Relationer kan man han ha till olika människor och på olika plan. Men parrelationen, relationen till en partner, är nog den vi mest funderar över, oavsett vi befinner oss i eller är på väg ur en pågående eller önskar att ingå en dito... I mina tidiga inlägg, har jag belyst min definition av den goda relationen. Och de flesta brukar ha lätt att sätta ord på vad det är som utgör en god och sund relation.
Men vad utmärker en mindre bra eller dålig relation? När och hur vet man att en relation är dålig eller på väg att bli det? Kan det vara så att tiden och levnadssituationen, påverkar den objektiva lyhördheten för signaler...? Och kan det vara så att man som ung och oerfaren, rent intuitivt tror att de flesta människor innerst inne, har en kärna av sunda och empatiska värderingar, helt enkelt en tro på att människan i grunden är god, när det verkligen gäller?
"Du valde ju själv..." Ja, det gjorde man kanske då, på basis av förvärvade erfarenheter, i kombination med tron på äktenskapet som team-building, att båda parter strävar åt samma håll...
Så fel man kan ha. Är den ena parten sedan barnsben, vän med lögnen, som en räddare vid sanningens minut, beträffande studieresultat med mera - van att bli kontrollerad och alltid bärande en desperat längtan efter föräldrars bekräftande... och det är obearbetat, så följder detta givetvis med in i rollen som make / maka. Man brukar säga att den slagne, slår. Men det gäller även alla andra egenskaper - den osedde blundar och den icke lyssnade på, hör inte. Den otrygge, inger ingen trygghet och den kontrollerade kontrollerar. Så hur är det möjligt att dåliga karaktärsdrag och okunskap, kommer att dominera?
Det sker tyst och under mycket lång tid. Enskilda händelser och situationer länkas samman, till en oändligt lång kedja av faktorer som var och en kan tyckas nästan harmlösa... men sammanfogade, utgör de en nedbrytande helhet, i vilken det är oerhört lätt att förlora sig i. För har man full focus på barn, fostran, studier och hem... då är det lätt att uppfatta det som omtanke, när den kontrollerande parten "erbjuder" sig att till exempel börja "göra inköp på vägen hem från jobbet..." eller säger sig vara "trött på umgänge med andra, eftersom arbetsdagarna medför så oerhört mycket kontakter med andra..." Eller "tar hand om ekonomin..."
Ekonomin, den sista befästningen av konkret överblick. I det ögonblicket är man rent praktiskt förlorad. Hur många (oftast kvinnor), har det så? Vid köksbordet avfattar hon en inköpslista - eftersom hon alla dagar tillagar de gemensamma middagarna. I matbutiken får hon av medföljande, kontrollerande part, höra för hur dyrt allting är och att hon minsann måste vara sparsam. Kanske står det förutom livsmedel, roll-on och tandkräm, på listan... vilket ger en klump i magen och darriga händer... För den kommer, kommentaren... om vilken parasit hon är, som hela tiden skor sig på hans bekostnad. Hånskrattet, föraktet och idiotförklaringen från den kontrollerande, naglar sig fast. För hon skall "vara nöjd, som har tak över huvudet och mat för dagen..." Att stå där vid kassan i matbutiken, med sorg i hjärtat och en inre gråt som formar sig till skam och självförakt, medan den kontrollerande drar kortet... är en mental misshandel, värre än fysiska slag...
Att ifrågasätta varför den kontrollerande själv, inte nöjt sig med taket och maten, utan unnat sig själv långt mer än detta... det är att gå för långt. För då "jävlas" man och är "uträknat elak". Den kontrollerande har sedan tidiga levnadsår i rädsla för konflikter, i feghetens och egoismens namn, utvecklat en överlevnadsform som bygger på, att uppfattas som snäll, ärlig och genomgod... om så med lögnens hjälp.
För den kontrollerande finns inga normer eller spärrar i jakten på bekräftelse. Kosta vad det kosta vill, inte minst ekonomiskt. Att nästla sig in hos dem som representerar ens oas av mänsklig trygghet, det hör till. När så är skett, står man utan känslomässig tillflykt och de egna levnadsvillkoren stramas åt än hårdare. Ingen tror en. Ingen lyssnar. Ingen bryr sig. Så går åren och tillvaron rullar. Tills den dag insikten når en, om att ha varit beskuren Livet, medan det pågår...
Så var finns ni starka, fantastiska MÄN-niskor som har förmågan att verkligen se förbi och igenom, och rätt förstå sammanhang och som inte gör tolkningar, utifrån vad era ögon ser? Var finns ni riktiga MÄN-niskor som inte strör salt i sår eller skuldbelägger? Var finns ni rakryggade MÄN-niskor som alltid sätter Sanningen i främsta rummet och därför aldrig skulle tilldela själen slag, genom att ta orden; "Du har själv valt...", i sin mun.
Livs-törst
