudslikhet..."

 

"Allt det där med att vara snäll, frikostig och hjälpsam och att be och allt sånt där, hängde enligt Annas åsikt, väldigt lite ihop med Herr Gud. Det vara bara biprodukter. Sånt där gick ut på att få sitt på det torra, och det ville inte Anna veta av. Nej! Religion handlade om att vara som Herr Gud, och det kunde vara ganska knepigt ibland..." 

 

 

 

Ett inre liv...